Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Foto: Nicol Miana/IBL
Ekonomi

Så reste sig London efter finanskrisen som skakade världen

Tio år efter finanskraschen berättar DN:s Katrine Marçal historien om hur Europas finanscentrum gick ner på knä. I dag är det business as usual. Pengarna är tillbaka. 

De står utanför på gatan. Röker sina elektroniska cigaretter. Det gjorde de inte för tio år sedan. På den tiden rökte man vanliga. De är fortfarande i den tidiga 20-årsåldern. En grupp talar polska. En annan bryter på franska. Man har lätt skrynklig kostym eller pennkjol i polyester. Om några år kommer man kunna byta upp sig. Än så länge jobbar man sexton timmar om dagen, har vänner från hela världen, men känner i princip ingen utanför finansbranschen. Framför receptionen står de grå läderfåtöljerna i grupper om fyra. Tv-skärmarna annonserar att Warren Buffett har köpt mer Apple. Aktiekurserna dansar i nederkanten. Musiken spelar förstås. 

Det var länge sedan den tystnade. 

Tio år sedan. 

Då, när den tystnade, stod det inte JP Morgan på skylten här på skyskrapan på 25 Bank Street i Canary Wharf i London. 

Det stod Lehman Brothers. 

JP Morgans byggnad i London, där Lehman Brothers huserade innan finanskrisen.
JP Morgans byggnad i London, där Lehman Brothers huserade innan finanskrisen. Foto: Martin Bache/Alamy

Då på morgonen den 15 september 2008 fick alla anställda ett pm i handen när de gick in i byggnaden: ”Inga affärer eller andra transaktioner får ingås av anställda i dag utan föregående godkännande från ledningsgruppen för Europa och Mellanöstern.” 

Det var det. 

Musiken hade tystnat. 

Ingen fick dansa.  

I New York hade samtalen i amerikanska centralbankens byggnad havererat. Varken Bank of America eller brittiska Barclays ville köpa Lehman Brothers. Man ville inte ha den krisande investmentbanken. Inte på existerande villkor i alla fall. 

Och det amerikanska finansdepartementet tänkte inte hjälpa till. Veckan innan hade staten räddat de amerikanska lånehusen Freddie Mac and Fannie Mae. President George W Bush kunde inte socialisera hur många banker som helst. Som USA:s finansminister Hank Paulsen såg det skulle det inte ens vara lagligt. Inte Lehman Brothers. Banken var helt enkelt i för dåligt skick. 

Men framför allt ville Hank Paulsen att Wall Street skulle börja ta ansvar för Wall Street. 

Det var dags att finansmarknaden räddade sig själv. 

Men det ville finansmarknaden inte. 

På söndagskvällen gav man upp. 

Lehman Brothers lämnades att slåss för sin egen överlevnad.   

Det skulle inte komma att gå. 

Det visste alla. 

Förr i tiden fungerade saker och ting annorlunda. Då lånade banken dig en miljon och räknade med att få tillbaka dessa pengar månad efter månad under de 25 år som det tog dig att betala tillbaka lånet. 

På National theatre i London spelades en pjäs om bröderna Lehman, tre och en halv timme lång berättade den de tre judiska brödernas historia.
På National theatre i London spelades en pjäs om bröderna Lehman, tre och en halv timme lång berättade den de tre judiska brödernas historia. Foto: Mark Douet

Under den era som ledde fram till finanskrisen kom bankerna däremot på att de i stället för att vänta på pengarna och nöja sig med räntan kunde skriva ett papper. Pappret sa att ägaren till det hade rätt till pengarna från återbetalningen av lånet. 

Sedan sålde banken detta papper vidare. 

De lånade med andra ord ut en miljon, sålde lånet till någon annan och fick vips en ny miljon att låna ut. Det var magi. Problemet var bara att risken (att du eventuellt inte skulle kunna betala tillbaka ditt lån) flyttades från ett ställe till ett annat. 

Tidigare hade banken ju varit medveten om att ifall du inte klarade av att betala tillbaka lånet var det banken som fick ta förlusten. Det låg därmed i bankens intresse att se till att du var någon som faktiskt kunde betala. Detta var detta som förändrades. Lånen såldes ju vidare. Risken blev därmed någon annans problem, försvann utom synhåll i den globala ekonomi där musiken alltid spelade. 

