Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ekonomi

Percy Barnevik: Jag var olämplig som chef

Percy Barnevik är en av Sveriges mest internationellt kända näringslivsprofiler. På 60-talet gjorde han ett test som visade att han var olämplig som chef – och fick sedan 200.000 anställda under sig. I dag ägnar han sig mest åt biståndsorganisationen Hand in Hand och de egna barnbarnen. DN Söndag hälsade på i Percy Barneviks hem i London.

I ett viktorianskt hus på en lugn gata nära Baker Street i London håller biståndsorganisationen Hand in Hand till i två våningsplan. På de vitmålade väggarna hänger stora fotografier från de olika länder där man har verksamhet. Några bilder visar indiska kvinnor som skördar ris. Här tillbringar 70-åriga Percy Barnevik numera mycket av sin tid. Organisationen vill hjälpa världens allra fattigaste att finna ett sätt att försörja sig och Percy Barnevik är dess ordförande.

När DN Söndag dyker upp på den förbestämda tiden får vi vänta. Percy Barneviks möten på förmiddagen har dragit ut på tiden och därmed har även hans lunchvila försenats. Han ligger på en blå madrass på golvet i sitt lilla kontor och tar sin ”power nap”, som det heter i näringslivet.

– Den skulle ni förstås vilja ha fotograferat, säger han när han så småningom dyker upp, och det har han givetvis helt rätt i.

Percy Barnevik haltar lätt, en rest av en olycka i skogen i höstas då han föll när han var ute och högg skog. Annars är han lik den företagsledare man kan se i tv-klipp från 90-talet: yviga, snabba gester för att förklara vad han menar, fingrar som trummar hårt på bordet och mer än en svordom för att förstärka budskapet. Skägget och de buskiga ögonbryna är kvar, för dagen riktigt välansade.

– Jag sa åt den där unga killen Anders Borg att han skulle ta av hästsvansen. Han lovade det om jag rakade bort skägget, men det gör jag ju inte, säger Percy Barnevik och ler.

En av hans uppgifter numera är att träffa politiker och andra beslutsfattare för att lansera budskapet att för att lyfta en miljard människor ur sin fattigdom måste 250 miljoner jobb skapas. Percy Barnevik vill att den egna organisationen ska vara en förebild, och förutom i Indien finns Hand in Hand i Sydafrika, Swaziland, Zimbabwe, Afghanistan och Kenya och fortsätter att växa.

– Hand in Hand ska se till att tio miljoner jobb skapas. Redan har 700.000 fattiga kvinnor startat småföretag, så vi är på god väg mot vårt mål. Sedan måste några andra skapa de övriga 240 miljonerna.

Därför träffar han Barack Obama, Silvio Berlusconi (ja, han är ju borta nu, konstaterar Percy Barnevik torrt) och många ledare i Afrika och Asien. Percy Barnevik blir frustrerad när politikerna i u-länderna ser honom som en företagsledare som förväntas lova en ny fabrik som ska ge tusentals jobb.

– Vi får ständigt förklara att fattigdom inte kan lösas uppifrån och utifrån, utan att förändringen måste komma underifrån genom att mobilisera hundratusentals företagare. Den gamla metoden med gåvobistånd utan villkor har nått vägs ände. Det har pumpats in hundratals miljarder dollar i Afrika, trots det är levnadsstandarden i många länder lägre än den var för 50 år sedan när de var kolonier. Vart har pengarna tagit vägen?

– Hjälp till självhjälp är 20 gånger effektivare än gåvor för att utrota fattigdom.

Tre fjärdedelar av sin arbetstid lägger Percy Barnevik på att plädera för en mer företags­inriktad syn på bistånd.

En fjärdedel av tiden går till att fixa donationer så att Hand in Hand kan fortsätta sin verksamhet. I högkvarteret i London arbetar tolv personer, och påfallande många i organisationen är svenska kvinnor med bakgrund i företagsvärlden.

– Det är lättare att få näringslivsfolk att förstå bistånd än att få biståndsmänniskor att förstå marknadsekonomi och företagande, anser Percy Barnevik.

Hand in Hands vd sedan ett år tillbaka är en annan 70-årig svensk, Sven Sandström, som varit operativ chef för Världsbanken i Washington.

