Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/sanningen-om-den-svenska-finanseliten-i-ostlings-nya-memoarer/

Ekonomi

Leif Östlings sanning om den svenska finanseliten i nya memoarer

Leif Östling skriver sina memoarer efter tre decennier i svenskt näringslivs hetluft. Foto: Jonas Lindkvist

Percy Barnevik, Marcus Wallenberg, Svenskt Näringslivs förra vd Carola Lemne och Volvo Cars vd Håkan Samuelsson. Alla får de kängor när Leif Östling skriver sina memoarer – efter tre decennier i svenskt näringslivs hetluft. 

– Det tuffaste under karriären var ändå när Leif Johansson på Volvo lade ett fientligt bud på Scania 1999 utan att ta kontakt med oss i företagsledningen innan. Hur kunde han?

Leif Östling tar en slurk cappuccino i ett mötesrum dagen innan boksläppet. Vid 74 års ålder ger han ut sina memoarer ”I backspegeln” (Ekerlids förlag).

Han är Sveriges kanske mest framgångsrika företagsledare som under decennier styrt lastbilstillverkaren Scania till branschens juvel i kronan – ett bolag som försvann ur familjen Wallenbergs och svensk ägo under långdragna och tumultartade former.

Hur kunde det ske?

Den frispråkige Östling skriver redan i bokens prolog om känslan av svek. Dels gentemot AB Volvos dåvarande vd Leif Johansson och dels mot finansmannen Marcus Wallenberg. Det ska komma mer.

År 1996 hade Leif Östling varit chef för Scanias lastbilar sedan 1989. Bolaget börsintroducerades och var Wallenbergsfärens och deras ägarbolags Investors kanske mest lönsamma innehav.

Strax efter, 1997 anställdes ABB-chefen Percy Barnevik som ordförande i Investor.

Det blev ett epokskifte. Den tongivande Barnevik ville satsa på den nya IT-ekonomin – och avyttra Scania och andra gamla industribolag.

Scania blev ett villebråd.

Många uppköpsrykten kom i svang – och det gjordes flera fientliga försök till uppköp – som kapade ledningen under långliga tider.

I dag är det välmående Scania i princip utlandsägt – till största del ägt av tyska Volkswagen – och en mindre del är satt på börsen.

Leif Östling. Foto: Jonas Lindkvist

Det finns de som tycker att familjen Wallenberg schabblade bort Scania – vad säger du?

–  Nej... men Percy Barnevik som ordförande i Investor försatte familjen i ett jäkla konstigt läge.

Hur menar du?

– Han skulle in i den nya ekonomin och ville ha skalekonomi.

Barnevik hade enligt Östling med Marcus Wallenberg på tåget – och gamle Peter Wallenberg kördes över.

Först var det AB Volvos och dess vd Leif Johansson som utan att informera Östling eller Peter Wallenberg börja köpa upp Scania 1999.

Det blev kris.

I boken skriver Leif Östling: ”Peter Wallenberg berättade hur han kände sig fullständigt förd bakom ljuset, av Percy Barnevik som ordförande i Investor och av Marcus Wallenberg. Han förstod att det var Percy som låg bakom Investors del i det hela, men han var mest förbannad på brorsonen – han hade ju inte informerat PW om vad som höll på att hända. Det, för PW, gjorde att blod blev till vatten.”

Affären med Volvo gick i stöpet hos EU:s konkurrensmyndigheter.

Redan i det avsnittet i boken är Östling kritisk mot Håkan Samuelsson, nuvarande vd i Volvo Cars men som då var en av Östlings närmaste medarbetare. Östling skriver: ”förtroendet för honom i rollen som teknisk direktör var lågt, både hos ledningen och styrelsen.”

Östling deklarerade för Samuelsson under en flygresa att han inte hade något jobb på Scania att gå till om Volvoaffären skulle stranda. 

Företagsledarna i Wallenbergsfären. Anders Scharp, Peter Wallenberg, Erik Belfrage, Leif Östling och Jacob Wallenberg, i Södertälje 27 maj 1998. Foto: Leif R Jansson/TT

Då, år 2000, gick Samuelsson över till tyska lastbilstillverkaren MAN och försökte sig 6 år senare på ett fientligt övertagande av Scania. Östling skräder i boken inte orden om Samuelsson.

Men Östling seglade lugnt genom alla grynnor och stormar – kan man tycka. Men skenet bedrar.

Men han skriver att han de första fem åren som lastbilschef var en omogen ledare. Att han gjorde saker som var fel.

Kan du ge exempel?

– Vid finanskrisen 1992 var vi tvingade att avskeda 1000 personer. Men vi gjorde det på ett taffligt sätt, konfrontativt och vi slogs med facken. Det var inte bra.

Om du fick göra om det i dag?

– Nästa kris kom 2008 – 2009. Då valde vi att införda fyra-dagarsvecka där två dagar var utbildningar och problemlösning. Allt i samråd med facken. Det var enormt framgångsrikt.

”Görandet räddade mig från att förgås av blyghet”, skriver han i boken.

– Mamma tyckte att jag gjorde något hela tiden när jag var barn. Jag plockade isär leksakerna till minsta beståndsdel. Men jag var en blyg människa. Genom att göra saker… hade jag något att kommunicera kring och att visa.

1989 blev han chef för lastbilsverksamheten.

Trots blygseln.

– Min dotter som jobbar med film brukar säga att skådespelare ofta är blyga narcissister – utom när de står på scen. Då blir de en annan människa.