Det var så här det kom sig att man började låna ut miljoner till deltidsarbetande strippor i Florida utan att verifiera deras inkomster. 

Att sälja folks huslån som komplicerade finansiella produkter på detta sätt var en ytterst lönsam verksamhet. Alla ville vara med. 

Runt en tredjedel av de mest riskfyllda papperna gavs ut av brittiska eller europeiska banker. 

Ett globalt fenomen i en global ekonomi. 

Sedan hände det som inte skulle kunna hända: den amerikanska husmarknaden kollapsade. Folk slutade i stor skala betala tillbaka sina huslån. Papprena som bankerna hade sålt var plötsligt värdelösa. 

Ingen verkar riktigt ha tänkt på detta. De flesta ekonomer hade sagt att det var omöjligt. Musiken kunde inte tystna. Men det gjorde den. Och vem stod där i september 2008 med miljarder av värdelösa papper i armarna? 

Lehman Brothers.

Stefano Massinis pjäs ”Lehman Brothers” gick för utsålda hus på National Theatre i London tio år efter kraschen.
Stefano Massinis pjäs ”Lehman Brothers” gick för utsålda hus på National Theatre i London tio år efter kraschen. Foto: Mark Douet

Det amerikanska finansdepartementet drog undan den sista stol som fanns kvar att sätta sig på: 

”Vi tänker inte använda skattebetalarnas pengar för att rädda Lehman”, meddelade finansminister Hank Paulsen. 

Klockan 7 på morgonen, brittisk tid, den 15 september 2008 ansökte Lehman Brothers om konkurs. 

639 miljarder dollar i tillgångar. 

613 miljarder dollar i skulder. 

PANG. 

Världens fjärde största investmentbank föll i golvet. 

Tio år senare går Stefano Massinis pjäs ”Lehman Brothers” för utsålda hus på National Theatre i London. Sam Mendes, känd för filmer som ”American beauty” (och för att ha varit gift med Kate Winslet på det tidiga 2000-talet) har regisserat. 

I tre och en halv timme berättar pjäsen de tre judiska bröderna Lehmans historia. 

Under det sena artonhundratalet kommer de till Amerika från Tyskland och börjar sälja tyg i Alabama.  

Verksamheten växer. Lehman Brothers blir en bank, flyttar till New York och börjar finansiera allt från Panamakanalen till storfilmer som ”Borta med vinden” och ”King Kong”. Under 150 år är banken en del av den amerikanska kapitalismen. 

Sedan går den under i den finanskrasch som tvingar nio miljoner av USA:s husägare att lämna sina hem och gör 20 miljoner människor arbetslösa. 

Över hela världen. 

Anställda lämnar Lehman Brothers huvudkontor i London den 15 september 2008.
Anställda lämnar Lehman Brothers huvudkontor i London den 15 september 2008. Foto: REX
Lehman Brothers hade ungeför 5.000 anställda i England.
Lehman Brothers hade ungeför 5.000 anställda i England. Foto: REX
En strid ström av Lehman Brothers-anställda strömmar ut ur byggnaden på 25 Bank Street i Canary Wharf.
En strid ström av Lehman Brothers-anställda strömmar ut ur byggnaden på 25 Bank Street i Canary Wharf. Foto: REX
Lehman Brothes anställda kramar om varandra utanför huvudkontoret.
Lehman Brothes anställda kramar om varandra utanför huvudkontoret. Foto: REX

Det är den 15 september 2008 i London. En strid ström av Lehman Brothers-anställda strömmar ut ur byggnaden på 25 Bank Street i Canary Wharf. De kånkar på krukväxter, dokument och lådor med vin. Någon bär på två squashracketar och en fotboll. I New York påstås anställda stjäla tavlor från konferensrummen. 

Det sägs även att folk sitter och gråter på toaletterna. Både i London och New York. Det fanns en kultur på Lehman Brothers som sa att man skulle investera en stor del av sin generösa bonus i Lehman Brothers-aktier. 

De som har följt dessa råd har förlorat nästan allt. 

