– Att rucka på äganderätten är ett recept för katastrof, säger Bethuel Ravele som driver ett kollektivjordbruk i samarbete med en vit farmare. 

Sydafrikas ledare hyllades över hela världen när de i mitten av 1990-talet lyckades undvika inbördeskrig och blodbad under övergången från rassegregation till demokrati. Ekonomin räddades genom att den vita minoriteten välkomnades att stanna kvar och behålla sina tillgångar i landet där deras ledare förtryckt den svarta majoriteten. 

Men när Sydafrika nu firar 25 år med demokrati höjs allt fler röster för att de ekonomiska klyftorna – de största (rapporterade) i världen – ska utjämnas genom en radikal landreform där vita storgodsägare nekas ersättning för förlorad mark. Frågan riskerar att skada den redan sargade sydafrikanska ekonomin, men görs inget riskerar den svarta majoritetens tålamod ta slut. 

Resultatet av onsdagens parlamentsval blir en indikator på vad som kommer att hända med marken. Vänsterpopulistiska Economic Freedom Fighters ledare Julius Malema kräver nationalisering av bolag och övertaganden av jordbruk utan kompensation. Han sammanfattade sitt budskap vid ett massmöte i Soweto några dagar innan valet:

– Politisk frihet är meningslös utan ekonomisk frihet! 

ANC-presidenten Cyril Ramaphosa har fått frågan i sitt knä efter att hans parti delvis gav bifall till EFF:s initiativ vid partikonferensen 2017.

Apartheidregimens policy sade att vita, som utgjorde knappt tio procent av befolkningen, skulle ha rätt till 87 procent av all mark i Sydafrika, medan den svarta majoriteten skulle trängas ihop på 13 procent. Tanken med programmet var dels att skapa ytor för vita storjordbruk och dels att tvinga den svarta befolkningen till städerna där arbetskraftsbehovet var stort i gruvor och annan industri.

De nådde aldrig hela vägen men ännu i dag kontrolleras 67 procent av Sydafrikas yta på 1,2 miljoner kvadratkilometer av vita kommersiella jordbruk, enligt siffror från institutet Plaas vid Västra kapprovinsens universitet. 

Dagens omfördelningsprogram bygger på att staten går in och stöttar svarta byar som vill köpa tillbaka sina gamla områden. Men reformen går långsamt främst för att det lär dröja 35 år att lösa alla pågående tvister om landägande i domstol. 

Missnöjet har fått regeringspartiet ANC att lyfta frågan om en snabbare process utan ersättning, men den nya presidenten Cyril Ramaphosa driver inte frågan aktivt då hans primära fokus är ekonomin. Han är rädd för ökade krav på nationalisering av tillgångar och markövertagande utan kompensation.

I Levubu-dalen i norra Sydafrika har man kommit en bit på vägen. Byn Ravele, vars invånare flyttades till ett kargt område tio mil österut redan på 1930-talet för att bereda plats åt vita storjordbrukare i den tropiska dalen, var tidigt ute och började redan 1990 förbereda sina juridiska anspråk på närmare 4.000 hektar mark som de förlorat. 

2004 fick de svarta tillbaka 16 procent av området. Nu har en sorts samfällighetsförening bildats av byn för att administrera marken. Men det fanns ett problem: de visste ingenting om att bedriva storjordbruk.

– Om du har fått en bil men inte har körkort, då ska du inte köra bilen. Och om föraren säger att det inte är läge att köra om för att sikten inte är fri, då ska du inte säga till honom att köra om, säger klanledaren Bethuel Ravele.

Bara ett tiotal mil norrut flyter Limpopo-floden som utgör gränsen mot Zimbabwe och i grannlandet hade man redan börjat se effekterna av millenieskiftets våldsamma övertaganden av vita storjordbruk. Den zimbabwiska ekonomin låg i spillror och farmerna som tagits över av unga aktivister och gamla veteraner från frihetskriget låg i träda. Denna utveckling ville man till varje pris undvika. Men samtidigt var förväntningarna från byinvånarna höga efter markövertagandet.   

