Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-03 15:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/motor/lilla-gra-har-ett-gott-stycke-vilddjur-i-sig/

Motor

Lilla Grå har ett gott stycke vilddjur i sig

Lilla Grå tittar ut mot sommaren 2020. En minut senare startar de 38 hästkrafterna på första försöket.
Lilla Grå tittar ut mot sommaren 2020. En minut senare startar de 38 hästkrafterna på första försöket. Foto: Jonas Fröberg

Säg hej till Lilla Grå! En cementgrå Saab tvåtaktare från 1962.

Nu rullar den ut ur sin vinterdvala. 

Och väcker något livsviktigt i själen hos DN:s Jonas Fröberg. 

Vårljuset faller in snett i ladans mörker och landar på den cementgrå Saaben. Den tycks huka längst inne i hörnet. 

Det är dags att varsamt väcka tvåtaktaren från 1962 ur vintersömnen.

Inne i kupén doftar det av gammalt gummi. Jag blundar och känselcellerna i fingertopparna förnimmer stål och blanknött bakelit. Det går rakt in till själen. 

Ran-ta-ran-taran: Motorn knattrar i gång och tomgången fladdrar som ett levande ljus i vinden.

Rattspaken är av stål. Hela bilen ruskar till när jag trycker i ettans växel med ett bestämt ryck. 

Vi rullar i väg. Tilltalet är oinsmickrande och styrningen direkt som i en Porsche 911. Men allt var inte bättre förr. Blågrå oljerök lägger sig som en plym på grusvägen efter bilen. Daran-tan-da-ran-taran. 

Det var i januari 2016 som två runda framlyktor tittade på mig från annonssajten Blocket. Jag blev blixtkär en Saab 96 från 1962 som genast döptes till Lilla Grå. 

Lilla Grå kikar blygt fram strax innan den kördes in i vinteride hösten 2019.
Lilla Grå kikar blygt fram strax innan den kördes in i vinteride hösten 2019. Foto: Jonas Fröberg

Nu är vi på väg ut på vår fjärde gemensamma sommar. Den oroliga tomgången övergår till ett turbinliknande ljud vid acceleration. Då knottrar sig huden. Att köra Lilla Grå är som att gå barfota för första gången på sommarens skogsstig: 

Allt känns.

Asfaltens gruskorn förnimms i ryggraden. Allt känns mekaniskt, direkt, primitivt. Trean åker i, varvtalen ökar och jag får tårar i ögonen när hela bilen börjar vibrera och det känns som om vi ska lyfta som ett Viggenplan. Motorn ylar och jag vrålar hjälplöst i kapp som den lyckligaste på jorden. 

Jag kör i 50 kilometer i timmen.

Lilla Grå är som ett djur. Som förlöser det djuriska i mig. 

Mycket av det vi gör i dag känns annars inte på riktigt; det finns lager av distans emellan. Speciellt i coronatider då vi sitter framför skärmar i zoom-möten eller ser på serier. Distanserar oss. Ni vet. 

Men även annars: I en ny Toyota eller Hyundai är bilkörning som dataspel. Handlingar sker via elektriska impulser. Fjärmat. Utan kärlek. 

Vi när en allt starkare längtan till något ursprungligt och hedonistiskt, som kan frigöra det slumrande vilda inom oss. 

I Lilla Grå är den vilda hänryckningen parad med lugnet: Man hittar en egen takt på landsvägen och använder frihjulet (en underbar Saab-sak: man släpper gasen och bara frirullar). Landskapet förbi. Poesi vecklar ut sig ur livets alla små skapelser. Med jämna mellanrum kommer kastvindar från omkörningsfilen: suvar dundrar tätt förbi i hetsjakten mot prestationspyramidens topp.

I uppförsbackar sackar Lilla Grå betänkligt. Temperaturmätaren går upp mot rött, bilen tycks svettas och säga att det jobbigt med ett skärande ljud i motorn. Men vad gör det. 

Snart kommer nästa utförslöpa. 

Plåt. Rundslitna bakelitknappar. Den taktila känslan närvar. Vad den stora ratten egentligen är gjord av höljd i dunkel. Att Saab-emblemet är ett propellerplan vet vi.
Plåt. Rundslitna bakelitknappar. Den taktila känslan närvar. Vad den stora ratten egentligen är gjord av höljd i dunkel. Att Saab-emblemet är ett propellerplan vet vi. Foto: Jonas Fröberg