– Han är jämtlänning och friskare än jag är. Vi träffades på toppmötena i Davos för 20 år sedan när jag var vice ordförande i Davosgruppen. Men det var så många långtråkiga föredrag att vi smet och åkte skidor i stället. Dalarna där är fina för längdåkning.

Efter några timmar med Percy Barnevik är det ingen tvekan om att han är van att vara den som bestämmer. Det är lätt att föreställa sig att en färsk chef på Sandvik eller Asea måste ha varit mer eller mindre skräckslagen inför ett möte med den otålige och krävande Barnevik.

– Jag gjorde ett test en gång på 60-talet där slutsatsen var att jag var olämplig som chef. Sedan hade jag 200.000 anställda under mig, flinar han.

Han tar själv upp ett exempel: Percy Barnevik ville flytta en av sina underlydande och hans familj till Singapore på ett utlandskontrakt.

– Jag ringde hem till honom på kvällen och förklarade läget. Han sade att han måste diskutera med sin fru först. ”Det går bra, jag väntar i telefonen”, svarade jag.

Percy Barnevik ler åt minnet, men konstaterar också att med de erfarenheter han har i dag skulle han ha agerat annorlunda under sina tidiga år i karriären.

– Jag kunde säkert uppfattas som arrogant i början, men det gör lätt unga, skärpta männi­skor, säger han med ett självklart tonfall.

London är Percy Barneviks hem sedan slutet av 90-talet. Varannan månad besöker han Sverige och framför allt Stockholm, där barnen bor med sina familjer. På sommaren blir det Bohuslän. Det var där han växte upp, som yngst av tre syskon.

Familjen flyttade till Uddevalla 1943 när Percy var två år. Efternamnet Barnevik tog pappa Einar från skånska Brantevik. Både han och mamma Anna kom från Ystad, uppväxta under ”små omständigheter” som sonen beskriver det. Einar Barnevik var typograf och köpte med stöd av släkten ett boktryckeri i Uddevalla i slutet av 1940-talet.

– När jag blev äldre och inblandad i affärerna ville jag att vi skulle växa, ha effektivare lager och inrikta oss på mer lönsamma kunder, men det ville inte far. Han var en alltför snäll affärsman och tryckte hembygdsböcker som han knappt fick några pengar för.

En kund som inte alls betalade var ägaren till tidningen Dansnytt. När den gick i konkurs reglerades skulden genom att Percy Barnevik fick lektioner och dansade av den.

– Tyvärr har ingen av mina danspartner genom åren uppskattat min gedigna dansutbildning.

Föräldrarna hade möjligen planer på internationella karriärer för sina barn när de döpte dem till Willy, Deisy och Percy. Pojkarna skötte sig bra i skolan. Det gjorde inte Deisy.

– Hon var inte alls intresserad av studierna och ville väcka uppseende. På en av mina åhörardagar dök hon upp med grönfärgat hår och svart nagellack. Det blev förstås skandal. Det här var ju på 50-talet.

Percy gillade mest att umgås med sex år äldre Deisy. De gjorde cykelutflykter till både Ystad och Mora när han fortfarande var ett barn.

Deisy blev affärskvinna, öppnade butiker för stickade produkter och valdes till ordförande för Yrkeskvinnors riksförbund. Willy har likt brorsan gjort karriär i internationella företag utomlands.

– Vi syskon har stark sammanhållning, säger lillebror.

Att göra affärer ligger alltså i det Barnevikska blodet. Men viljan att göra så stora affärer, vad kommer den ifrån? Percy Barnevik nämner Ulf af Trolle som en idol. Han var rektor och professor på Handelshögskolan i Göteborg, dit den ambitiösa boktryckarsonen sökte sig. Ulf af Trolle är mer känd som företagsdoktorn. Under de stora strukturomvandlingarna på 1970-talet kallades han till företag som var i kris, identifierade vilka verksamheter som var värda att bygga vidare på och avvecklade de övriga.

Det är ungefär vad Percy Barnevik gjort, men med världen som arena. Under de mest intensiva åren på Asea och sedermera ABB flög Percy Barnevik runt om i världen och tillbringade mer tid med sin sekreterare Lena Lundgren än med sin familj. Lena Lundgrens förhållande klarade inte av alla tjänsteresor och sprack.

