Mors dag gjorde henne känd – och olycklig

Anna Jarvis bror Claude har berättat om en rörande scen då han står tillsammans med sina systrar på moderns begravning en majdag 1905. Anna brister ut i gråt och när hon torkat sina tårar och rösten till slut bär igen, viskar hon lågt mot gravstenen:

– Mor, jag har hört din bön om att det någon gång ska finnas en person som skapar en dag för alla mödrar – den tiden är inne nu och denna ­någon är din dotter. Jag svär vid Gud att du ska få din mors dag.

Anna Jarvis växte upp med sin mamma Ann Marie och pappa Granville Jarvis i ett litet trähus i Grafton, West Wirginia. Ann Marie födde tretton barn men endast Anna, Claude och Lillie överlevde barndomens sjukdomsfyllda år.

Man kan bara föreställa sig hur det är att ­förlora tio barn. Kampen för att hjälpa kvinnor och utveckla sjukvården blev snabbt mission för Ann Marie. Under inbördeskrigets blodiga dagar försökte Ann Marie medla mellan nord- och syd­soldaternas mödrar och få dem att inse att oavsett vilken sida som vann var det deras söner som offrades på slagfältet. Ann Marie skapade där och då idén om en dag för alla sörjande mödrar men den fick aldrig någon större genomslagskraft.

När Anna Jarvis promenerade hem efter sin mors begravning var hon fast besluten om att genomföra det som hennes mor misslyckats med. Ryktet säger dessutom att Anna och hennes mor grälat precis före dödsfallet och att samvetet plågade dottern. Om det är sant lär vi aldrig få veta.

Anna sa upp sig från sitt jobb som lärare och arbetade heltid för att påverka kyrkan, politiker och lokala handlare att uppmärksamma Mothers day, som namnet på dagen kom att bli. Kongressen avslog Jarvis första förslag om en nationell helgdag för alla mödrar men Anna fortsatte att skriva tusentals brev till inflytelserika personer i det amerikanska samhället, däribland självaste Mark Twain.

Den 10 maj 1908 var det så dags för det stora ­testet. Anna hade själv farit till Philadelphia för att tala vid en stor handelsplats, ägd av den ­lokala handlaren John Wanamaker. 5 000 sittande ­åhörare häpnade under Anna Jarvis 70 minuter långa och kraftfulla tal. Här såg de en kvinna som stod upp för de mödrar och kvinnor som dag ­efter dag utförde oavlönat arbete i hemmet.

I USA var detta ytterst ovanligt men Anna hade talets gåva och fick åhörarna med sig. Inte långt från Philadelphia, i Annas hemstad Grafton, hölls samtidigt en vanlig gudstjänst i metodisternas Andrews Church. Någon hade sänt kyrkan 500 vita nejlikor med instruktionen att de skulle delades ut två och två till varje mor som kom in i kyrksalen. Denna någon var naturligtvis Anna Jarvis som nu fick både kyrkan och handlare med sig.

Den tidigare metodistkyrkan Andrews Church är i dag internationell minnesplats för mors dag. Foto: James J. Lee/AP

Kritik kom dock, från flera håll – inte minst från maktens män som ansåg att idén var befängd – men Anna vann en delseger när mäktiga World sunday school ställde sig bakom hennes krav på nationell helgdag. Som det pr-geni Anna var förstod hon att med den amerikanska söndags­skolan i ryggen gällde det nu att slå an den senti­mentala strängen hos det amerikanska folket.

Söner och döttrar skulle nu fira mors dag som ”deras mödrar hade önskat” och om man inte kunde besöka sin mamma var ett handskrivet brev något slags minimikrav. Den vita nejlikan gjordes till officiell symbol för mors dag, något som gladde floristbranschen men som kom att bli början till slutet för Anna Jarvis.

Redan året efter succén i Philadelphia firade 46 stater Mothers day i maj 1909. Snart spred sig dagen över gränserna till Mexiko och Kanada och när krigsåret 1914 kom beslutade kongressen att göra den till nationell helgdag. President Woodrow Wilson undertecknade förslaget och den andra söndagen i maj kom därmed att bli Mothers day i hela USA.

Annas kära mor hade fått sin dag och dottern hade nu kunnat slå sig till ro med vetskapen om att hon hållit vad hon lovat. Men icke. Nu börjar en lång och omöjlig kamp där Anna gör allt för att kontrollera varenda liten detalj kring den nya helgdagen.