– Vi bestämde oss för att driva det professionellt. Vår samfällighet, har ingen rätt att lägga sig i affärerna utan fungerar mer som ett holdingbolag, berättar Bethuel Ravele. 

Byn äger nu ett nybildat bolag som betalar ett årligt arrende och pengarna går till att dryga ut studiemedlen åt 40 ungdomar. 

– Byadministrationen har blivit professionell och vi hjälper invånare med ordentliga intyg när de ska till banken. Men det är inte mycket pengar just nu – tanken är att verksamheten ska växa med tiden och ge större avkastning, berättar Bethuel Ravele.

Den största delen av vinsten återinvesteras i jordbruket. Till sin hjälp har man Danie Basson, en vit farmare som tidigare var konsult åt regeringen. Nu är han anställd av Bethuel Raveles samhällighet mot att han får en del av vinsten från jordbruket.

– Jag stred i Angola, säger Danie Basson och knäcker en makadamianöt med en hemmatillverkad knäppare. 

Danie Basson ser ut som stereotypen av den svarta befolkningens motståndare i landfrågan. En storväxt khakiklädd boer med kraftiga lemmar som under åren i armén säger sig ha lärt sig precis hur viktigt det var att undvika ett storskaligt inbördeskrig i Sydafrika på 1990-talet. Han visar upp kulhål han fått i strid. 

– Jag förstod att vi var tvungna att bygga en ny framtid i landet, säger Basson. 

Hans vita vänner inom jordbruket kallar honom för ”K-brother” för att han i dag är anställd av svarta. K:et står för ”kaffir”, det grövsta och mest nedsättande ordet om en svart person som finns i Sydafrika. Basson menar att delad drift under vinstdelning, med svart ägande, är en lämplig kompromiss som gör att den vita kunskapen inte går förlorad från sektorn. 

– Vi måste gå vidare och glömma det förflutna. Mitt bidrag i detta är att jag ser till så att 400 personer under en god säsong har ett jobb, säger Danie Basson. 

Utanför högsäsong jobbar 189 personer på 350 hektar land. En av dem är Joyce Netshiuhumbe, som packar bananer i ett av packhusen. 

– Jag är stolt över mitt jobb, säger Netshiuhumbe som är förman på gården.

Hon tjänar 4.000 rand, drygt 2.600 kronor i månaden, vilket är lite över snittet.

Netshiuhumbe berättar att hon tidigare hade svårt att föda familjen men att man inte längre går hungriga och att barnen kan ägna sig åt skolan ordentligt.

Samtliga anställa rekryteras från byn men Bethuel Ravele är noggrann med att förklara för dem att Basson måste vara chefen när de väl går in genom portarna. 

– Vissa trodde att de var aktieägare men det är byn som är det. När de är här, är de anställda, punkt slut, säger Ravele. 

Vad säger du om frustrationen över hastigheten i landreformen? 

– Det har saktat ned under åren med Jacob Zuma. Korruptionen blev dessutom en del av landreformen. Vita säljare övervärderade sina fastigheter, sedan delade de på överskottet med den tjänsteman som var handläggare i ärendet, säger han. 

Byborna väntar fortfarande på resterande 84 procent av marken som deras föräldrar berövades på 1930-talet. Ändå var det ANC som fick Bethuel Raveles röst i valet. EFF:s politik ger han inte mycket för. 

– De säger till anhängare att bara ta land. Men hur ska du gå till banken och säga att du vill ha ett lån mot den här marken som du tagit illegalt? Om du tar någons mark kan du inte få lån för att bygga hus. 

Ravele, som inte är någon man av stora gester, vänder sig också mot det uppskruvade tonläget i debatten kring landfrågan. Han menar att starka känslor är ett tecken på att det är dags att lugna ner sig. Försiktighet borde vara ledordet, säger han. 

– Om de börjar rucka på en klausul i författningen riskerar du att rucka på allt, främst vad gäller äganderätten. Det är ett recept för katastrof. Investerare kommer inte att komma hit om det inte finns någon stabilitet.