– Men sedan hon slapp mig har hon och gubben gift om sig igen, säger Percy Barnevik och låter lite lättad på rösten.

Percy Barnevik är gift med ungdomskärleken Aina från Orust. De träffades under gymnasietiden, bröt upp, men återförenades igen på själva examensfesten. Percy började studera ekonomi och Aina gick på lärarhögskolan. Aina Barnevik har undervisat i bland annat svenska i Sandviken och Västerås, men hon har också fått ta på sig värdinneskapet som följt med äktenskapet med en storbolagschef.

I Dagens Nyheters bildarkiv finns några bilder på Aina, uppklädd tillsammans med sin man. Oftast är det i samband med en fin mottagning, som SAS-chefen Jan Carlzons 50-årsdag på Grand Hôtel. Barnen Martina, Petter och Jens har varit helt anonyma och det är ett medvetet val. Familjen har flyttat runt i världen i takt med pappa Percys chefsutnämningar och till och med emellanåt bytt namn.

– Det där med namnbytena var egentligen bara fånigt och höll nog inte några terrorister borta, men det sågs som en säkerhetsgrej. Du vet jag hade Camorran, italienska maffian, efter mig sedan jag lade ned en fabrik i Neapel med 2 000 anställda. Sedan fanns en del strul i Mellanöstern också.

Familjen Barnevik raderades därför ur registren i Schweiz och Sverige. I Schweiz blev Percy Barnevik i stället Dr Peter Bark. Det efternamnet var inte lika kul att ha i England (bark betyder skälla) och då blev det i stället Peter Barlow.

– Jag stod i en butik i London och skulle få några varor hemskickade. Expediten frågade artigt efter mitt namn och jag började tänka efter, men kom inte ihåg det. Hon frågade igen och jag fick erkänna att jag glömt det. Men så kom jag på att jag hade en lapp i min bröstficka. Jag läste innantill ”My name is Peter Barlow”. Hur trovärdigt var det? säger Percy Barnevik och skrattar gott.

En beskrivning av Percy Barneviks strävan efter effektivitet även i det privata är hur han förhörde läxorna. När familjen bodde i Västerås fick ett av barnen helt enkelt följa med i limousinen till Arlanda, bli förhörd och säga hej då till pappa för att sedan åka hem igen.

– Det var väl bättre än att de inte åkte med alls, värjer sig Percy Barnevik när jag låter anklagande på rösten.

Har ni pratat om det efteråt om vad barnen tyckte själva?

– Nej, det har vi inte gjort.

Percy Barnevik försöker inte på något sätt urskulda sig med att han ändå försökte vara en bra pappa eller något liknande. Tvärtom konstaterar han, som den rationelle ekonom han är, att barnen har försummats och att han i stället tar igen det på barnbarnen. Det betyder till exempel att han hämtar dem på förskolan när han är i Sverige.

När han är i Storbritannien ringer han i stället nästan varje dag.

– De äldre tycker inte det är kul längre, men de yngre vill aldrig sluta prata, säger han stolt.

Vi bryter upp från kontoret för Hand in Hand och tar en bullig Londontaxi till Percy Barneviks hus. På vägen passerar vi Hyde Park och han beord­rar, med påtaglig svensk brytning, chauffören att stanna och släppa av oss. Nu ska han visa var han tidigare joggade, men numera promenerar, och vart han brukar ta barnbarnen för att leka när de är på besök.

– En morgon klockan sju tog jag med mig ett av barnbarnen för att föräldrarna skulle få sova. Vi blev lite trötta så jag bredde ut Financial Times under ett träd och lade mig. Sedan somnade jag, och barnet med, och när vi vaknade stod folk och tittade på och förfärade sig över uteliggaren med det lilla barnet. Du förstår de som sover på tidningar är ju de som är allra lägst ned. De som är en nivå upp har kartonger.

Han tar ett stadigt grepp i min underarm och leder oss ut ur parken. Härifrån är det en kort promenad till hemmet och det är första gången sedan 1970-talet som Percy Barnevik har släppt in journalister i sin bostad. Den är förvånansvärt anspråkslös och påminner mer om ett svenskt radhus än ett fashionabelt Londonhem.