Rekryterare tar tunnelbanan in från andra delar av London och sätter sig på kaféerna runt Canary Wharf för att ta emot cv:n. 4.200 bankmän och kvinnor är plötsligt arbetslösa. Lehman Brothers representationskort är ogiltiga, den externa mejlen avstängd och kundmötena inställda. Utanför byggnaden fotograferar de ansamlade journalisterna Sphinx Patterson, personlig tränare på Lehman Brothers i London. Han har ställt in dagens pass. Det är ingen som vill köra aerobics eller body pump. Och anledningen till att media fotograferar honom har mest att göra med att han bär leopardmönstrade cykelbyxor och benvärmare. Det ser bra ut mot alla ledsna kostymmän. 

Runt lunch är det full panik på Londonbörsen. 

Sphinx Patterson dreadlocks mot skyskraporna i Canary Wharf.

Tio år senare har han 11 .000 följare på Insta­gram. 

Han har byggt upp ett eget företag och postar recept på ”antiinflammatoriska smoothies” på nätet. 1 tesked gurkmeja, 1 matsked kakao, 7–8 tunna skivor ingefära, en näve nötter, en matsked chiafrön, 3 stjälkar ekologisk selleri, 4–5 matskedar blåbär, en näve ekologisk spenat och 3 små morötter. 

2008 var gurkmeja en gul smaklös sak du hittade i bottensatsen av någon curry från Brick Lane. 

2018 påstås gurkmeja mer eller mindre ge dig evigt liv. 

I dag är det ett vanligare pulver än kokain i Londons finansvärld. 

Det blev full panik på Londonbörsen den 15 spetember 2018.
Det blev full panik på Londonbörsen den 15 spetember 2018. Foto: Mark Earthy

”Hollywoodfilmer om bankmän säger dig lika mycket om finansvärlden som Hollywoodfilmer om muslimska terrorister säger dig om islam” skriver den holländska journalisten Joris Luyendejk. Han intervjuade 200 av Londons finansmän och kvinnor i boken ”Simma med hajar”. Han kom något förvånat fram till att de i huvudsak varken var psykopater eller kokainsnortare i kritstrecksrandigt. Däremot var de överarbetade typer ständigt rädda för att få sparken och enbart engagerade i sin egen lilla nisch av finansmarknaden. Ingen varken tänkte på eller riktigt förstod helheten. 

Och problemet var att helheten var jättelik. 

Stor nog att välta hela världsekonomin. 

Det var själva tragedin. 

Canary Wharf byggdes på 1980-talet på Margaret Thatchers initiativ. Londons gamla finanscentrum, The City, med sina medeltida gränder hade blivit för litet. De gamla hamnområdena längre österut hade bombats svårt under andra världskriget. Nu reste man ett helt nytt finansiellt centrum här. Landsatte skyskrapor av stål, evighetslånga rulltrappor och tåg som tycktes sväva fram på broar av glas. Allt mitt i en av Londons fattigaste delar. 

Området kallas Docklands och hade tidigare varit varvsarbetarnas och fackföreningarnas del av staden. Nu kom bankmännen hit. På många sätt var det symboliskt: London hade en gång i tiden varit världens största hamn, nu var London på väg att bli världens främsta finanscentrum. Tidigare var det floden Themsen som hade fört med sig varor, pengar och människor. Vattnet hade gjort London till vad hon var. Nu tog de internationella kapitalflödena över. 

Londons nya huvudådra gick inte från Cirencester i väst till Nordsjön i öst. 

Den gick från New York, Singapore, Frankfurt och Tokyo. 

Redan på 1950-talet började amerikanska och europeiska banker använda London för oreglerade affärer i dollar. I Londons finanscentrum, The City, kunde man göra sådant som man inte fick göra på Wall Street. Storbritannien var på många sätt mer avreglerat. London hade dessutom välsignats med perfekt geografi: halvvägs mellan New York och Tokyo låg den brittiska huvudstaden i den perfekta tidszonen. 

Skyskraporna står tätt på Canary Wharf i London.
Skyskraporna står tätt på Canary Wharf i London. Foto: Vibrant Pictures/Alamy

1986 när Margaret Thatcher i ett enda slag öppnade den brittiska finanssektorn mot världen strömmade amerikanskt, asiatiskt och europeiskt kapital in. Med Thatchers avregleringar kom även meritokratin. Londons finanssektor slutade vara en klubb för äldre, vita herrar med rätt efternamn. Duktiga killar (ja, till och med tjejer) kunde plötsligt ta sig fram utan examen från de fina skolorna. 

