Här tar socialdemokraterna in riskkapital till sociala projekt

Drygt hundra projekt i ett 20-tal länder världen över har redan provat den nya modellen för att finansiera välfärdstjänster, så kallade sociala utfallskontrakt eller social impact bonds (SIB).

Nu har turen kommit till Norrköping, som är först ut i Sverige att prova modellen.

Målet: ungdomar som mår bättre.

För den privata finansiären kan det innebära en miljonvinst – om projektet ger de resultat som alla inblandade hoppas på.

För kommunen handlar det om att på sikt spara pengar och för insatsteamet innebär det ett efterlängtat sätt att mäta resultat.

– Vi har ofta för höga krav på de här ungdomarna, vi möter dem inte där de är.

Vid kommunkontorets ovala mötesbord är ljusen tända och frukostbullar, kaffe och fika står framdukat tidigt denna tisdagsmorgon. Men socialpedagog Hanna Fremred har bara tid för en snabb kaffe.

Hon reser sig upp och tar på regnjacka och stövlar, eftersom hon ska ut och promenera på blöta kullerstensgator i ett regnigt Norrköping.

Det gör hon och en kollega två dagar var, varje vecka, tillsammans med en tidigare frivilligt HVB-hemsplacerad ungdom som avbrutit sin placering. Tack vare vuxna att ventilera frågor med under promenader har en annalkande tvångsplacering kunnat undvikas och i stället har ungdomen börjat gå till skolan frivilligt.

– Jag tänker alltid beteendeanalys när jag träffar ungdomar: vart ska vi vända oss för att ta ett första steg i rätt riktning? Det kan vara att skjuta lite från höften ibland, men det är också precis den möjligheten som brukar saknas i kommuner.

En stor del av Norrköping kommuns HVB-placerade unga omplaceras och återplaceras inom HVB. Någonting behövde hända.

Hanna Fremred är en av fem rekryterade till Team Nystart, ett nytt ”multidisciplinärt team” som startades i augusti för två år sedan med uppdraget att minska risken för återplaceringar och förbättra ungdomarnas skolprestationer.

I projektet finns plats för sextio ungdomar. Insatsen består av två delar: att stärka koordination och stödjande insatser före, under och efter ungdomarnas placering i hem, skola och inom vård; samt individuellt anpassat stöd för att förbättra skolprestationen.

– Vi har behövt lära oss att vi bygger vägen samtidigt som vi går på den, säger teamets projektledare Petra Blom Andersson och sträcker sig efter en ostfralla.

I teamet ingår en arbetsterapeut, en socionom, en specialpedagog och en socialpedagog – alla nya funktioner för arbetet med placerade ungdomar.

– Det här teamet skulle inte vara som något vi har gjort innan, det var det viktiga.

Om man ska jobba med ett socialt investeringsprojekt måste man vara väldigt prestigelös.

Uttrycket ”Let’s create Norrköping” är basen i kommunens kommunikationsstrategi, ett budskap som ska påminna verksamma i kommunen om att ständigt skapa nya lösningar. Kanske var det därför som landets första sociala utfallskontrakt hamnade just här.

– Om man jämför med andra kommuner så har vi det varken svårare eller bättre, men om man ska jobba med ett socialt investeringsprojekt måste man vara väldigt prestigelös – från politiker och chefer ner till medarbetare. Man blottar sig, har ögon på sig och ska kunna visa vad som inte fungerar i ens kommun. Det klarar vi här, säger Petra Blom Andersson.

Teamet är de personer som ska vara på plats, bygga broar, leta samband i olika utredningar och vara den närmsta kontakt en placerad ungdom har. De ringar in problematik och identifierar flaskhalsar i placeringsledet.

Tillsammans med ungdomen formuleras mål som handlar om skola, familjesituation, boende och hur man vill ha det generellt efter en placering.

– Vi sitter ner med ungdomen och gör en kartläggning där man pratar om psykisk hälsa, risk och missbruk och familjeförmåga, berättar arbetsterapeut Johannes Vitalisson.

Teamet utvärderar noga hur projektet går. Till ett rådgivande insatsråd, där bland annat kommunen och finansiären sitter, görs kvartalsmässiga kartläggningar, statistik och ekonomiska kalkyler.

– De täta uppföljningarna gör skillnad. Ofta har man som kommunanställd stått och undrat ”hur kan det bli inköpsstopp?”. Här är man med och följer upp kontinuerligt, påverkar under processens gång och då kan man prioritera var man vill lägga medlen, säger specialpedagog Marianne Eklind.

Men kunde de inte ha arbetat på samma sätt utan en privat finansiär?

– Nej. Det handlar inte bara om pengarna, det handlar om att vi behövde få ett annat arbetssätt, systematisera arbetet och få lite ögon på oss, säger Petra Blom Andersson.

Modellen innebär att Norrköpings kommun har skrivit ett avtal med investeringsbolaget Leksell Social Ventures, LSV, som investerar tio miljoner kronor.

