Heikensten: Biståndet saknar tydligt mål

Sedan tre år tillbaka leder Lars Heikensten, vd för Nobelstiftelsen och tidigare riksbankschef, statens kommitté för granskning av biståndet, EBA.

Under fredagen lämnade EBA in sin årsrapport till biståndsminister Isabella Lövin. DN Global Utveckling träffade Lars Heikensten på Utrikesdepartementet för ett samtal om var svenskt bistånd befinner sig idag.

– Biståndets roll totalt, i antal överföringar till traditionella biståndsländer har minskat. Samtidigt har det fortsatt ganska stor betydelse i riktigt fattiga länder. Tillräckligt mycket för att man har all anledning till att se vad det har för inriktning, säger Lars Heikensten.

Mycket annat, som till exempel remitteringar (de pengar som migranter skickar hem till sina anhöriga) har fått större betydelse.

Två andra aspekter som påverkar biståndet, enligt Lars Heikensten, är en allt mer sammanflätad global ekonomi och de stora globala frågeställningarna som klimatfrågan och FN:s globala utvecklingsmål, Agenda 2030.

Dessa tre förutsättningar sammantaget gör att biståndet inte riktigt vet sin roll idag.

– Det finns ingen tydlig bild, som att det är det här vi vill åstadkomma. Jag upplever det som att biståndet är ganska splittrat.

I Agenda 2030, som världens länder antog förra året, framgår det tydligt att för att åstadkomma verklig utveckling för alla världens människor krävs det mer än bistånd. Det krävs att kapitalflöden från näringsliv, handel och remitteringar och alla länders skatteuppbörd sammantaget bidrar till en hållbar utveckling.

Biståndet är i det sammanhanget förhållandevis litet, men kan spela en viktig roll i att stärka offentliga institutioner och infrastruktur i de minst utvecklade länderna. På så sätt blir det lättare för privata företag att investera och för staterna att ta in skatt till offentlig service. Just här ser Lars Heikensten också att Sverige har kunskaper och erfarenheter som inte utnyttjas tillräckligt.

– Biståndet är väldigt spritt på många olika länder och olika typer av insatser, vilket vi har lyft fram i ett par studier. Vi pekar på att förvaltningsbistånd skulle kunna vara något att satsa på. I en studie konstaterar skribenten att vi har komparativa fördelar när det gäller offentlig förvaltning, men att vi knappt använt oss av det inom biståndet.

Sveriges demokratibistånd har på tio år mer än fördubblats, men den del av det stödet som går till offentlig förvaltning, som att stärka valprocesser och att bygga upp motsvarande riksrevisionsverksamhet, budgetsystem och centralbanker samt skattesystem har minskat något. Det utgör idag en knapp sjättedel av demokratistödet.

Likaså är det svenska biståndet för att stödja företag att investera mer i utvecklingsländer förhållandevis litet. För två år sedan utgjorde den typen av insatser 0,8 procent av biståndet. I till exempel Danmark utgjorde det fyra procent.

– Skulle jag jobba med att få fart på den här typen av länder via privata sektorn skulle jag börja med att se vilka insatser som kan skapa reglerade regelverk som fungerar, som att sätta upp starka institutioner, infrastruktur och liknande. Då tror jag förutsättningarna för att få igång företagande skulle vara ganska goda. Det handlar inte om att skicka ut svenska företag att utföra saker, utan om att bygga institutioner som fungerar väl för en marknadsekonomi.

Samtidigt påpekar Lars Heikensten att det är viktigt att ha respekt för att mycket biståndsarbete är långsiktigt och att privata företag och statligt bistånd inte alltid har samma intressen. Partnerskapsprojekt mellan offentlig och privat sektor bör därför analyseras noggrant i förväg så att eventuella intressekonflikter kan identifieras på ett tidigt stadium.

Senare i år presenterar Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) bland annat en rapport som tittar på hur svenskt bistånd kan bidra till genomförandet av Agenda 2030.