Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ekonomi

Ingen risk för vardagspirater

Det är i praktiken riskfritt att fildela för vardagsbruk. Bittorrent-teknik har gett fildelningsåklagarna ett allt svårare bevisläge.

– Det finns ingen större risk för att man lagförs för det, säger fildelningsåklagaren Henrik Rasmusson.

I Sverige är det två specialåklagare som hanterar alla fildelningsbrott. De har jobbat i snart fyra år och under den tiden har deras jobb landat i ett 15-tal domar. Men det handlar mest om storskaliga uppladdare eller så kallade hubbägare.

Vardagsfildelare som laddar hem en film till lördagskvällen är svårare att fånga. Nästan bara de som omedelbart erkänner riskerar att bli fällda i domstol trots att praxis pekar mot att en halv miljon svenskar i teorin riskerar straff på fängelsenivå.

Det viktigaste skälet till åklagarnas magra resultat är inte att det är brist på brottslingar utan att bevisläget är komplicerat. Därför måste åklagarna ibland släppa misstänka fildelare som inte omedelbart erkänner.

–Det ligger ett korn av sanning i det. Den bevisning som vi normalt kan alstra fram i en sådan här utredning är att någon på en viss datoranslutning har fildelat. Men vi måste hitta datorn vid en husrannsakan och sedan binda en person till den datorn vid brottstidpunkten, säger Henrik Rasmusson, en av de särskilda fildelningsåklagarna.

Men om datorn finns hemma hos en familj blir det svårt för åklagaren att bevisa vem som fildelat. Om ingen direkt erkänner kan det vara mormor eller barnens kompisar.

De flesta fällande domar handlar också om den föråldrade så kallade dc-hubb-tekniken. Den modernare bittorrent-tekniken gör det allt knepigare för åklagaren.

– Du laddar oftast ned en film i taget med bittorrent och du visar inte upp en samling av låtar eller filmer som du gör med dc-tekniken. Och då kan det inte bli något annat än böter. Då finns det ingen större risk för att man lagförs för det, säger Rasmusson.

Samtidigt måste det vara nedladdning i ganska stor skala för att åklagarna ens ska få göra husrannsakan. Om det handlar om ett fåtal filmer eller låtar är det ett brott som ligger på bötesnivå.

– Det innebär att vi inte kan utreda de brotten för vi kan inte begära ut abonnentuppgifterna om vi inte bedömer att det ligger på fängelsenivå. Vi får inte fråga efter abonnenten om det bara handlar om böter.

Tekniskt finns det kanske möjlighet att fastställa att samma ip-adress har delat ut flera filmer under några dagar. Men det förutsätter att man har en fast ip-adress som inte byts varje gång man startar datorn. Och praktiskt taget alla privatpersoner har i dag dynamiska ip-adresser.

Ett annat problem ur åklagarnas synvinkel är att bredbandsbolagen, som Telia eller Comhem, inte sparar uppgifterna tillräckligt länge.

– Den vanligaste nedläggningsgrunden vi har att vi inte kan få svar från operatörerna om vem som haft ip-adressen. Vissa operatörer sparar inte alls uppgifter längre och då hinner vi inte ens få in anmälan innan uppgifterna är borta.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.