Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/massaindustrin-drar-in-miljarder-pa-utslappsratterna/

Ekonomi

Massaindustrin drar in miljarder på utsläppsrätterna

Domsjö fabriker i Örnsköldsvik använde i fjol bara 1 procent av sina gratis utsläppsrätter. Det skulle motsvara nästan 50 miljoner kronor, räknat på priset vid årsskiftet. Foto: Samuel Pettersson/TT

Den svenska pappersindustrin har under åren tjänat miljarder på den europeiska utsläppshandeln – genom att göra sig alltmer självförsörjande på energi.

I andra änden finns Cementa, som går med stort minus och oroas över konkurrenskraften när klimatutsläppen ska ned.

Tänk dig en bubbla över stora delar av Europa, som rymmer de utsläpp av klimatgaser som EU satt som tak. Utsläppen omvandlas till så kallade utsläppsrätter, som man kan handla med. Idén är dels att utsläppen ska minskas där det är billigast, dels att bubblan efterhand ska krympas. 

Drygt fyra av tio utsläppsrätter får företagen gratis, resten handlas på auktion vid råvarubörserna i Amsterdam och London. Alla industrier inom samma bransch får tilldelning enligt samma riktmärken.

Sverige är det enda EU-land som klarar sig med enbart de gratis utsläppsrätterna, och här sticker pappers- och massaindustrin ut. Bara i fjol var de utsläppsrätter som inte användes av branschen värda 700 miljoner kronor, om man räknar med koldioxidpriset vid årsskiftet. Överskotten har varit stora under många år, det innebär ett värde på flera miljarder. Det går att spara utsläppsrätterna om man vill spekulera i högre kolpriser.

Lars Winter, vd på Domsjö fabriker. Foto: John Falkirk

Särskilt tydlig blir bilden på Domsjö Fabriker utanför Örnsköldsvik som ägs av den indiska jättekoncernen Aditya Birla Group. Sulfitbruket använde i fjol bara 1 procent av sina gratis utsläppsrätter. Det skulle motsvara nästan 50 miljoner kronor, räknat på priset vid årsskiftet, eller 2 procent av fjolårets omsättning.

– Jag kan inte säga hur mycket pengar det blev, intäkten redovisas inte separat, men det är ett betydande belopp. Vi säljer av dem så fort vi kan, priset är lika svårt att förutse som på börsen, säger vd Lars Winter.

Folk kan ju undra över att ni sitter och inkasserar pengar på en generös tilldelning?

– Jag förstår frågan, men samtidigt är ju detta spelets regler. Och orsaken är ju att vi är energieffektiva och att den energi vi använder kommer från biobränslen.

Bearbetningen av råvaran, barrträdsvirke, skapar överskott av bark och spån, som skickas till Övik Energi, som i sin tur försörjer bruket med el och ger ånga som används i massakokningen. 

– Vi är i princip självförsörjande på energi.

Bruket i Domsjö är speciellt, här görs allt annat än just pappersmassa. Den stora produkten är cellulosa som blir viskosfibrer för textilier hos de indiska ägarna, men deras restprodukter blir också till värktabletter, korvskinn, spolarvätska, kavajfoder och betong hos kunderna.

– Jo, vi kan nog bli ännu bättre, och för oss innebär det att göra ännu mer saker som kan ersätta fossila produkter. En sak vi tittar på är om vi kan ersätta polyestern i corden på höghastighetsdäck, typ Formel 1.

Cementa, ägt av den tyska koncernen Heidelberg Cement, är Sveriges näst största utsläppare av koldioxid. I stark motsats till Domsjö bruk räcker inte utsläppsrätterna på långa vägar. Bara anläggningen i Slite hade ett underskott värt mer än 100 miljoner i fjol.

Karin Comstedt Webb, hållbarhetschef på Heidelberg Cement i Sverige Foto: Ola Axman

– Vi har hittills kunna lösa detta internt inom koncernen, vi kan flytta utsläppsrätter från en fabrik till en annan. En förklaring till våra högre utsläpp är ju en långvarig högkonjunktur i byggbranschen, så har det inte varit i södra Europa, säger Karin Comstedt Webb, hållbarhetschef på Heidelberg Cement i Sverige.

Cementas klimatutsläpp kommer till 40 procent från de bränslen som behövs för att värma ugnarna till 1.450 grader. Det är i dag till hälften kol, resten är avfall i form av plast, textilier, bildäck från olika ställen i Europa. 

– Vår förbränning är mycket effektiv, den lilla mängd aska som blir kvar använder vi i cementen. Till 2025 ska vi försöka nå nära 100 procent alternativa bränslen i Slite och också öka den andel som vi får tillgodoräkna oss som ”icke-fossil”. Dessutom tittar vi på eluppvärmning, men det är en lång resa, säger  Comstedt Webb.

Det stora problemet gäller de klimatgaser som frigörs när kalkstenen löses upp i ugnarna. Enligt Cementa kräver detta så kallad koldioxidavskiljning, CCS-teknik. Om alla ”pusselbitar kommer på plats” kan det om fem år finnas en fungerande transportkedja mellan en systerfabrik i Norge via båt till slutlagring på Nordsjöns botten. Näst på tur kan bli Slitefabriken.

 –Tekniskt fungerar detta, men det fördubblar våra produktionskostnader. Utsläppshandeln fungerar då inte som enda styrmedel, om vi ska klara konkurrensen på världsmarknaden där det inte råder samma utsläppskrav, säger Karin Comstedt Webb.

Läs mer: 

Jannike Kihlberg: Ett pris på koldioxid ökar möjligheten att minska utsläppen

Klimatspekulanter skakade liv i EU:s utsläppshandel 

Så ska Norge bli världsledande på att lagra koldioxid