Sommarprataren: ”Krävs tuffa medel för att minska vår konsumtion”

Egentligen ville han bli astronom, men matematik och fysik låg inte riktigt för Johan Kuylenstierna. Istället sökte han efter gymnasiet till Geovetarlinjen på universitetet.

Samtidigt publicerade FN:s klimatpanel (IPCC) sin första klimatrapport. Den hamnade i Johan Kuylenstiernas hög med kurslitteratur och på den vägen är det.

– Efter examen 1991 började jag jobba som lärare och doktorand på institutionen och inledde min egen forskning. Jag reste till Frans Josef-land i ryska Arktis och sen till Antarktisk med båt från Sydafrika och till Eldslandet i Chile. Det handlade om klimatforskning, men jag fick också uppleva något annat: Ryssland i samband med Sovjetunionens sammanbrott, Sydafrika efter apartheid och Chile efter Pinochet. Det var samhällen i förändring. Det har påverkat mig och min syn på hur miljö och utveckling hänger samman, säger Johan Kuylenstierna.

Hans mormor följde vid det förra sekelskiftet med diakonissor som hjälpte fattiga i Stockholms innerstad. Pappan arbetade inom näringslivet och mamman var sjuksköterska. Själv har han arbetat inom flera olika FN-organ och med den internationellt uppmärksammade Världsvattenveckan, World Water Week, som går av stapeln i Stockholm varje år.

Vi måste sätta människor och samhällen i centrum, även när vi ska lösa de stora globala miljöproblemen.

Sedan fem år tillbaka leder han stiftelsen Stockholm Environment Institute med nio kontor runt om i världen. Stiftelsens huvudsakliga fokus är miljö, men Johan Kuylenstierna har också rivit ner den mur som länge skilde miljö- och utvecklingsfrågorna åt.

– Jag är från början en miljömänniska. Sen kom jag till FN i New York. Där möttes jag av ett starkt utvecklingsperspektiv och jag förändrades. För mig handlar det allt mer om att vi måste sätta människor och samhällen i centrum, även när vi ska lösa de stora globala miljöproblemen.

Åren på FN kom att prägla Johan Kuylenstierna mycket. Först genom vattenfrågor inom Agenda 21, som var den stora globala överenskommelse som blev resultatet av FN:s miljö- och utvecklingskonferens i Rio de Janeiro 1992.

Sedan som chefsrådgivare på FN-organet UN Water, vid FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO i Rom.

Inom FN mötte han politiken. Bland annat följde han den internationella förhandlingsprocessen inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn 2009 och blev egentligen inte så överraskad när den misslyckades. Till en början var Johan Kuylenstierna lika besviken som många andra, men snart kom han till insikten att misslyckandet var nödvändigt för att komma vidare.

– Den arbetsprocess som rådde inom FN var ohållbar. Det var ett system som byggde på att 194 rika och fattiga länder ägnade huvuddelen av sin tid åt att diskutera ansvars- och finansieringsfrågor. Man kom inte framåt, hade svårt att lösa upp knutar och själva avtalet blev viktigare än innehållet.

Vid sidan av de dåliga politiska förutsättningarna var inte heller de utomstående förutsättningarna för ett klimatavtal i Köpenhamn goda. Konferensen hölls i spåren av den globala finanskrisen 2008. Priset på energi från förnybara energikällor var fortfarande högt. Intresset för dyra lösningar för att stoppa klimatförändringar var litet.

I Paris hade vi också med oss näringslivet, civilsamhället och hundratals borgmästare.

När världens ledare samlades för klimatkonferensen i Paris 2015 var förutsättningarna annorlunda. USA:s president Barack Obama och hans kinesiska kollega Xi Jinping var överens om att driva arbetet mot klimatförändringarna framåt. Inför Köpenhamn sex år tidigare hade USA fortfarande inte skrivit på Kyotoavtalet för att minska sina koldioxidutsläpp.

– Ta sedan med i beräkningen att priset på solenergi rasat med 80 procent mellan Köpenhamn och Paris. I Paris hade vi också med oss näringslivet, civilsamhället och hundratals borgmästare. Länder i Afrika och Asien började ifrågasätta varför de skulle göra sig beroende av import av fossila energikällor från andra länder när de kunde utveckla sina egna, billigare energikällor. Allt det här hade varit otänkbart bara några år tidigare.

