Bomullsplockning startar i gryningen. Det är därför vi har stigit upp halv fem på morgonen och kört ut från Tasjkent i kolmörker. 

Vi skumpar fram på ojämna sandvägar genom byarna, som består av smala vindlande gränder kantade med höga, sandfärgade murar. De döljer stora vackra innegårdar, skuggade av vindruvsrankor. Traditionella bysamfälligheter som i Uzbekistan kallas mahalla. 

Solen håller på att gå upp och på ömse sidor om vägen breder bomullsfälten ut sig. Plantorna är ungefär knähöga och ser ut som om de håller på att vissna. Det betyder att bomullen är mogen. Ur de utslagna knopparna sticker vita, mjuka tussar fram – det vita guldet, som bomullen fortfarande kallas i Uzbekistan.

Men enligt Jelena Urlajeva, som åker med oss i bilen, är bomullen ingenting annat än en förbannelse.

– Det absolut bästa för Uzbekistan vore om man övergav bomullsodlingen helt och hållet. Bomull är dåligt för allt – för jordmånen, grundvattnet, människans hälsa och landets ekonomi, säger hon.

Urlajeva kisar ut genom fönstret med den uppgående solens sneda strålar i ansiktet. Hon är ordförande för organisationen Människorättsalliansen och under de senaste tjugo åren har hon tillhört den fåtaliga grupp personer i Uzbekistan som protesterar mot människorättsbrott. 

– Förr blev vi arresterade. Nu har vi inte blivit gripna på två år. Allt har blivit annorlunda. På regeringsnivå erkänner man äntligen problemen med tvångsarbete på bomullsfälten, säger Urlajeva.

Bomullsodlingen är hennes specialområde. Varje höst när det blir skördesäsong åker hon omkring i landet och kontrollerar att inga barn, statsanställda eller studenter har tvingats ut på fälten.

Tidigare vägrade regimen erkänna att tvångsarbete existerade

Uzbekistan är världens åttonde största bomullsproducent och bomullen är landets viktigaste exportgröda. Den är ett typexempel på det som på fackspråk kallas cash crop, en växt man odlar i stor skala uttryckligen för försäljning, och som ofta dominerar fattiga länders ekonomier.

Läs mer: Svenska företag i topp inom hållbar bomull 

På sovjettiden var det kutym i Uzbekistan att sända skolbarn ut på bomullsfälten varje höst. Också läkare, lärare och fabriksarbetare tvingades plocka landets vita guld, som bomullen då kallades. Det hårda arbetet på åkrar som hade blivit dränkta med insektgifter beskrevs i sovjetpropagandan som det mest fosterländska och ärofyllda av uppdrag.

Efter att Sovjetunionen föll samman gick Uzbekistan i auktoritär riktning och blev på några år en av Centralasiens hårdaste diktaturer. Under envåldshärskaren Islam Karimov förblev bomullsindustrin under statlig kontroll, i likhet med stora delar av den uzbekiska ekonomin. Det har också inneburit att både barn och statsanställda fortsättningsvis har skickats ut på fälten. Globala företag som H&M, Adidas, Ikea och Mark&Spencer bojkottar därför uzbekisk bomull sedan över tio år tillbaka. 

Uzbekistan har konsekvent vägrat erkänna att något som helst barnarbete förekommer. De internationella protesterna mot människorättsbrotten inom bomullsodlingen ljöd för döva öron så länge Uzbekistan leddes av envåldshärskaren Islam Karimov.

I september 2016 dog Karimov. Sedan dess har förändringarna inträtt i snabb följd. År 2017 tilläts ILO (International Labour Organization) för första gången sända hundratals observatörer till de uzbekiska bomullsfälten. Enligt ILO:s undersökning från 2017, som inkluderade bland annat 3000 obevakade intervjuer av bomullsarbetare, har barnarbetet i Uzbekistan i praktiken upphört.

ILO:s undersökningar stämmer också med Jelena Urlajevas iakttagelser. Barn sänds inte längre ut på fälten, däremot händer det fortfarande att stats- och kommunalanställda tvingas "ta semester" för att plocka bomull. Det är därför Urlajeva fortsätter sitt arbete med att övervaka bomullsskördandet – något som har blivit mycket lättare sedan Uzbekistans nya president Sjavkat Mirzijajev kom till makten.

– Tidigare vägrade regimen erkänna att tvångsarbete existerade. Jag blev jagad av polisen när jag kom för att övervaka bomullsfälten. Ofta kunde man inte ens närma sig fälten, eftersom de bevakades av poliser! Men nu har Mirzijajev har sagt offentligt att vi människorättsaktivister gör ett viktigt arbete. Jag har till och med fått officiell status som observatör, säger Jelena Urlajeva.  

Förr sålde Uzbekistan råbomull för export och förädlade mycket lite själv. Nu satsar man hårt på vidareförädlingen. Efter att valutarestriktionerna avskaffades strömmar hårdvaluta in i landet och det är lättare att ta lån för investeringar. 

