”Sjukskriven för utbrändhet sedan fyra år. Vibrerande syn. Astma. Enorm trötthet.”

Punkterna är nedkrattade med blyertspenna på ett formulär från januari i år, när Anna Wegestål ombads beskriva sina besvär. På en skala från 1–10 har hon noterat den högsta siffran för både utmattning, långsamt tänkande, lättirritation, svårighet att fatta beslut och svårighet att tänka klart.

– Grunden är nog min personlighet, jag har lite ”duktig flicka-syndrom” och tar på mig för mycket hela tiden. Hösten 2015 fick jag en psykosomatisk hjärtinfarkt, alltså att hjärtat rusade på grund av stress och...

– HÄSTFLOCK!

Anna avbryts när hennes åttaåriga dotter Aaliyah precis listat ut vad bilden på tv-skärmen ska föreställa. 

De sitter båda på ett litet kontor i Medeon Science Park i Malmö, Anna halvliggandes i en bekväm stol och Aaliyah i en fåtölj framför tv-skärmen med sensorer kopplade till olika delar av huvudet. De är här för att genomgå behandling med så kallad ”neurofeedback” under ledning av Gunilla Radu, certifierad terapeut och företagets ägare.

Programmet som Aaliyah just nu använder går ut på att en bild på skärmen långsamt framträder mer och mer genom att blockerande punkter försvinner i en viss hastighet. Vad som bestämmer hastigheten? Aaliyahs hjärnvågor.

– Sensorerna läser av frekvenserna, som går igenom ett datorprogram och sedan vidare till skärmen som genom punkternas hastighet speglar hjärnans aktivitet i realtid, säger Gunilla Radu.

Den enda instruktionen från Gunilla är att slappna av, sedan sköter hjärnan resten. Exakt hur det fungerar är svårt att förklara, och ännu svårare blir det att förklara varför det fungerar.

– Det är det egentligen ingen som kan svara på. Men fungerar gör det, säger Gunilla.

Grundtanken är att hjärnan, i ett försök att balansera sig själv, blir bättre på att upptäcka och korrigera oegentligheter när den får se sin egen aktivitet.

– Det är lite som att gå på stan och få en glimt av sig själv i ett skyltfönster. Då stannar du upp en stund och rättar till dina lockar, säger Gunilla.

När detta upprepas blir det som en slags träning, som kan leda till en ihållande förändring av hjärnans aktivitet. Tekniken är egentligen inte ny, det har forskats på neurofeedback i olika form i över 50 år och i både Tyskland och USA är det numera relativt utbrett. 

Användningsområdet har också utvidgats genom åren. I början handlade det mest om en behandlingsmetod för epilepsi men sedan noterades positiva effekter för exempelvis adhd, som Aaliyah får behandlingen för, och för stressrelaterade problem.

– Man tror även det kan hjälpa mot trauma och missbruk. Det finns en stor framtidstro på den här tekniken, säger Gunilla Radu.

På Stressmottagningen i Stockholm har deras halvårslånga behandlingsprogram omformats en del sedan starten för 20 år sedan. Neurofeedback har aldrig använts, men saker som akupunktur och qigong har lagts till och tagits bort. 

Nu inkluderar upplägget åtta fasta tillfällen gruppsamtal och lika många för fysioterapi i grupp, tre tillfällen arbetsterapi samt individuella samtal med läkare och terapeuter.

– När det kommer till utmattningssyndrom finns det ingen evidens för att en behandlingsmetod skulle vara överlägsen de andra, säger psykoterapeuten Giorgio Grossi.

– Vi ska arbeta multimodalt, alltså förmedla flera olika verktyg, säger arbetsterapeuten Elisabeth Elinder. Och det finns studier som visar att effekterna blir bättre när olika behandlingsformer kombineras.

Utmattningssyndrom kan drabba i princip alla, men när Giorgio och Elisabeth målar upp den typiska patienten är det en kvinna mitt i livet som jobbar inom vård eller skola, som kan ha barn med särskilda behov, har höga krav på sig själv och starka övertygelser om vad som är rätt och fel och starkt och svagt.

