Parul Sharma: ”Företagens hållbarhetsarbete mest bullshit”

Parul Sharma är barfotajuristen som blivit en av det svenska näringslivets ledande hållbarhetsrådgivare, men målet är fortfarande detsamma: en förändrad värld där barn får det bättre. Därför tar hon också sitt uppdrag som ordförande för regeringens delegation för FN:s hållbarhetsagenda 2030 på stort allvar. ”Jag måste kunna se de nästkommande generationerna i ögonen”, säger hon till DN Global Utveckling. I dag, den 3 augusti, sommarpratar hon i P1.

I hållbarhets-Sverige är Parul Sharma redan ett känt namn. Hon pekas ofta ut som en av landets mest inflytelserika personer vad det gäller CSR, eller Corporate Social Responsability som förkortningen står för. Ett begrepp som till en början var ett rätt luftigt PR-grepp, men som med åren fått allt mer konkret innehåll.

Vi träffar henne en varm försommardag i centrala Stockholm. Hon uttrycker sig till en början mer försiktigt än i intervjuer från tidigare år, då hon sa saker som att hon var trött på företagens CSR-snack, att begreppet måste tas på större allvar och att näringslivets chefer måste gå från ord till handling.

Efter ett tag lyser trots allt en brinnande låga för rättvisa igenom.

– CSR har varit ett fluffigt begrepp. För att det har gett fördelar åt folk att referera till etik, moral och mjuka värderingsfrågor, men det är i ärlighetens namn mest i Sverige. I Asien till exempel är det ingen som pratar så, utan där är det mer hardcore och man talar i andra termer. Här har det varit mer bullshit och det goda företaget med mera. Vad det handlar om är mänskliga rättigheter, miljö, anti-korruption och anständiga arbetsvillkor. De är de fyra pelare CSR ska stå på och som också FN:s nya hållbarhetsmål står på, säger Parul Sharma.

Det är svårt att sätta fingret på var hennes engagemang för en bättre värld tog sin början. Hon kan inte referera till en tuff uppväxt eller en politiskt eller fackligt engagerad familj. Hennes farföräldrar var dock del av den indiska freds- och antikolonialrörelsen som leddes av Mahatma Ghandi, något som familjen är mycket stolt över.

Som dotter till två invandrade indier i Sollentuna norr om Stockholm fick Parul Sharma och hennes två yngre bröder en indisk uppfostran i svensk miljö. Barnen fostrades tidigt att alltid prestera bättre än vanliga Svenssons för att klara sig i det svenska samhället.

Efter gymnasiet valde Parul Sharma att läsa juridik och sökte sig till straffrätten, men kom snart att intressera sig mer för mänskliga rättigheter. Och där någonstans, först som ung praktikant på svenska ambassaden i Indien och sedan som anställd på EU-kommissionens delegation i New Delhi förstod hon vad verklig orättvisa var och hur man kan förändra orsakerna till den.

– Jag kom i kontakt med gräsrotsrörelser som ägnade sig åt en typ av barfotajuridik som jag såg en stor nytta i. Jag mötte inte självuppoffrande individer, utan människor som inte villkorade sina arbetsuppgifter med titlar och karriärer. Deras enda villkor var förändring för de människor de jobbade med, säger Parul Sharma.

Parallellt med sitt arbete på ambassaden och inom EU jobbade hon frivilligt med att ge rättshjälp åt fattiga indier. Hon kastades mellan kontrasten från vad hon beskriver som bekväma byråkrater å ena sidan och barfotajurister i tofflor å andra sidan. Själv smälte hon med sin indiska bakgrund och kunskaper i de lokala språken lätt in i de tuffare indiska urbana miljöerna.

Till slut sa hon upp sig från EU-kommissionen. Det bästa hon gjort, säger hon. Istället tog hon ett jobb på ett nationellt indiskt nätverk, Human Rights Law Network, som jobbade med rättshjälp och utbildningsfrågor. Samtidigt började hon skriva och debattera utifrån sitt arbete och sina möten med människor vars mänskliga rättigheter kränktes dagligen.

Efter ett par år i Indien var det, ett tungt cv till trots, inte helt lätt för Parul Sharma att återvända hem till Sverige. Under ett år satt hon tentavakt och sökte jobb. Till slut hamnade hon på Amnesty Business Group, där hon utbildade företag i mänskliga rättigheter. Därifrån handplockades hon mer eller mindre av industrikoncernen Sandvik för att styra upp företagets CSR-arbete.

Jag skulle kunna stanna kvar i de mest korrupta och kränkande scenarion så länge det finns ett bra ledarskap som vill komma tillrätta med problemen.

