Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-18 09:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/global-utveckling/debatt-regeringen-satsar-for-lite-pa-att-na-fn-malen/

Ekonomi

Debatt: Regeringen satsar för lite på att nå FN-målen

Kristina Persson (S) är före detta minister för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete. Arkivbild. Foto: Magnus Hallgren

Inget land kan ha ett bättre utgångsläge än Sverige på vägen mot hållbarhet, men då krävs handling. Idag saknas samordning och ledning från Regeringskansliet för att nå de mål som världens länder enats om.

Den kommitté som tillsatts för att leda arbetet är dessutom för liten för att klara regeringens alla olika ansvarsområden, skriver förra framtidsministern Kristina Persson (S). Det börjar bli bråttom om Sverige ska kunna leva upp till löftet att vara ledande i arbetet med FN-målen.

Sverige ska vara ledande i genomförandet av de globala målen. Det var den svenska regeringens besked när Agenda 2030 hade antagits av världens stats- och regeringschefer vid FN:s toppmöte 2015.

Årtalet 2030 kan låta avlägset, men det är inte långt dit med tanke på omfattningen och innebörden av agendan. Agendan ska vara transformativ och bygga på en helhetssyn; I politikens värld betyder det att många mossiga stuprör ska bli effektiva hängrännor och leda till genomgripande förändringar.

Agendan innebär att alla jordens länder har åtagit sig att utifrån sina egna utgångspunkter uppnå de 17 målen och de 169 delmålen fram till 2030. Varje regering ska ta fram en strategisk handlingsplan som är både bred och djup och leder till social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Det är med andra ord ganska bråttom.

I Sverige verkar arbetet befinna sig i vänteläge. Först ska en kommitté utreda hur målen ska uppnås. Redan den 31 maj i år ska den redovisa ett förslag till handlingsplan. Det jag inte förstår är hur man har tänkt sig att en liten kommitté med ett likaså litet sekretariat ska kunna göra en handlingsplan för ett helt land, för regeringens alla olika ansvarsområden?

Den ska även berätta för regeringen hur planen ska genomföras. Kommittén har nu funnits i ett år och i dagarna kunde en hemsida presenteras: www.agenda2030delegationen.se

Gruppen skulle möjligen ha kunnat definiera och prioritera målen för Sveriges räkning om den hade varit underställd statsministern och haft tillgång till regeringskansliets alla resurser och expertkunnande. Det är så andra länder arbetar.

I Finland har regeringen redan presenterat en ambitiös plan och haft en dialog med Riksdagen. I Norge har man integrerat Agenda 2030-arbetet med budgetprocessen. I Sverige står Riksdagen än så länge utanför arbetet.

Agendan är en av de få, starka ljusglimtarna i det internationella, politiska samarbetet de senaste åren: Våra ledare har gått samman för att bygga en hållbar, rättvis och fredlig värld!

Men verkligheten är en annan.

Högtidliga deklarationer och löften förändrar ingenting – om de inte leder till handling. Vi lever i den paradoxala situationen att de stora internationella organisationerna (FN, OECD, IMF, G20 med flera) och deras medlemmar (nationerna) numera ställer sig bakom radikala agendor för hållbarhet och minskande klyftor, men sedan rullar politiken på som vanligt med nyliberala föreställningar och brist på visioner och engagemang för en hållbar utveckling.

Förklaringen måste vara att regeringarna antingen saknar viljan eller förmågan att handla – eller bådadera. Det finns en oförmåga att driva stora förändringsprocesser. Detta gap mellan ord och handling skapar ett tomrum som fylls med falska budskap från populister och demagoger och som i förlängningen utgör ett hot mot både demokratin och freden.

Därför var det välvalt av World Economic Forum i Davos i år att ha Ansvarsfullt och ansvarstagande ledarskap (Responsive and responsible leadership) som tema. 70 regeringar, fler än 300 ministrar och många ledare från storföretag och civilsamhälle var samlade. Det är hoppingivande och inspirerande att lyssna på deras samtal och tal – men gör de någon skillnad?

För tio år sen tedde sig EU:s splittring, förlamningen av euro-samarbetet, Brexit, Polens och Ungerns brott mot grundprinciper inom EU, Le Pens och Sverigedemokraternas framgångar i Sverige, toppat med valet av Trump i USA som helt osannolika händelser. Nu har allt hänt på en gång – en veritabel mardröm för samarbete och hållbarhet.

Agenda 2030 ligger mycket nära grundidéerna för den svenska välfärdsmodellen och samhällsbyggandet – hållbarhet, jämlikhet och solidaritet. Den borde ses som en viktig chans för förnyelse av ”den svenska modellen” inför valet 2018.

I våras fick 86 statliga myndigheter uppdraget att tydliggöra på vilka sätt som de kan bidra till agendans uppfyllande. De förklarade sig beredda att arbeta mer innovativt och integrerat för att lyfta de tre dimensionerna av hållbarhet – ekologi, ekonomi och social hållbarhet.

Men de saknade en uttolkning av vad målen ska betyda för Sverige och tydliga politiska prioriteringar. De vill ha samordning och ledning från Regeringskansliet. Det är uppenbart att de strikta gränserna mellan departementen och bristen på ett strategiskt samarbete och ledarskap inte kan förenas med 2030-agendans intentioner.

Inget land kan ha ett bättre utgångsläge på vägen mot hållbarhet. Men det innebär inte att vi nöjt kan luta oss tillbaka. Om vi vill fortsätta att ligga i framkant krävs handling.

Myndigheterna, kommunerna, näringslivet och civilsamhället är engagerade för agendans genomförande. Men det är politiken som avgör om all denna kraft ska kunna förlösas så att Agenda 2030 verkligen genomförs.

Kristina Persson

Artikelförfattaren är före detta minister för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete.


Läs även DN Debatt:  ”Revir på regeringskansliet hindrar långsiktig politik”