Bara de kunde räkna. Och jobbade hårt. 

Pengarna blev större. Nätterna senare. Pubarna som hade stängt vid åtta började hålla öppet till elva. 

Musiken spelade. Alla dansade. 

Tony Blair tyckte faktiskt flera decennier innan han började ta emot 2,5 miljoner pund om året från JP Morgan för ”rådgivning” att finanssektorn var något fantastiskt. Som ung entusiastisk premiärminister hade han sett hur finansvärlden i London var öppnare och mer progressiv än nästan alla andra delar av det brittiska näringslivet. För personer med utländsk bakgrund. Och för personer ur arbetarklassen. 

Inför aktiemarknaden var vi alla lika. 

I alla fall mer lika.  

Det var 1990-tal och Storbritannien var nytt: internationellt, dynamiskt och ungt. Ut med plommonstopar och klassamhälle, in med David Beckham och amerikanska banker. 

David Beckham när han spelade för Manchester United 1998.
David Beckham när han spelade för Manchester United 1998. Foto: Tony Harris/AP

Tony Blairs finansminister, den surmulne skotten Gordon Brown, såg i sin tur hur mycket skattepengar som den snabbväxande finanssektorn inbringade till staten. Han ställde inga följdfrågor. Han tog skattepengarna och expanderade Storbritanniens relativt fallfärdiga offentliga sektor i stället. 

Väljarna älskade det. 

Sedan avreglerade Gordon Brown lite till. 

 ”Vad som sker mellan två samtyckande vuxna ska staten inte lägga sig i.” Så uttrycker historikern Adam Tooze principen för de brittiska finansregleringarna. De var nästan unikt svaga i sitt slag. Och i sin nya bok ”Crashed: How a decade of financial crisis changed the world” beskriver Adam Tooze hur den begränsade kontrollen och översynen i London tvingade andra länder att gå samma väg.  

Schweiziska, tyska, franska och holländska banker köpte in sig i London i rasande takt och staden blev ett globalt finansiellt centrum, nästan som inget annat. 2007 fanns det 250 utländs­ka banker i London, dubbelt så många som i New York. 

Adam Tooze citerar den förra brittiske centralbankschefen Mervyn King som 2012 jämförde Londons finanscentrum med Wimbledon. Ja, den berömda tennisturneringen må spelas i en distinkt brittisk miljö, men den är global. 

Och bland de stora spelarna finns få britter.

2004 invigde en leende Gordon Brown Lehman Brothers nya kontor på 25 Bank Street i Canary Wharf.

”Jag vill hylla detta företags bidrag till Storbritanniens välstånd”, sa den vanligtvis surmulne skotten. Fem år senare skulle han ett kvarter härifrån, som brittisk premiärminister och ordförande i G20, förhandla fram ett globalt stimulanspaket på 750 miljarder pund tillsammans med Barack Obama. 

Allt för att försöka rädda en världsekonomi i fritt fall. 

Tio år efter kraschen står det JP Morgan, inte Lehman Brothers, på skyskrapan 25 Bank Street i Canary Wharf. Lyftkranarna avtecknar sig mot himlen. Canary Wharf bygger igen. Unga människor strömmar in igen. De röker sina elektroniska cigaretter och går in igen. 

Centralbanken, Bank of England, till vänster i bild, har ansvar för översynen av finansbranschen.
Centralbanken, Bank of England, till vänster i bild, har ansvar för översynen av finansbranschen. Foto: Mark Earthy

Trots att London var den del av Storbritannien som var mest beroende av finanssektorn var London också den del som klarade sig bäst ekonomiskt. Återhämtningen kom relativt snabbt. 

Andra delar av landet fick ta smällen. 

I dag, tio år efter kraschen, har Storbritannien återreglerat sin finanssektor. Översynen ligger åter hos centralbanken, The Bank of England. Men frågan är om det hjälper. Wall Street är ett amerikanskt finansiellt centrum. Här biter nationella regleringar. Men fungerar de på samma sätt i London? London är inte ett brittiskt finansiellt centrum, det är ett globalt finansiellt centrum. Enda sättet att verkligen bryta dess makt är att gå ur globaliseringen i dess nuvarande form. 

Brexit stavas ett sådant försök att gå ur globaliseringen i dess nuvarande form. 

Men det är förstås en annan historia. 

I alla fall delvis.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.