Med full frihet vad gällde bilval och körtider såg jag taxikörandet i Uppsala under tidigt 90-tal som ett sätt att finansiera inköpet av drömbilen från Italien: en 185-hästars 164 V6 med fyrväxlad automatlåda från tyska ZF. 

Det började illa, med fyra unga män i bilen som skällde ut mig för att jag lagt mig till med något så hädiskt som en automatväxlad Alfa Romeo: ”Det är ju närmast kriminellt.”

Någon månad senare förklarade sig två lätt överförfriskade herrar mycket nöjda med mig och min bil under körning till Systembolaget. En av dem med tillägget ”har alltid gillat Mercedes”, när han formligen rullade ut ur baksätet.

En färdtjänstresenär som just kommit på plats lyckades direkt komma åt inre knappen för låsning av dörrarna, mindre väl placerad mellan framstolarna. Vilket jag upptäckte efter den korta tid det tog att runda bilen för att ta plats bakom ratten. Utelåst! Många modiga minuter passerade innan damen lyckats tolka mina instruktioner för upplåsning.

Ett lämpligt val av bil för taxibruk? Nej, men det var jag klar över redan från start. Alfaentusiaster känner väl till den bristande kvaliteten hos märket, men blundar för det in i döden. Jag gick dock in i ”förhållandet” med öppna ögon, bara för att efterhand få erfara hur italienaren själv letade sig ut till märkesverkstaden på Vaksala gärde (självkörande bil innan det i dag så aktuella begreppet ens var påtänkt...).

Några år senare tog jag min Alfa ur taxiskolan. Hade jag lärt mig läxan? Nja, hur som helst är det japanskt som gäller numer.

Men de gyllene stunderna med den vackert V6-spinnande 164:an – som var många, ska sägas – ser jag med värme tillbaka på.

Läs mer: Alfa Romeo 164 – skönt tillyxad i 80-talsanda