– På 90-talet hade jag en våning på närmare 400 kvadratmeter i Mayfair. Den skulle vara för representation och man kunde se Big Ben till och med från toaletten. Jag betalade den själv – inte företaget, är bäst att tillägga – och det var bra eftersom jag tjänade bra med pengar när jag sålde den.

På 90-talet hade han också en stor bostad på Södermalm i Stockholm. Det är förmodligen den som författaren Stieg Larsson låter Lisbeth Salander ta över i Millenniumtrilogin.

– Jag vet inte så noga, men hon satt väl där i fönstret och tittade ut över stan. Min brittiska hjärtkirurg frågade om det var min lägenhet, alla verkar ha läst de där böckerna.

Till det nuvarande huset i London har en mycket liten del av Percy Barneviks enorma boksamling följt med. Han visar upp några av sina rariteter och känslan av att bläddra i en handskriven bok från 1200-talet är snarare skräckfylld än en njutning för en novis. Tänk om jag lämnar någon litet avtryck på sidorna så den förstörs!

– Böckerna är mitt kassaskåp. Jag säljer några ibland för att få pengar till bistånd, säger han och ur bokhyllan plockar han nästa bok där Picasso har formgivit omslaget.

Som mest har Percy Barnevik ägt närmare 130.000 volymer, vilket innefattade den största privata boksamlingen av inkunabler i Europa. Inkunabler är böcker som trycktes mellan 1.455 och 1.500. Bland annat finns även Sofia Albertinas och drottning Lovisa Ulrikas samling i hans ägo.

– Den tänker jag skänka till Vitterhetsakademien, som Lovisa Ulrika startade, men jag vill först veta var de har tänkt placera dem så de inte hamnar i en källare någonstans.

Kontrollbehovet går igen.

Vid sidan av böckerna och barnbarnen är det alltså numera Hand in Hand som Percy Barnevik brinner för. Varför? Han börjar berätta om sitt u-landsintresse och hur han via projekt som de stora exportföretagen Sandvik, ABB och Skanska drev runt om i världen fick inblick i sociala förhållanden. När han 1970 som ung Sandvikchef vandrade i slummen i Bombay såg han döda utmärglade människokroppar skyfflas upp från gatorna på morgonen, fraktas i väg med lastbil för att slängas på soptippen. Men de olika berättelserna är inte hela förklaringen. Det finns många företagsledare som genom åren besökt fabriksanläggningar i utvecklingsländer och inte har kunnat undgå att se fattigdomen på nära håll. De ägnar ändå inte sin ålderdom åt bistånd.

Percy Barnevik förtydligar:

– När jag var ute och startade verksamheter i Asien och Afrika tyckte jag det var viktigt att försöka överföra en del av den svenska bruksandan dit. Sandvik skulle se till att det fanns bostäder, skolor och sjukvård, säger han.

Den här gamla omtanken om vettiga levnadsvillkor sammanföll med ett besök hos ett kvinnokooperativ i Indien i slutet av 90-talet och senare ett möte med Muhammed Yunus, som grundade Grameen Bank. Banken beviljar mikrolån till människor utan egna tillgångar och den fick Nobels fredspris 2006. Percy Barnevik kom i kontakt med Hand in Hand när ett svenskt rektorspar, Gunnel och Olle Blomqvist, besökte honom på hans kontor hos Investor år 2000. Percy Barnevik var då ordförande för Wallenbergsfärens maktbolag Investor och Gunnel och Olle Blomqvist hade startat Hand in Hand flera år tidigare efter en resa i Indien.

För Percy Barnevik har arbetet med organisationen gjort att han till exempel ser till att bli inbjuden på middag med världens rikaste, mexikanen Carlos Slim, för att ”vigga honom på pengar”, som bohuslänningen uttrycker det.

Och även om Percy Barnevik är mycket stolt över vad hans företag gjorde runt om i världen finns det några saker han inte gillar.

– Ingreppen vid dammbygget i Three Gorges (Tre raviner) i Kina var för stora. Städer och byar tömdes och tre fyra miljoner kineser fick flytta. Ur mänsklig synpunkt var det inte bra. Men det var Li Peng (då premiärminister) som drev på och det var ett stort projekt för ABB.

