Fattiga flickor tvingas uppträda för kungen i Swaziland

LOBAMBA. Det röda dammet letar sig in på golvet i skolsalen där 14-åriga Nogwanda Zwane står och sveper ett rött- och svartmönstrat tygskynke omkring sig. Klassrummet är täckt av filtar, madrasser och kassar med kläder.

– Egentligen ska jag bära uniform men jag hade inte råd att köpa den, säger Nogwanda Zwane ursäktande.

På skolgården och grusvägarna som omger de låga tegelbyggnaderna väntar hennes jämnåriga; flera tusen unga kvinnor i färgsprakande tyger, smycken och skallror. De sjunger och dansar, och snart börjar de röra sig i långa led mot stadion några mil utanför huvudstaden Mbabane.

Under en vecka i slutet av augusti samlas Swazilands tonårsflickor för att uppträda för kung Matswi III, som traditionellt väljer en ny gemål under Umhlanga-festivalen. Unga män från hela södra Afrika lockas också dit, i hopp om att träffa flickor.

– Min mamma är orolig att jag ska råka illa ut, så långt bort hemifrån. Men jag har det bra, säger Nogwanda Zwane.

– De säger att vi inte är tvingade, men det är vi. Familjerna som inte skickar iväg sina döttrar tvingas skänka boskap till kungen. Flickorna får också svårt att studera vidare om de vägrar att delta. Det här är tjugohundratalet! Vi ska inte behöva tvingas bära vissa kläder eller uppträda på ett visst sätt. Det är inte rätt.

29-åriga Silondokuhke (som egentligen heter något annat) slår sig ner på den stenlagda verandan i Mshingishingini, en by i norra Swaziland. Som ogift – och barnlös – förväntas hon delta i den årliga umhlanga-festivalen där ogifta kvinnor sjunger, dansar och bär umhlanga – ett högt gräs som gett festivalen dess namn – till drottningens residens.

Traditionellt firas kyskhet och avhållsamhet, men i dag handlar festivalen lika mycket om att bevara ett kulturarv.

– När jag var yngre tyckte att det var ganska roligt att vara borta en vecka med mina kompisar, men när jag kom upp i äldre tonåren började jag känna mig obekväm. Det är hårt jobb och många regler att följa. Dessutom finns det knappt toaletter eller möjligheter att tvätta sig, säger Silondokuhke, som inte vågar uppge sitt riktiga namn.

– Vi kan utsättas för repressalier om det kommer fram att vi är kritiska eller pratar med pressen, säger hon.

Förra årets trafikolycka, då minst 38 flickor och unga kvinnor omkom, har också satt djupa spår.

– Mina föräldrar försöker övertala mig, men jag vågar inte, säger Silondokuhke.

Nu riskerar hon att inte kunna fortsätta sina studier.

Flickor från fattiga familjer mutas med nya skor, skolväskor eller pengar.

Kungadömet Swaziland är en av världens sista absoluta monarkier. 45-årige kung Mswati III tillsätter ministrar, domare och alla högre tjänstemän, och äger det mesta i landet. Han utser också landets 300 klanledare som har stort politiskt inflytande.

– Vissa klanledare är mer rojalistiska än andra, säger Phetsile Dlamini, som arbetar med kvinnors rättigheter.

Hon berättar att flickorna som inte deltar i kulturella ceremonier kan få sina studiemedel strypta, eller svårt att få jobb senare i livet.

– Flickor från fattiga familjer mutas med nya skor, skolväskor eller pengar. För många av dem är det första gången de ens bär skor, säger hon.

Nästan tre fjärdedelar av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen. Torkan som drabbat stora delar av södra Afrika slår hårt mot lantbrukarna som lever på vad jorden ger. För en fattig familj är det svårt att tacka nej till några hundralappar, även om de känner sig tveksamma att släppa iväg sina döttrar.

Läs även: Gates satsar över halv miljard på data om kvinnor

Mapu Thela och Kosh Dlamini sitter på marken med tjocka fleecetröjor svepta om sig. Väskor packade med filtar, sängkläder och traditionella tygskynken står uppställda på gräset. Flickorna och deras kompisar väntar på bussen som ska köra dem till det kungliga residenset. De är uppspelta och förväntansfulla:

– Vi får femhundra rand vardera för den här veckan, säger Kosh Dlamini och ler brett.

Det motsvarar ungefär 300 svenska kronor. Flera av dem har varit med tidigare. För andra är det första gången de är borta från sina familjer. Några är inte mer än nio-tio år gamla.

– Ingen av oss har pojkvän. För oss är det viktigt att behålla vår oskuld, säger Mapu Thela.

En flera kilometer lång kö har bildats på riksväg 5 nordväst om Manzini, Swazilands största stad. Tusentals kvinnor i färgglada tygskynken går i led till flodbanken strax intill vägen. Det är festivalens tredje dag och de äldre flickorna är på väg för att hugga det långa gräset, umhlanga. Längst fram går hovets döttrar och längst bak går flickorna från den fattiga landsbygden. Många är uppklädda, sminkade och prydda med traditionella smycken.

– Äsch, det här med att vara oskuld tar vi inte så hårt på. Själv är jag 99 procents oskuld, säger en kvinna och skrattar.

Hon är i 20-årsåldern, bär dyra märkesglasögon, läppstift och stora örhängen. För henne, och många av de unga medelklasskvinnorna, är umhlanga-festivalen en vecka då de kan festa och umgås med sina vänner.

De poserar framför varandras mobilkameror, tar selfies och knyter de höga grässtängerna med vita snören. Några kvinnor springer fram och tillbaka med en machete i handen; andra ansar gräset från de vassa bladen.

Lite längre bort väntar Mapu Thela och Kosh Dlamini, flickorna som har lockats dit av pengar. Under festivalveckan sover de i stora, hangarliknande tält. Flera hundra flickor och unga kvinnor sover på filtar på golvet. Det påminner mer om ett flyktingläger än en klassresa.

På kvällen drar berusade män omkring på området. Även några av männen som är där för att skydda kvinnorna är berusade.

Inne i tältet och det stimmigt och stökigt. Flickornas uppspelta humör har dämpats. Mapu Thela är trött:

– Jag känner mig yr. Vi får nästan ingenting att dricka och vi är många som ska komma till ro. Men vi behöver pengarna, säger hon.

Läs även: Kvinnor i centrum för arbetet med en bättre värld

I nästa avsnitt möter vi mamman till en av flickorna som deltar i årets Umhlanga-festival: ”Att tvinga våra barn att delta i kulturella ceremonier är en kränkning av mänskliga rättigheter. Vi har inget val än att skicka iväg våra flickor, om vi vill att de ska ha en framtid.” (Artikeln publiceras senare i veckan)