Gemensamt för många är faktiskt också att de i grunden är stresståliga personer, menar Elisabeth.

– Det gör att de kan leva under stressiga förhållanden en längre tid, och sedan inser man inte att det är ohållbart förrän det är för sent. Generellt kommer sjukdomsinsikten väldigt sent, säger hon.

De flesta kan först i efterhand reflektera över vad de gått igenom, säger Giorgio och börjar rita upp förloppet på gruppsamtalsrummets white board-tavla.

– Vi har riskfasen, som kan ha pågått hela livet men oftast gäller det senaste året. Väldigt många belastningar i arbetet, ofta kombinerat med kriser i privatlivet. I takt med att återhämtningen prioriteras bort eskalerar situationen till slut till den akuta fasen, säger han och drar ett rött streck rakt neråt.

– De flesta kan sätta en dag och tid för när de gick in i eller ”genom” väggen. Det kan vara lika tydligt som vid en hjärtattack, säger Elisabeth.

Det är oftast efter den här kraschen som Stressmottagningens behandlingsprogram påbörjas. Hur lång tid det tar för patienterna att bli så pass ”friska” att de kan börja jobba igen, inledningsvis på 25 procent, är olika. Oftast tar det mellan sex månader och ett år men kan också vara längre.

– Man måste också vara medveten om att det fortsatt kan komma upp- och nedgångar i energinivån. Den sista fasen, återhämtningsfasen, varar livet ut, säger Giorgio.

Vi går i en grönskande skog, omgivna av höga tallar på alla sidor. I en glänta framträder ett högt, brusande vattenfall. Plötsligt tycks färgerna i grönt och blått skifta till grått, men återgår sedan snabbt till sin ursprungliga prakt. ”Session paused”.

– Jag ska bara flytta en sensor. Du har inte somnat va? frågar Gunilla Radu.

Det har blivit Anna Wegeståls tur att sätta sig i fåtöljen framför skärmen för att få sin neurofeedback-behandling. I hennes program styr hjärnvågorna både promenadens hastighet och färgskalan på tv-skärmen.

Sessionerna varar i 30 minuter och det här är Annas nionde behandling. 

– Jag känner redan av en förbättring. Jag känner mig klarare i huvudet, och får inte längre den där tröttheten som fick mina ögon att liksom vibrera, säger hon.

De senaste fem åren har hon provat på en rad andra behandlingsmetoder, så hon har att jämföra med.

– Saker som KBT-terapi och medicinsk yoga i all ära, men jag känner inte att något annat har kunnat ge mig den här grundläggande hjälpen.

Gunilla Radu rekommenderar att man ska genomgå minst 20 behandlingar för att det ska bli en långvarig effekt. Till skillnad från exempelvis Stressmottagningen som oftast behandlar personer remitterade från sjukvården täcks inte neurofeedback av Försäkringskassan, utan kostar generellt runt 15.000–20.000 kronor för 20 behandlingar.

– Det är ju en del pengar. När jag var och föreläste om det här i Lund var det en kvinna i publiken som reste sig och gick när hon hörde priset – och jag förstår det, säger Gunilla.

Hennes målsättning är att neurofeedback ska omfattas av högkostnadsskyddet och täckas av den allmänna sjukförsäkringen, som det åtminstone delvis gör i Tyskland och USA.

Det finns tillräckligt med kliniskt underlag för att kunna hävda att neurofeedback fungerar, menar hon, men ett problem när det kommer till vetenskapliga belägg är svårigheten att kunna peka på konkreta och mätbara effekter.

– Det här utgår från självskattning, att personen själv får bedöma resultatet. Och det värderas oftast inte lika högt i studier, säger Gunilla.

Samtidigt som hon vill att neurofeedback ska växa och bli tillgängligt för alla i Sverige är hon mån om att inte gå för fort fram och verka oseriös genom att marknadsföra tekniken som någon slags mirakelkur.  

– Det här är inget magiskt trollspö, personer kan få olika bra resultat av olika behandlingar. Men just därför måste det finnas flera olika alternativ – det finns inte en metod som passar för alla, säger hon.