LSV ägs av strålknivsmiljardären Laurent Leksell, som avgick som styrelseordförande för Stadsmissionen för tre år sedan. Strax innan grundade han det nya bolaget med målet att med hjälp av privata investeringar hitta lösningar på sociala samhällsproblem där den offentliga sektorn har misslyckats.

I Norrköpings fall har man lagt huvuddelen av resurserna på att skapa ett insatsteam, efter inspiration från ett liknande kontrakt i Kanada.

Om teamet lyckas med sin uppgift kan LSV tjäna pengar. Går det dåligt handlar det om en miljonförlust.

Under 2017 och 2018 jämförs kostnaderna för ungdomarna i projektet med en referensgrupp som kommunen har följt under en tvåårsperiod från 2013. För de placerade ungdomar som kostar mest i referensgruppen kan det röra sig om en miljon kronor per år i institutionskostnad.

– Vi har två finansiella mål vi måste förhålla oss till i det här kontraktet: skolresultat och socialtjänstkostnaden, berättar Petra Blom Andersson.

Det är utfallet som avgör hur mycket pengar kommunen i slutändan betalar.

LSV är garanterat att få tillbaka fyra av de investerade tio miljonerna om de fullföljer kontraktet.

Har insatsen dessutom lett till att socialtjänstens kostnader har minskat får LSV en återbetalning som ökar i takt med de totala minskade kostnaderna upp till ett tak om tolv miljoner. För att få mer än tio miljoner måste skolprestationerna hos målgruppen samtidigt ha förbättrats.

Det har snart gått två år.

För DN Global Utveckling har kommunen tillsammans med LSV och konsultbolaget Lumell Associates sammanställt resultat över hur projektet har gått hittills.

– Det vi med säkerhet kan säga är att insatsen har nått det avsedda antalet barn, men vad gäller sociala och ekonomiska utfall är det för tidigt att dra några slutsatser, säger Pontus Andersson på Lumell.

Vi kan förlora pengar, kommunen kan, men det som inte får hända är att det går sämre med barnen.

Den preliminära sammanställningen visar dock att de sexton första månaderna av projektet har haft dyrare socialtjänstkostnader än väntat, men sedan fyra månader tillbaka har det vänt.

Teamets bedömning av hur det går för ungdomarna i skolan är däremot över väntat resultat – 86 procent av barnen i grundskola har förbättrade eller oförändrade skolresultat. För ungdomarna i gymnasieskola är siffran 57 procent.

– Att majoriteten går bättre är en kraftig avvikelse som är positiv. Vi kan förlora pengar, kommunen kan, men det som inte får hända är att det går sämre med barnen, säger Henrik Storm Dyrssen.

Han är rådgivare för LSV. Och enligt honom är inte en ekonomisk vinst det viktigaste för bolaget att uppnå med kontraktet i Norrköping.

– Vi såg det här som ett ”lyckat projekt” redan när vi skrev kontraktet. Vi gör inte projektet för att det måste vara framgångsrikt ekonomiskt, det är inte rimligt att kräva det. Poängen här är att det för första gången någonsin har blivit möjligt för en offentlig aktör i Sverige att köpa innovation, en politiker har aldrig tidigare kunnat räcka upp en hand och säga ”kan vi få hjälp att lösa det här?”.

Henrik Storm Dyrssen, med bakgrund från finansvärlden i London och offentlig sektor i Sverige, är övertygad om att många lösningar finns att hitta i skärningspunkten mellan näringsliv och det offentliga.

Men någon ny SIB är inte på gång än, i stället vill LSV testa en annan väg. De bevakar olika initiativ för att skapa fonder på temat utfallskontrakt. Och inför ett kommande kontrakt har de oväntat höga kostnaderna i Norrköping fått dem att fundera på hur metoden kan vässas.

– Projektet är främst designat med fokus på utvärdering och det är släpande indikatorer. Det vi tar som lärdom är att man nog ska titta på framåtblickande faktorer, som kostnader. Vi skulle ha byggt en hypotes om exakt vad som driver kostnaderna, då skulle vi tidigare kunna förstå vad som händer ekonomiskt.

Efter en kort bilfärd genom Norrköping stiger vi in på socionom Martina Westergrens forna arbetsplats – socialtjänstens myndighetskontor.

– Det har blivit lite snett, man har försökt att göra systemet rättssäkert – vilket innebär att man måste dokumentera. Men väldigt höga dokumentationskrav för socialtjänsten gör att man inte också hinner vara på plats.

Vi går ner genom en lång korridor. Det är här alla ärenden börjar. Längst ner står dörren på glänt till 1:e socialsekreterare Anne Bryggares kontor.

– Vi såg jättestora möjligheter för teamet att kunna följa vården på ett annat sätt än vad vi kan göra.

De pratar om teamets satsning på arbete på hemmaplan.