Under åren har Percy Barnevik hunnit träffa Fidel Castro, presidentklanen Bush, Boris Jeltsin och brittiska regeringen och kungahuset.

– Den som imponerat mest på mig är Bill Clinton. Han har en intellektuell skärpa, till skillnad från Bush som kom efter honom. Clinton fick ordning på USA:s ekonomi och lämnade efter sig en budget i balans. Han skulle ha ett ännu bättre eftermäle om det inte vore för de där kvinno­affärerna.

Utanför huset i London börjar eftermiddagsmörkret lägga sig. Vi bryter upp och Percy Barnevik dirigerar oss hur vi ska gå för att hitta till tunnelbanan. Nu ska han förbereda ett besök i Sverige och bland annat tala för 2.000 personer vid universitetet i Uppsala.

– De unga i dag är mycket mer engagerade i biståndsarbete än vad vi var. Jag kan lova att det kommer att komma hundra jobbansökningar från Uppsala till Hand in hand. Kanske anställer vi en. Det är viktigt att vi får in de riktigt skarpa hjärnorna, men som också har ett stort hjärta.

Ålder: 70 år. Familj: Frun Aina,

Ålder: 70 år.

Familj: Frun Aina, barnen Petter, Jens och Martina med familjer.

Bor: Hus i London, lägenhet i Stockholm, sommarställe i Bohuslän.

Yrke: Civilekonom, har bland annat varit vd för Sandvik, Asea, ABB och ordförande i ABB, Astra Zeneca, Investor, Sandvik och Skanska. Nu ord­förande i Hand in Hand.

Aktuell med: Memoarerna ”Jag vill förändra världen”.

1969: Börjar på verkstadskoncernen

1969: Börjar på verkstadskoncernen Sandvik och blir sex år senare chef för dotterbolaget i USA.

1980: Vd för Asea där han inleder en omorganisation och bland annat lägger ned stålverket i Surahammar.

1983: Den så kallade midnattsräden mot Jan Stenbeck och Kinnevik. Ett antal ägare tar över makten i Sandvik, kastar ut Jan Stenbeck och väljer Percy Barnevik till ordförande.

1987: Samgåendet mellan Asea och schweiziska Brown Boveri presenteras, världens då största gränsöverskridande företagsfusion. Percy Barnevik flyttar till Zürich.

1994: ABB får priset som Europas mest respekterade företag. Percy Barnevik tilldelas Världsbankens utmärkelse som den vd som gjort mest för utvecklingen i u-länderna.

2001: Asbestskandalen i USA rullar upp. Bolaget Combustion Engineering, som ABB köpt, stäms på mångmiljardbelopp och hotar hela koncernen.

2002: Pensionsbomben briserar. Avtalet, som ordförande Peter ”Pirre” Wallenberg skrivit under, ger Percy Barnevik rätt till omkring 800 miljoner kronor.

2007: Blir sjuk och genomgår två canceroperationer och två hjärtoperationer. Percy Barnevik mår rätt bra i dag, men har högt blodtryck.

Joshua Perry, arbetar med mikrofinansiering,

Joshua Perry, arbetar med mikrofinansiering, anställd på Hand in Hand: ”Jag ser honom som en klok, äldre filantrop som är imponerande och rolig att ha att göra med. Talar jag med mina vänner brukar jag beskriva honom som en svensk Richard Branson. Några brukar då berätta att de har läst en fallstudie från Stanford­universitetet om honom.”

Leif Pagrotsky (S), sommargranne på ön i Bohuslän: ”Percy är otroligt intensiv och målinriktad i allt han gör, även när han samlar in skräp som flutit in till land. Och det är mycket i Bohuslän. Han räknar metodiskt säckarna han kör i väg med till tippen. Man kan ana hur han var på kontoret.”

Lena Lundgren, vd-sekreterare under 27 år: ”Det var aldrig långtråkigt eller långsamt med Percy. Han har en enorm förmåga att entusiasmera och stimulera andra. I jobbet var det ofta bråttom och stressigt, men alltid intressant och lärorikt. Jag spelade fiol i Västerås symfoniorkester och fick dirigentens tillstånd att ha en personsökare under repetitionerna så att de kunde nå mig från kontoret.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.