En mängd nya fabriker har grundats – men trots att de här fabrikerna borde vara en stolthet vägrar man visa upp dem. Våra ansökningar om att få besöka en textilfabrik som förädlar bomullen möts med total tystnad av det uzbekiska utrikesdepartementet. 

Jag är utsänd av presidenten och av FN och mitt uppdrag är att bevaka att allt går rätt till

Bomull är fortfarande en mycket känslig fråga. Av den anledningen är det inte heller så lätt att hitta ett bomullsfält där det går att tala med arbetarna. Vi kör omkring i ett ruralt område ett trettiotal kilometer söder om Tasjkent, genomsökande by efter by. Det går inte att veta på förhand var bomullsskörden har inletts och många är fortfarande förtegna om var det finns arbetslag, rädda för repressalier uppifrån. Chauffören måste fråga sig fram.

Vi är beredda på att bli bortkörda. Men Urlajeva är optimistisk.

– Nu för tiden säger jag alltid till folk att jag är utsänd av presidenten själv. Det brukar gå bra. Det är enormt mycket som har förändrats i Uzbekistan på kort tid, säger hon.

Till sist är vi framme vid en gårdsplan där en grupp på sammanlagt kanske sjuttio personer står uppställda med stora tygsäckar slängda över axlarna. Kvinnor i färggranna klänningar står i en egen klunga, kepsklädda män i en egen. Det handlar helt klart om bomullsplockare, som håller på att bli instruerade av sin arbetsledare.

Jelena Urlajeva marscherar fram till gruppen och presenterar sig. Arbetsledaren tystnar inför hennes beslutsamma uppenbarelse.

– Jag är utsänd av presidenten och av FN och mitt uppdrag är att bevaka att allt går rätt till. Har ni kommit hit frivilligt? undrar hon.

Gruppen mumlar ett unisont "ja".

– Blir ni väl behandlade?

– Ja, mumlar gruppen igen. 

Urlajeva delar ut broschyrer med information om tvångsarbete och ställer frågor varifrån arbetarna kommer. De visar sig ha rest hit från Surxondarjo-regionen som ligger i södra Uzbekistan, inklämd mellan Afghanistan, Turkmenistan och Tadzjikistan. Arbetslösheten i området är hög och att plocka bomull på ackord är en möjlighet för dem att tjäna pengar. Förtjänsten är dock minimal – för ett kilo bomull får man 950 som, vilket motsvarar ungefär en krona. 

– Det är bättre för er att arbeta här än att åka till Ryssland som gästarbetare. Jag ber er att vara riktigt samvetsgranna. Samla in precis all bomull. Kom ihåg att varje gram är en del av ett kilo! säger arbetsledaren Farchot Bugubajev innan gruppen marscherar iväg till fältet. 

Dammet slår upp ur vägen medan de går. Än är luften frisk och sval, men om bara några timmar kommer solen att stå högt på himlen och gassa över det oskyddade fältet. Alla bomullsplockare har huvudena täckta – kvinnorna har huvudduk, männen keps. De ställer sig på rad i ändan av fältet och börjar sedan plocka samtidigt, nästan synkroniserat. 

Det är alldeles tyst. Allt man hör är frasandet av bomullsplantornas torra löv som krasas sönder i takt med att arbetarna drar fram. De har tygpåsarna knutna om midjan och står ständigt med ryggen böjd och rumpan i vädret i en för ryggen sämsta tänkbara position. Kvinnornas färggranna klänningar avtecknar sig vackert mot de beiga bomullsplantorna. På avstånd liknar de nästan blommor.

Bomull odlas på ställen där folk inte ens har dricksvatten

Efter några timmar har arbetarna redan avverkat nästan halva åkern. Ulguldzja Milibajeva står med ryggen böjd och den stora tygsäcken fäst vid midjan. Hennes händer plockar kvick och behändigt de vita tussarna ner i säcken, som redan sväller av tyngd.

– De har höjt lönen sedan i fjol, säger hon, det är bra. I Surxondarjo, därifrån vi kommer, finns inga jobb alls. Då är det ett bättre alternativ att plocka bomull.

Milibajeva jobbar från sju på morgonen till fem på eftermiddagen och har en timmes lunchpaus. Hon och de övriga arbetarna får bo och äta gratis på arbetsgivarens bekostnad. Bomullen plockas i tre omgångar och när arbetarna sänds ut på andra och tredje omgången får de höjt ackord. I början av säsongen finns det mycket bomull och det går snabbt att plocka, men ju längre säsongen lider, desto mindre bomull finns kvar och desto längre tid tar det att skörda den.

I åratal har Jelena Urlajeva undersökt den uzbekiska bomullsplockningen. Hon har skrivit brev efter brev till hälsovårdsmyndigheterna och frågat hur mycket insektsgifter man använder och vad de innehåller, vilka skador bomullsplockningen kan innebära för hälsan och hur den rikliga bevattningen påverkar grundvattnet. 

