Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-03 07:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/jonas-froberg-sveriges-motor-stannar/

Ekonomi

Jonas Fröberg: Sveriges motor stannar

01:47. Stor lättnad vid Volvofabriken i Torslanda efter stängningsbeslutet på Volvo Cars i Sverige. Fack och anställda nöjda med att slippa varsel om uppsägning.

Fordonsjättarnas fabriksstängningar kan leda till efterkrigstidens allvarligaste industrikris. 

Hjärtat i svensk industri ser nu sina globala leveranskedjor slås i spillror – samtidigt som efterfrågan går ner mot noll. 

Det kan skicka Sverige in i en djup ekonomisk depression, skriver DN:s Jonas Fröberg.

Fredagens krisbesked låg i luften hela veckan: Biltillverkaren Volvo Cars korttidspermitterar 25.000 anställda och stänger sina tre fabriker i Sverige – i Göteborg, Skövde och Olofström. Lastbilstillverkaren AB Volvo permitterar 20.000 personer. Även Scania tvingas stänga sina fabriker där 9.000 anställda berörs. 

Det är en katastrof redan på ytan. Men strax under ytan dväljs efterkrigstidens allvarligaste industrikris. 

Låt mig vara tydlig: Vi bevittnar just nu något unikt - ett globalt industrisystem som faller ihop som ett korthus framför våra fötter.

Sverige är, liksom Tyskland och Frankrike, starkt beroende av fordonssektorn. De stora namnkunniga företagen som Volvobolagen och Scania har totalt nära 70.000 anställda i Sverige. Lägg till leverantörernas 93.000 arbetstillfällen. Alla dessa 160.000 jobb kan sedan multipliceras med tre för alla kringjobb. 

Nu faller allt. Jag bevakade finanskrisen 2008-2009, men nu går allt mycket fortare. Och den monumentala osäkerheten framåt gör situationen närmast hopplös. 

Vd-arna på bolagen är närmast att likna vid matroser som ska vandra över ett båtdäck i full storm på öppet hav - utan att ha något att hålla i.  

Anledningen till att allt stänger är att coronakrisen fått hela världens leverantörskedjor att haverera - och därefter efterfrågan, med katastrofal tajming. 

Det nya coronaviruset slog först ut (de många) leverantörerna i Kina. Bilfabrikerna i Europa hade då, som tur var, skapat en buffert av komponenter för att klara det kinesiska nyåret som infaller i slutet av januari och början av februari. Då står Kinas fabriker av tradition still. 

Den bufferten är nu slut. 

Lägg till att de stora bilbolagen alltmer gått mot att enbart ha en enda leverantör för varje komponent – tidigare valde man ofta att ha två leverantörer för säkerhets skull om någon båt eller lastbil skulle fastna på vägen - och lät detta få kosta. Nu slår snålandet tillbaka hårt.

 

Nu börjar produktionen i Kina att komma igång efter coronakrisen. Men problemet är att det blir en fördröjning på 8-10 veckor för att få hit komponenterna - så lång tid tar båtfrakterna. Att få flygfrakt i detta läge är ungefär lika lätt som att få en taxi direkt efter tolvslaget på nyår.

Europas fordonsindustri måste alltså vänta på vissa komponenter i kanske två månader.  

Detta är, för att använda en norrländsk eufemism, obra.  

Samtidigt har coronasmittan som bekant flyttat till Europa och USA - där leverantörskedjan havererat. Italien, Spanien och Frankrike är i praktiken nedstängda. 

Ta bromstillverkaren Brembo i Lombardiet i norra Italien. Företaget levererar bromsar till många bilfabriker, bland annat Volvo Cars i Sverige. Brembos fabrik stängde i veckan. 

Även stora leverantörsjättar som Bosch och Continental har stängt. 

Lägg till att de flesta bilbolagen valt en riskfylld men billig väg; den använder enbart en enda leverantör för varje komponent. Tidigare hade de flesta två leverantörer för säkerhets skull - om någon båt eller lastbil skulle fastna på vägen - och lät detta få kosta. 

Nu slår snålandet tillbaka hårt.  

Nu sägs alltså att produktionen hos stora bolagen, som Volvobolagen eller Scania, ska stå still under ett par veckor. De är beroende av sitt kassaflöde för att kunna betala löpande kostnader. De har stora kassor, men de töms snabbt. 

Kommer de då att få i gång den hyperkänsliga leveranskedjan efter två eller tre veckor - som man hoppas? 

Antagligen inte. Frågetecknen är nämligen stora och många. 

Vid finanskrisen 2008/2009 agerade globala leverantörsjättar som Bosch som banker och tillät fördröjda betalningar från de små leverantörerna - helt enkelt för att systemet skulle kollapsa annars. Även stora bilbolag agerade så. Vi ser inte detta hända nu. Det är illabådande.

Volvos och Scanias fabriker har just-in-time-produktion – ibland med minutpassning på komponenter. 

Det gör systemet känsligt. 

Det är nu vi kommer till den riktigt dåliga nyheten:

Den rör de små leverantörerna. 

De har minimala kassor som just nu töms snabbt. De kommer att slås ut inom några veckor om inget görs; de har ju inga kunder eftersom de stora bilbolagens fabriker står still. 

Kanske får vi se de första konkurserna för mindre bolag redan strax efter månadsskiftet när skatter ska betalas in. Och när dessa bolag inte kan leverera till Volvo eller Scania så… ja du förstår. 

Vid finanskrisen 2008/2009 agerade globala leverantörsjättar, som Bosch, som banker och tillät fördröjda betalningar från de små leverantörerna - helt enkelt för att systemet annars skulle kollapsa. Även stora bilbolag agerade så. 

Vi ser inte detta hända nu. Det är illavarslande. 

Så har vi det sista problemet: den närmast monumentala osäkerheten framåt. 

För vad händer? Svaret sänder iskalla andetag i nacken på världens marknader. 

Det verkar inte troligt att produktionen i Italien ska komma igång i närtid i ett läge med eskalerande dödsfall orsakade av coronaviruset. Och på riktigt: vad kommer då att hända? 

Det ligger nu mycket utmanande veckor framför oss alla. 

Lägg till att efterfrågan går ner mot noll, vilket är ett minst lika stort problem som leverantörskedjorna. 

Fordonsindustrin är så viktig i ekonomin att regeringen knappast kan se åt andra hållet.  

På ett högre plan framträder en ännu tuffare målkonflikt där politikerna måste sätta ner foten: Att balansera att stänga ner Europa i kampen mot coronaviruset för att rädda liv på gamla och sjuka – mot att stänga ner ekonomin, vilket varje dag nu får allt mer oöverblickbara konsekvenser.