Från Sandvik rekryterades hon till den finska pappersjätten Stora Enso, men där blev hon kortvarig. I korthet skar det sig med ledningen. För att jobba med hållbarhet krävs det bra ledarskap, vilket Stora Enso saknade, menar Parul Sharma.

– På Sandvik hade jag ledarskap. Det är allt när du pratar om hållbarhet och mänskliga rättigheter. Du kan komma in med vilken slags idealism du vill, men har du inte ledarskapet så skiter det sig ändå. Jag skulle kunna stanna kvar i de mest korrupta och kränkande scenarion så länge det finns ett bra ledarskap som vill komma tillrätta med problemen. Det fanns det inte på Stora Enso.

Häri ligger en del av hennes framgångar, tror Parul Sharma. När hon ser oegentligheter inom ett företag talar hon öppet och rakt om för företagsledningen hur situationen ser ut. Samtidigt berättar hon vad som krävs för att åtgärda problemen. Motsatsen skulle vara att konfrontera företaget på moraliska grunder och ifrågasätta vilka värderingar verksamheten bygger på, men då kan det bli svårt att vara med och påverka de förändringar som ändå krävs.

Att det behövs förändring råder det ingen tvekan om. Efter att ha genomfört 160 revisioner inom leverantörsled i högriskländer och högriskbranscher åt företag från hela världen, nu senast som hållbarhetsansvarig på advokatbyrån Vinge, har hon sett det mesta. Utan undantag har det förekommit någon form av tvångsarbete, eller slaveri, i alla 160 fallen.

Parul Sharma är inte särskild imponerad av rådande globala principer och överenskommelser kring hållbarhetsfrågor för näringslivet. De kanske mest övergripande och grunden för många nationella riktlinjer för företag är FN:s principer om hållbart företagande, UN Global Compact, som skapades 1999. Fler än 8.000 företag har skrivit under dem, men utan att egentligen kunna ställas till svars för eventuella kränkningar.

– När The European Coalition for Justice nyligen gjorde en undersökning av 170 börsnoterade franska, tyska och brittiska företag kom man fram till att 90 av dem på ett eller annat vis stod anklagade för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Och av dessa 90 har 67 skrivit under Global Compact. Det är illa, säger Parul Sharma.

I Sverige tog regeringen i slutet av förra året fram en ny handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter, som bygger på bland annat UN Global Compact. Parul Sharma var en av dem som var först ute och kritiserade dokumentet, som hon mest såg som en övning i att klippa och klistra från tidigare skrivelser.

Vad som saknas, enligt Parul Sharma, är mer reglering och lagstiftning. Inte minst om företagen verkligen ska kunna bidra till att världen uppnår FN:s 17 nya utvecklingsmål, som också kallas Agenda 2030.  Hon välkomnar de förslag om en ny lag för hållbarhetsredovisning för 1.600 svenska företag som väntas läggas fram i höst.

Min absoluta hjärtefråga på ett personligt plan är barns rättigheter.

Vid sidan av sitt arbete är Parul Sharma frivilligt engagerad i en rad olika rättighetsorganisationer och har tagit på sig förtroendeuppdrag som rör inte minst frågor kring barns och flickors rättigheter. Sedan i mars är Parul Sharma också ordförande för regeringens delegation för att ta fram en handlingsplan för att genomföra Agenda 2030 i Sverige, ett uppdrag som hon menar faller väl in i allt annat hon gör.

– För mig handlar allt jag gör i stort sett om samma sak. Min absoluta hjärtefråga på ett personligt plan är barns rättigheter. Det är för mig det heligaste vi har och jag önskar att vi när vi talar om hållbarhetsmålen och CSR alltid har kommande generationer i åtanke.

Modernt hållbarhetsarbete handlar i stort sett om att leva upp till Agenda 2030, oavsett om du är företagare, minister i en regering, sitter i kommunfullmäktige eller är engagerad i en lokal förening. Utmaningen ligger, enligt Parul Sharma, i att förmedla det till alla på ett begripligt sätt och i förlängningen skapa den folkrörelse som kan driva på förändringen.

Parul Sharmas skräckscenario är att handlingsplanen för genomförandet av Agenda 2030 blir mer av, vad hon kallar, ett filosofiskt tankesmedjematerial, som ingen kommer att läsa. Ett dokument som vilken barfotajurist som helst skulle kunna klara sig utan.

– Jag tar det här uppdraget på stort allvar. Jag måste kunna se nästkommande generation i ögonen.