– Jag har sänt hälsovårdsministeriet officiella förfrågningar om vad man besprutar fälten med. De svarar att bara man väntar tio dagar efter den sista besprutningen är det inte skadligt för hälsan, något som aldrig kan stämma. Jag är ändå väldigt glad över att de nu för tiden svarar på mina brev. Tidigare fick jag aldrig några svar, säger Urlajeva.

I till exempel USA skördas all bomull med maskiner, men i utvecklingsländer är det fortfarande handplockning som gäller. Det höjer kvaliteten på bomullen, eftersom mindre skräp åker med. Men det förutsätter också en armé av lågavlönade plockare. På det sättet håller bomullsodlingen i praktiken människor i fattigdom – det finns inga incentiv i Uzbekistan att övergå till maskinplockning och på många håll upprätthålls fortfarande propagandan om bomullsplockning som en fosterländsk gärning.

De här arbetarna går ut för att plocka bomull som till fest

Det största miljöproblemet med bomullsodlingen är kopplat till bevattningen. Bomull kräver mycket vatten – samtidigt som den ofta odlas i tropiska, torra områden. Under sovjettiden intensifierades bomullsodlingen i Uzbekistan. Vattnet togs från floderna Amur-Darja och Syr-Darja, som i tusentals år har försett världens fjärde största sjö, Aralsjön, med vatten. På några decennier blev den fiskrika Aralsjön en saltöken.  

Enligt Urlajeva fortsätter katastrofen. Det beror på att folk ofta inte ser något alternativ till att odla bomull.

– Bomull odlas på ställen där folk inte ens har dricksvatten. I Karakalpakstan i norra Uzbekistan är den ekologiska situationen redan katastrofal på grund av att Aralsjön torkade ut. De har stora problem med stormar som river upp både salt och kemikalier ur jorden och sprider dem hundratals kilometer. Det leder till massdöd bland boskap. Ändå fortsätter bomullsodlandet, i områden där grundvattennivån har blivit så låg att folk inte ens har dricksvatten!  

Men bönderna som odlar bomull i den här byn har inga som helst planer på att sluta med den gröda som under de senaste åren har blivit mer inkomstbringande än tidigare. 

– Jag odlar sammanlagt 30 hektar – hälften bomull, hälften spannmål. Staten har nyligen höjt priserna för bomullen så jag har inga planer på att sluta med den. Vi vill inte börja skörda bomullen med maskiner, det blir mycket bättre kvalitet när den plockas för hand, säger Mirsaid Mirkarimov, en av storbönderna i trakten. 

Lönen är minimal och många av kvinnorna har småbarn hemma, som de är tvungna att lämna bort i månader

Han säger sig aldrig ha hört talas om att stora globala företag bojkottar uzbekisk bomull. Kritiken mot alla miljöproblem som är kopplade till bomullsodling viftar han bort.

– Bomullen är ett av de bästa och finaste materialen i världen! Till och med i amerikanska filmer talas det om den, säger han stolt.

Han skjuter sin solhatt bak i nacken och pekar stolt mot fältet.

– Visst, förr fanns det ett problem med tvångsarbete. Men nu tvingas folk inte längre. De här arbetarna går ut för att plocka bomull som till fest! säger Mirkarimov och gör en gest mot åkern. 

Hundratals arbetare med ryggarna i krum, nedböjda av sina tunga tygkassar, plockar bomull i den gassande solen. 

Det liknar inte en fest. Det liknar vanligt, hårt och dåligt betalt kroppsarbete.

– Somliga plockar femtio, sextio kilo per dag, andra ännu mer. De allra bästa arbetarna kan plocka hundra kilo per dag, säger Farchot Bugubajev.

Det skulle innebära motsvarande hundra kronor för tio timmars arbete. 

– Kopeiki. Struntsummor, säger Jelena Urlajeva som har intervjuat arbetare på åkern hela förmiddagen. Nu sätter hon sig vid dikesrenen och gör anteckningar. 

– Till mig sade de att de hellre jobbar här än åker som gästarbetare till Ryssland, konstaterar hon.

Det är en exakt upprepning av vad arbetsledaren sade under morgonsamlingen. 

Urlajeva kan efter att ha intervjuat arbetare på egen hand hela morgonen bekräfta att denna grupp inte är ett fall av tvångsarbetskraft. 

– De är arbetslösa som plockar bomull för att tjäna pengar. Lönen är minimal och många av kvinnorna har småbarn hemma, som de är tvungna att lämna bort i månader. De plockar bomull för att de är fattiga. 

Fotnot:
DN har bett H&M om en intervju om uzbekisk bomull. Företaget avböjer en intervju men säger i ett officiellt uttalande att H&M-gruppen är medvetna om ILO:s rapport och följer utvecklingen i Uzbekistan. 

– Då vi ser att landet fortfarande har utmaningar inom flera områden inom textilindustrin väljer vi att stå fast vid vår bojkott tills vidare, skriver H&M:s presstjänst.