Är det så för dig också?

– Ja lite så.

Leif Östling. Foto: Jonas Lindkvist

Leif Östling växte upp i Luleå mellan två politiska hötappar: högermannen och morfadern som var bonde – och så pappa Filip, egenföretagare i byggbranschen och socialdemokrat på vänsterkanten. Farbrodern Vidar var S-kommunalråd i Luleå och en förebild. 

Det blev SSU som Leif Östling engagerade sig.

– Det var flera nära kompisar där och min kusin Thomas. Det blev naturligt.

Där fick han träffa Olof Palme – två gånger.

– Det var Olof Palme som tog knäcken på mitt politiska intresse. Jag upplevde honom som en dryg Östermalmare, säger han utan omsvep.

Efter gymnasiet blev han civilingenjör på Chalmers och civilekonom på Handelshögskolan i Göteborg.

Han tittade på SKF, Volvo Personvagnar och LM Ericsson.

– Jag tyckte de här stora lastbilarna var fantastiska.

Sedan säger han något som inte står i boken:

– Jag var på intervju med Scanias personalchef Bernt Nyberg. Han var från Byske i Västerbotten. Det var ju nästgårds. Det kändes bra.

Det tystlåtne Norrbottningen klättrade Inom Scania. Arbetskapaciteten tycktes enorm.

En person som Leif Östling tog enormt intryck av Toyotas patriark, Eiji Toyoda som han fick träffa.”Kunden först, fokus på kvalitet och respekt för individen” var gamle Eiji Toyodas käpphästar. På Scania tog han bort gamla direktörsprivilegier och försökte få alla delaktiga. Produktiviteten ökade. Sjukfrånvaron minskade.

Toyoda var liksom han själv av tillbakadragen natur och med ett stort allvar och driv, ett karaktärsdrag som ska återfinnas i fler äldre ledare han ska jobba nära och uppskatta: Volkswagens Ferdinand Piëch och Peter ”Pirre” Wallenberg (1926-2015).

När han pensionerades från Scania som 67-åring 2012 gick han in som övergripande chef för Volkswagens nyttofordon – med framför allt MAN och Scania. Det var ett stort steg, förstår man när man läser boken: Från det gemytliga Scania i Södertälje med öpet kontorslandskap i ledningsgruppen till ekande tomma direktörskorridorer i Wolfsburg. Frågan är varför han som 67-åring tog det jobbet.

Var du orolig för Scania?

– Det värsta hade varit om det kom in någon personbilschef och att staberna på huvudkontoret i Wolfsburg hade förstört Scania. Jag ville vara med under en övergångsperiod.

Han blev märkbart stolt valdes till ordförande för Svenskt Näringsliv våren 2016.

Sveriges näringsliv verkade få en kommunikativ företrädare man inte sett sedan Curt Nicolins dagar. Men sejouren blev kort.

Han skriver i boken att medlemmarnas förtroende för organisationen var lågt och han satte igång ett stort förändringsarbete.

”Men stötte på motstånd direkt…. Genom alla förändringar på Scania /…/ har ett förändringsarbete aldrig tagit så mycket energi från mig som detta.”, skriver han.

– När jag kom in där fanns det en i mina ögon klart olämplig vd, Carola Lemne. Hon var läkare men ingen företagare. Hon hade ingen känsla för det. Man var mer inne på en läkarmottagning när man träffade henne.

Östling fick gå i förtid hösten 2017 (han skulle egentligen avgått 2018) efter att ha figurerat i den så kallade Paradisläckan med bolag i skatteparadisen Malta och Luxemburg – och spontant ställt frågan till en SVT-reporter ”Vad fan får man för pengarna?”

Klyftorna har ökat i samhället…

– Så är det.

Kan du ha förståelse för om en som bor i en etta i ett hyreshus i bostadsområdet Mjölkudden i Luleå har synpunkter på att du som har väldigt mycket pengar säger något sådant?

– Det är inte problemet, jag träffade nyligen två från Övertorneå som tyckte att jag hade helt rätt: att man ska hushålla med gemensamma pengar.

Om din farbror Vidar, S-kommunalrådet, som var din förebild som ung hade suttit här i dag. Hade ni varit överens om hur man ser på samhället tror du?

-Nja, var och en är sin tids barn. Han hade nog lagt sig i graven igen med orden att det här är samhället är för komplicerat.

Du fäller hårda omdömen om vissa i boken. Träffar du exempelvis Håkan Samuelsson och Percy Barnevik i dag?

– Jag och Percy pratar och har kul när vi ses och jag har en utomordentlig relation med Håkan Samuelsson och har varit nere i Göteborg och fått se nya bilarna bakom kulisserna.

Han gör en paus.

– Det är inte alltid meningen att man ska vara överens. Ibland blir det inte som man tänkt sig och då är man kritisk. Men det är en del av professionen. Men det finns så mycket kompetens och kunskap hos människor.

– Till sist är vi människor och vi måste kunna prata med varandra.

Nu har han lämnat alla stora uppdrag men jobbar ändå runt fyra dagar i veckan. Och tillbringar en del tid i stugan i sin barndoms Luleå.

– Stugan i Luleå är något annat. För alla jag känner där och släktingar är jag bara Leif. Inga konstigheter. De säger dessutom vad de tycker. Den här korrektheten vi har här nere i Stockholm har jag inte sett skymten av där.

Läs mer: Leif Östlings program minns man för vad han inte sade