Det är en snöbollseffekt, menar Johan Kuylenstierna. Ju mer som görs desto snabbare kommer utvecklingen för en mer hållbar värld att gå. Utsläppen i Kina minskar och globalt har de stabiliserats. I Indien har solkraft börjat att konkurrera ut kolkraft. I USA producerar oljestaten Texas så mycket förnybar energi att den säljs till andra delstater.

Han ser inte Donald Trump som något hot mot utvecklingen. Och även om presidentens politik skulle ha en viss negativ påverkan tror Johan Kuylenstierna inte att den positiva utvecklingen går att stoppa på sikt.

– Arbetet mot klimatförändringarna handlar mycket om ekonomi och geopolitik. Nu vill Kina satsa på sol, vind och andra förnybara lösningar. De vill bli av med sin överkapacitet på stål- och kolproduktion och lösa hälsoproblemen i sina städer. De rycker på axlarna åt Donald Trump och är kanske snarare glada åt en konkurrent mindre inom förnybar energi.

Med vetskapen om den här utvecklingen tar sig Johan Kuylenstierna an sitt arbete med optimism. Dels för att han annars skulle ha svårt med motivationen, men också för att det finns mycket fakta som visar att han har rätt.

Därmed säger han inte att det bara är att luta sig tillbaka och vänta på att klimatförändringarna och världens fattigdom försvinner automatiskt. För att hitta exempel på länder där det fortfarande finns mycket kvar att göra behöver vi bara titta på oss själva.

Sverige ligger, enligt bland andra OECD, bra till för att uppnå de mål för klimat och hållbar utveckling som världens länder kom överens om i FN 2015, den så kallade utvecklingsagendan Agenda 2030.

De goda förutsättningarna till trots varnade både Sveriges regering och regeringens oberoende delegation för genomförandet av Agenda 2030 så sent som förra månaden för att den svenska konsumtionen gör alldeles för stora avtryck i andra länder.

Det handlar inte bara om koldioxidutsläpp, utan även om miljömässiga, sociala och ekonomiska problem bland de människor som producerar de produkter vi importerar.

– Vi har ett näringsliv som tar det här på stort allvar, som integrerat hela, eller delar av Agenda 2030 i sin verksamhet. Till exempel stålföretaget SSAB, som visar musklerna och i samarbete med Vattenfall och LKAB säger sig vilja vara koldioxidneutrala till 2050. Vi har också många andra företag som arbetar hårt med hållbarhetsfrågor, även om de skulle kunna vara mer proaktiva och transparenta när det kommer till sina värdekedjor. Det handlar om att visa ledarskap genom hela verksamheten, inte bara i Sverige. Det är en förväntan man kan ha på dem, säger Johan Kuylenstierna.

Även städerna bör ta sitt hållbarhetsarbete på större allvar, tycker Johan Kuylenstierna. Och staten kan komma att behöva ta till tuffare styrmedel för att förändra vår konsumtion och vårt beteende.

– Det har gjorts förr, som med rökning till exempel. Sverige har också världens högsta koldioxidskatt. Nu diskuterar vi flygskatt och själv skulle jag inte tycka att bilfria innerstäder vore fel.

Johan Kuylenstierna frågar alltid varifrån den fisk han köper kommer ifrån och om den är MSC-märkt. Han tar det som exempel på frågor som vi konsumenter egentligen inte skulle behöva ställa. Enligt honom borde det vara självklart att den mat och de kläder vi köper är producerade på ett för alla hållbart vis.

– Som konsument ska du kunna ta för givet att det du köper faktiskt är schysst producerat. Det betyder inte att jag vill frånta individen sitt ansvar, men på ett mer övergripande plan är det samhällets ansvar, vilket innebär politiker på alla nivåer, näringslivet och andra aktörer.

I framtiden ser Johan Kuylenstierna hur kommande generationer kommer skaka på huvudet åt vår slit- och slängkultur och de enorma sopberg vi bygger upp. Istället kommer en cirkulär ekonomi vara något självklart, där varor produceras under mer ekonomiskt, socialt och miljömässiga hållbara förhållanden också lagas och återanvänds.

– För att åstadkomma det behöver vi stimulera till innovation, verka för ett starkt näringsliv och bygga ett samhälle där människor känner sig delaktiga och ser fördelar med den här omställningen, säger Johan Kuylenstierna.

Bilder i text: Jenny Leyman