Miljöskador som följer i spåren på den svenska gruvyran synas nu av Riksrevisionen. Det finns enligt myndigheten tecken på att staten, och därmed skattebetalarna, kan tvingas stå för branschens saneringskostnader.
De svenska gruv- och prospekteringsbolagen avsätter för lite pengar som ska täcka eventuella saneringskostnader som följer i spåren på verksamheten. Riksrevisionen har därför inlett en granskning där syftet är ”att undersöka om systemet för ekonomiska säkerheter respektive tillsyn över gruvnäringens avfall fungerar på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.”
DN har tidigare rapporterat om bristen på kontroll av gruvbolag som öppnar verksamhet sig i Sverige. Bolagen tillåts dra i gång en dyr och många gånger vansklig gruvdrift där notan till sist riskerar att hamna i skattebetalarnas knä.
Branschorganisationen SweMin hävdar dock att en lagändring från 2007 har minimerat risken för att skattebetalarna ska stå notan för uppstädningen av gruvbolagens verksamheter.
Ett aktuellt exempel som talar för att det kan finnas brister även med den nya lagen är Northland som gick i konkurs i slutet av 2014 efter ett par års drift.
Northland som fick tillstånd efter lagändringen hade satt av 28 miljoner i säkerhet när bolaget gick i konkurs. Kostnaderna för sanering uppskattades i årsredovisningen till tresiffriga miljonbelopp.
Företaget Tasman Metals som beviljats tillstånd för provbrytning i Norra Kärr utanför Gränna uppvisar soliditet på 0,27 procent. Bolaget har satt av 50 000 kronor i säkerhet för sin verksamhet.
Andra exempel är Ersmarksberget och Svärtträsk i Lappland där saneringskostnaderna beräknas uppgå till över 200 miljoner kronor sedan de två gruvornas ägare, Lappland Goldminers, försatts i konkurs.
Länsstyrelsen i Västerbotten har gjort en kartläggning på fem gruvor som visar att miljöriskerna underskattats och att säkerheterna därför inte är tillräckliga.
Riksrevisionen konstaterar nu att den svenska gruvnäringen står för en stor del av det avfall som uppkommer i landet. Avfallet kan ge upphov till en negativ miljöpåverkan genom de tungmetaller som riskerar att spridas till känsliga och skyddsvärda sjöar och vattendrag.
"Det finns tecken på att staten kan komma att behöva stå för kostnaderna för efterbehandlingen av gruvnäringens avfall på kort och lång sikt", skriver Riksrevisionen som förklaring till den utredning myndigheten dragit i gång.
En fråga som Riksrevisionen därför vill ha utrett är om förutsättningarna för tillsyn och omhändertagande av gruvavfall på lång sikt är tillräckliga Men det handlar också om att få svar på om gruvföretagen avsätter tillräckliga ekonomiska säkerheter för efterbehandlingen av gruvavfall.
Riksrevisionen betonar att gruvnäringens avfall kan ge upphov till en negativ miljöpåverkan genom de tungmetaller som riskerar att spridas till känsliga och skyddsvärda sjöar och vattendrag.
En utgångspunkt i granskningen är att det är utövaren som ansvarig för att undersöka och efterbehandla förorenade områden. Enligt den så kallade Polluter Pays Principle (PPP) ska den som förorenar också stå för kostnaderna.
RRV:s granskning omfattar förutom Regeringen även myndigheter som Bergsstaten, Naturvårdsverket, Sveriges geologiska undersökning och länsstyrelserna. Granskningen ska vara klar i november i år.
Som DN rapporterat tidigare har Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur granskat samtliga 427 tillstånd som beviljats för undersöknings – eller bearbetningstillstånd – mellan åren 2012 och 2015.
Tidningens genomgång av Bergsstatens och Regeringens tillståndsgivning visar att många gruvbolag är kraftigt skuldsatta i förhållande till sitt eget kapital.
Enligt tidningens genomgång hadetvå av tio bolag en soliditet under en procent. Rikmärket för sunda stabila företag ligger på 30-40 procent.