Riskkapitalister ser möjligheter där det offentliga misslyckats

Det har kallats för ”the hottest idea in social-service provision” I en artikel av tidigare New York Times-skribenten Tina Rosenberg.

Intresset för social impact bonds (SIB) – eller på svenska: sociala utfallskontrakt – har sedan lanseringen 2010 blivit en snabbt växande ekonomisk och sociopolitisk innovation.

I dag är 108 sociala utfallskontrakt igång, 392 miljoner dollar (motsvarande 3,5 miljarder svenska kronor) har investerats och över 70 nya kontrakt är på gång världen över.

Det är en modell för sociala insatser där offentlig sektor låter privata finansiärer stå för investeringsrisken.

Investeringarna går till förebyggande åtgärder, i stället för att i efterhand ta kostnader när olika samhällsinsatser har misslyckats. Återbetalning till finansiären är direkt kopplat till förbättrade sociala resultat. De privata aktörer som låter utföra arbetet tar alltså på sig risken, men kan göra en vinst om projektet faller väl ut.

Bland dagens sociala utfallskontrakt finns bland annat insatser för hemlösa, HVB-hemplacerade ungdomar, unga som är långt ifrån arbete och inom hälsa.

Det började när den tidigare brittiske premiärministern Gordon Brown 2007 skapade ”The Council on social action". Experter från olika delar av samhället samlades för att komma på̊ nya sätt att möta sociala utmaningar på̊. En av idéerna var social impact bonds.

Det första projektet startades 2010 på ett fängelse i Peterborough, Storbritannien, där sociala entreprenörer arbetade med att försöka minska återfallsfrekvensen i brott för 3 000 interner.

Privata investerare gick in med kapital och om de lyckades nå målet att minska återfallen med minst 7,5 procent skulle de få tillbaka sina pengar. Procentsatsen beräknades utifrån vad det skulle kosta staten om internerna återföll i brott.

2017 kom den slutliga domen: Social Finance och One Service förklarade då att Peterborough Social Impact Bond var en framgång. Kontraktet reducerade återfallsfrekvensen med nio procent och investerarna gjorde en vinst.

I dag är kontrakten flera. I Ottawa, Kanada, avslutades i mars i år det första kontraktet med resultatet att 88 procent av de arbetslösa som fått utbildning inom ramen för projektet hade mätbara kompetensförbättringar.

Sedan hösten 2015 finns ett nätverk för finansieringsmodellen i Norden.

Finland har sedan länge tagit täten och har nu två kontrakt på plats och ett tredje är under utveckling. I Norge har man fattat beslut om att öronmärka pengar i statsbudgeten för att sjösätta ett kontrakt med fokus på kriminalvården.

I Danmark har Den sociale kapitalfond (DSKF) utvecklat en ny modell för resultatbaserad ersättning med de sociala utfallskontrakten som utgångspunkt.

I Sverige skrevs det första kontraktet i Norrköping 2015, mellan kommunen och investeringsbolaget Leksell Social Ventures. Målet är att förbättra situationen för barn och unga i Norrköpings kommun som är placerade i HVB-hem.

Läs mer: Här tar socialdemokraterna in riskkapital till sociala projekt

”Behöver vi utmana våra existerande modeller? Den globala räckvidden av sociala utfallskontrakt talar för att det är så”, skriver författarna till en rapport från juli 2016, som är framtagen av organisationen Social Finance i London.

De konstaterar att det sex år efter lanseringen av kontraktet i Peterborough har lanserats 60 projekt i 15 länder. Av dem har 21 projekt visat positiva resultat. I rapporten dras slutsatsen att det ännu inte ger bevis för att modellen funkar, men att den samtidigt inte heller kan klassas som ”otestad”.

Hos dem som förespråkar kontrakten lyfts ofta argumenten om hur näringsliv och offentlig sektor närmar sig varandra, samt hur lyckade modeller kan skalas upp och användas av fler.

I USA har tankesmedjan ”Center for American progress” tagit fram en rapport där fokus riktas mot de hinder som finns för framgångsrika sociala projekt i offentlig sektor. Ett sådant är att offentlig finansiering i regel inte är tillräckligt fokuserad på̊ faktiska utfall. Därmed tillåts ineffektiva program att fortsätta.

Enligt kontraktens förespråkare blir resultatet när fokus är på resultat i stället för på insatser att det görs en ordentlig analys av målgruppens behov och därefter en kontinuerlig utvärdering av insatser.

Till kritiken hör bland annat oron för att de sociala problem som är svåra att mäta faller bort.

Nadine Pequenza är producenten bakom världens första dokumentär om modellen med social impact bonds: The Invisible Heart.

Filmen hade premiär i Kanada den 8 maj efter att filmteamet i tre år har följt flera sociala utfallskontrakt – från ett program som ska minska Chicagos specialutbildningskostnader genom en insats före förskolan, till ett med fokus på hemlöshet i Kanada.

– I socialtjänsten är det väldigt segmenterat, folk i kris förväntas interagera med många olika aktörer. Det jag ser som de framgångsrika sociala utfallskontrakten har gemensamt är att alla olika aktörer koordineras, det skapas en fast relation som byggs upp.

Det är viktigt att projekten byggs med målet att den offentliga sektorn sedan kan ta över och fortsätta driva, tycker Nadine Pequenza. Den stora utmaningen är hur man bestämmer vad som ska mätas.

– Frågan blir vem som bestämmer vad framgång är. Min åsikt är att det krävs multipla mätparametrar, du kan inte titta på ett eller två värden och säga att det du gjort är framgångsrikt – samhället är för komplext.

Det krävs en kunnig aktör som kan vara partner till det offentliga.

Hon får medhåll om vikten av kvalitetssäkring från Henrik Storm Dyrssen, rådgivare hos Leksell Social Ventures som skrivit Sveriges första kontrakt i Norrköping. Han tycker att en intermediär som Social Finance i London är önskvärd. Det vill säga en slags mellanhand som arbetar med regering, investerare och leveranspartner för att utveckla nya modeller för social förändring.

– Det krävs en kunnig aktör som kan vara partner till det offentliga, säger han och fortsätter:

– Det finns en risk att det offentliga släpper in aktörer som inte har adekvat kompetens. Blir sociala utfallskontrakt lönsamma kommer många olika aktörer att vara intresserade.

Samtidigt tror Henrik Storm Dyrssen att investerarna måste våga gå först.

– Sektorn behöver projekt som är lätta att räkna på, med ”proof of concept" för alla inblandade. När vi får se lönsamma projekt i Sverige – det är då det är möjligt för politikerna att satsa.

I rapporten från Sociale Finance skriver organisationen att ”alla projekt inte har levererat positiv inverkan eller kommer att göra det i framtiden”. Rapporten lyfter ett fall – det första amerikanska kontraktet som skrevs på Rikers Island i New York – där projektet avbröts tidigt på grund av misslyckade resultat.

Men även i det här exemplet fungerade mekanismen som den var avsedd, enligt rapportförfattarna: när projektutvärderingen visade att tjänsterna inte ledde till en minskning av återfall, tog investerare en förlust och regeringen betalade inte för misslyckade tjänster.

Men Nadine Pequenza är fortfarande skeptisk till att sociala utfallskontrakt behövs.

– I slutändan är detta en situation som politiker själva sätter sig i, eftersom man är dåliga på att arbeta proaktivt och följa upp. Det är synd att regeringar behöver privata investerare för att pröva en ny modell som socialarbetare har bett om i årtionden.