– Innan har ungdomen kommit tillbaka till ett hem som inte har fått några nya strategier. Det är ju inte bara ungdomen som behöver hjälp, utan även hem och skola – innan har de varit isolerade öar, säger Johannes Vitalisson.

En annan del av teamets arbete är den grundläggande kartläggningen av hur ungdomen mår.

– Ett missbruk är en tydlig anledning att placera någon, och då väljer man ett behandlingshem som är duktiga på missbruk. Men om det finns underliggande psykisk ohälsa som man inte får behandling för så återfaller man i missbruk ganska snabbt igen.

– Och så blir man omplacerad, konstaterar Anne Bryggare.

Vi lämnar resten av teamet och åker med specialpedagog Marianne Eklind. Hon parkerar utanför en av kommunens skolor – och det som under flera år har varit ingången till hennes arbetsplats. Det var mötet med placerade elever just här som fick henne att söka till Team Nystart.

Till Marianne Eklinds uppdrag hör att samla in skoldokumentation och fungera som en länk mellan hemskola och mottagande skola.

– Det är någon som plockar bollarna vi kastar upp, säger Radojka Gustafsson, specialpedagog.

Hon möter upp för en promenad förbi pingisbord och elever i korridorerna.

– Det blir ofta akut med de här ungdomarna – polisen skriker, skolan skriker och föräldrarna skriker ”bara gör något”. Det blir att släcka bränder. I teamet försöker vi i stället hålla i det långsiktiga, säger Marianne Eklind.

De båda specialpedagogerna har upplevt utmaningarna med placerade elever – att på skolan vara långt ifrån besluten som tas och samtidigt möta elever som har kommit tillbaka efter en placering, utan dokumenterad skolgång.

– De bara står där klockan åtta på morgonen och då har vi inte förberett för att ta emot eleven. Då är risken naturligtvis större att det misslyckas igen.

Efter en heldag med teamet gör vi ett sista stopp i

Norrköping innan det blir mörkt. På stationskaféet hinner kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) med en kopp kaffe innan hans försenade tåg ska avgå. ”Spårändring” ropas ut i högtalarna och samma sak handlar samtalet om: huruvida ett socialdemokratiskt kommunalråd bytte spår när han skrev på landets första sociala utfallskontrakt.

Några månader tidigare har han tillsammans med Laurent Leksell skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle om att bara de med ”synnerligen stora ideologiska skygglappar” kan tycka illa om hur privata aktörer får betalt när de levererar bättre mänskliga utfall och samhällsekonomiska resultat än det offentliga.

– Det här tvingar alla politiker att plötsligt tänka tvärtom – de här kontrakten vänder uppochner på allt vi sagt om privat välfärd. Vinsten kan inte uppstå om du fuskar, vinsten kan bara uppstå om det går riktigt bra för barnen.

Men varför kunde kommunen inte ha frigjort pengarna själva?

– Jo, men vi har ju inte gjort det själva. Där måste vi vara självkritiska.

Kontraktet röstades igenom i kommunfullmäktige med stöd av alla utom Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och en ledamot från Miljöpartiet.

– Jag tror på detta. Socialentreprenören tillför två saker. Det ena är pengar. Även om Norrköping är en stor kommun så ska man aldrig blunda för att det är hård konkurrens om varje krona. Det andra och viktigaste är att vi får en möjlighet att verkligen kvalitetssäkra uppföljningen. Vi måste ha stenkoll på varenda krona, vi måste kunna redovisa precis vilka pengar som haft vilken effekt, vilka insatser som har spelat roll för ungdomarna.

Det här tvingar alla politiker att plötsligt tänka tvärtom – de här kontrakten vänder uppochner på allt vi sagt om privat välfärd.

Nyligen bestämde kommunen att förlänga uppdraget för insatsteamet, som efter projektet blir en bestående del av socialtjänsten.

– Normalt sett när du startar utvecklingsprojekt så avsätts lite pengar, du driver projekt och när det är slut säger alla ”det här var ju bra, men vi vet inte riktigt hur bra och vi vet inte hur vi ska finansiera det framöver”. Och sedan rinner det ut i sanden. Om du gör det här på rätt sätt har du ett trovärdigt underlag som visar vad det här har betytt.

Kommuner, tycker Stjernkvist, gör inte bäst i att vara mer riskbenägna själva. Det viktigaste är att våga börja samarbeta.

– Det är lätt för mig som sitter i en stor kommun att svara ”ja, ta större risker”, men sanningen är att när det så uppenbart är hål i gatan så är det inte lätt att sätta upp pengar för något som ska ge resultat om fem år. Där måste vi våga sträcka ut en hand till det privata.

Läs mer om social innovation: Mötesplats försöker lösa samhällets stora utmaningar

Nästa artikel om social impact bonds: Riskkapitalister ser möjligheter där det offentliga misslyckats (publiceras senare i veckan)