Hon tar fram speciella sånger och texter som ska läsas vid ceremonierna, patentregistrerar Mothers day-nålen och visar tänderna för alla som på något sätt inte tycker som hon. Floristerna som tidigare jublat över att den vita nejlikan blivit symbol för firandet, har nu även tagit fram en röd.

Anna blir rasande och startar krig mot vad hon tycker är en hänsynslös kommersialisering av hennes mors grundtanke. De handlare som Anna jobbade för att få med sig i början, attackerar hon nu fränt och frågar sig avmätt i en pamflett;

”Vad ska man göra för att möta charlataner, banditer, pirater, utpressare, kidnappare och andra termiter som undergräver en av de allra finaste, ädlaste och sannaste rörelser med sin vidriga girighet?”

En klassisk historia berättar om när Anna ­Jarvis klev in på en restaurang i sin hemstad för att ­beställa mat. När hon upptäcker att de säljer en speciell Mothers day-sallad ber hon kyparen om en sådan bara för att sedan kasta den i golvet, resa sig upp och lämna lokalen.

Anna Jarvis hade skapat ett monster som hon inte kunde kontrollera och försökte nu desperat skydda sitt varumärke. Efter nålen försöker hon få patent på att använda den vita nejlikan som symbol för Mothers day men nekas. Som kompen­sation erbjuds hon en del av intäkterna från nejlikorna som blomleverantörerna skickar men avvisar förslaget bestämt. I stället blir hon ännu mer kritisk och framträder i tidningar, häftigt agiterande mot kommersen.

”Ett förtryckt kort betyder inget mer än att du är för lat för att skriva själv. Mödrar vill hellre ha ett personligt brev från sin son eller dotter än en flådig grattiskort eller telegram. Ingen kan vara så upptagen att den inte har tid att skicka ett brev till den kvinna som betytt mest för deras liv på ­jorden – sin mor. Och chokladaskar? Du tar med en till din mor och äter det mesta själv” dundrar hon i bland annat Miami news den 9 maj 1924, tio år efter att president Wilson skrivit under för­slaget om nationell helgdag.

Anna Jarvis lyckas visserligen stoppa ett speciellt Mothers day-frimärke med sin egen mor på men det är också det enda som går hennes väg medan hon själv försvinner allt längre ut i samhällets utkanter. Folk tittar snett på grundaren av mors dag och när hon slängs ut ur lokalen och senare även grips av polis efter att ha protesterat mot ett möte med American war mothers, viskas det om att Anna Jarvis har blivit galen.

Men hon ger sig inte utan ägnar dagarna åt att knacka dörr och jaga namn till den kampanj hon startat för att motverka de kommersiella krafterna. Under tiden ökar handeln kring mors dag för varje år som går och blir en naturlig inkomstkälla för handlare i stora delar av världen under maj månad. I Annas ögon är de alla inkräktare och stämningarna mot handlare och organisationer blir allt fler.

Självaste presidentfrun Eleanor Roosevelt ­hotas med stämning eftersom hon leder en fond som samlar in pengar till fattiga mödrar och ­deras barn. I en stor intervju i Times 1931 för­klarar ­Eleanor att hon inte tar stämningen så hårt och att Anna Jarvis nog ”missförstått” uppdraget.

Kampen mot kapitalet kostar på och när 30-tal blir 40-tal finner Anna att plånboken är tom. Hon flyttar till ett litet hus i Philadelphia med systern Lillie och börjar arrangera hemliga dörrknackningar och sätter ihop varningsskyltar där besökare gör sig själva en tjänst genom att omedelbart försvinna.

1944 dör Lillie och Anna flyttas till ett mentalsjukhus i Pennsylvania där hon tillbringar sina sista år. Fyra år senare somnar Anna Jarvis in. Själv fick hon aldrig uppleva hyllningen hon skapade eftersom hon aldrig fick egna barn.

Hon fick heller aldrig veta att de som betalade för hennes vård på sjukhuset var en av de floristföreningar hon så intensivt kämpade mot.

I dag är Anna Jarvis barndomshem ett museum med en årlig festival där besökare kan lyssna på gospel­musik och köpa souvenirer. Inträdesavgiften? 130 kronor för vuxna men barn under sex år går in gratis.