Sverige importerar ull för miljoner kronor medan svensk ull kastas bort. För många svenska fårbönder är ullen en förlustaffär. Trots lokala samarbeten efterlyser bönderna en utökad tillverkningsindustri. DN har talat med Sveriges enda större ulltvätteri och fårbonden Tomas Olsson, vid Norrby gård.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 03:55
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/svenska-farbonder-gar-back-vid-forsaljning/
Jobb & Karriär
Svenska fårbönder går back vid försäljning
– Den här råvaran kommer att gå till spillo om staten inte går in och subventionerar insamling av ull, säger Hans Bulthuis, ägare av Ullkontoret på Gotland, Sveriges enda storskaliga ulltvätteri.
Tvätteriet har i dag en kapacitet att tvätta tvåhundra ton ull per år. Trots det tvättas endast cirka 40 ton. Orsaken är att tvätteriet inte tjänar tillräckligt eftersom ullen inte säljer. Enligt Hans Bulthuis är det inte avsaknaden av kunder som är problemet; utan snarare att tillverkningsindustrin behöver byggas upp. För att få ihop ett färdigt plagg behöver ullen både sorteras, tvättas, spinnas och stickas eller vävas.
– Kunderna skriker efter svensk ull men tillverkningsindustrin finns inte. De få spinnerier som finns kvar har en låg maxkapacitet som tyvärr blir en droppe i havet, säger han.
På tvätteriet kostar ett kilo ull drygt tio kronor. Priset är en aning högre än hos de utländska konkurrenterna, i England eller Belgien.
På Gotland finns dessutom mycket gotlandsfår med päls som oftast är grov och lång. Likaså är den glansig och lockig, vilket gör den eftertraktad. Trots det blir gotlandsfåren ett problem eftersom endast ett fåtal maskiner klarar av att hantera fibrerna, berättar Hans Bulthuis.
– Om vi skulle förvandla ullen som inte används till mössor och vantar i stället talar vi om hundratals miljoner kronor i förädlingsvärde som Gotland förlorar varje år, säger han.
Enligt Hans Bulthuis behövs en modell liknande den i Norge. Med hjälp av statligt subventionerade insamlingsstationer och ett klassificeringssystem, där ullen sorteras efter egenskaper, samlar staten in ullen.
Även Tomas Olsson, fårbonde på Norrby gård, Kungsör , önskar ett större stöd från myndigheterna. Men han beskriver dessutom hur fårbönder går back när de väl säljer ullen. Oftast kostar det mer att tvätta ullen och leta upp en kund för att till sist köra dit varan – än vad bönderna får i betalt.
– Det är inte värt mödan att göra hela den processen när vi inte tjänar tillräckligt på det, säger Tomas Olsson.
På Norrby gård finns det ungefär 1.000 får. Allra främst säljer gården korsningsull som kostar fem kronor per kilo. Att klippa fåren två gånger om året kostar drygt 80 kronor, vilket innebär att företaget inte får mer än tio kronor i intäkt.
Gårdens primära inkomstkälla är lammkött. En tacksam bransch där konsumtionen av får- och lammkött ökar varje år. Men Tomas Olsson tycker det vore ett resursslöseri att inte använda ullen som annars slängs. Enligt honom ser det dessutom inte bättre ut på världsmarknaden.
– Om jag skickar ett ton ull till England tjänar jag runt 15 kronor, men efter att jag har betalat transporten är det kanske fem kronor kvar, säger han.
Ett alternativ är att samarbeta med lokala hantverkare. Ett annat möjligt samarbete är privata mattillverkare som använder sig av ull i mattorna. Men Tomas Olsson beskriver det som ”småskaligt” eftersom det inte blir några större summor.