Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/smaskaliga-foretag-hoppet-for-okad-framtidstro-i-senegal/

Ekonomi

Småskaliga företag hoppet för ökad framtidstro i Senegal

Mareme Demba, vice borgmästare för 60 byar, förstår den frustration som många unga känner kring den svåra situationen att försörja sig. Foto: Mia Holmgren

Varannan invånare i Senegal i Västafrika skulle lämna landet om de kunde. Drömmarna om Europa handlar om jobb, pengar och en bättre framtid. Hundratusentals är beredda att göra den livsfarliga resan över Medelhavet.

På landsbygden är förhoppningen att småskaliga företag i byarna ska öka framtidstron och förutsättningarna att bo kvar.

Rätta artikel

34-årig Atekh Ngom är typisk för en generation av unga män med en pessimistisk syn på framtiden i Senegal. Han är beredd att göra stora uppoffringar för att få det bättre någon annanstans. 

Atekh Ngom körde taxi i hemstaden Touba i många år, men pengarna räckte inte. För ett par år sedan flyttade han till huvudstaden Dakar. Han gör inhopp som chaufför, men vet oftast inte om han har jobb från en dag till en annan. 

– Det är min skyldighet att försörja min familj. Jag mår dåligt och skäms för att jag inte klarar det. Jag känner mig desperat när ingenting i mitt liv går går åt rätt håll. Det liv som jag såg framför mig när jag växte upp finns inte, säger Atekh Ngom.

Hans mamma, fru och två små barn bor kvar i Touba, ett par timmars från Dakar. Atekh Ngom reser inte hem särskilt ofta.

– Jag åker bara till Touba när jag har jobbat ihop tillräckligt med pengar. Jag vet att de blir besvikna om jag kommer tomhänt. 

En bra månad tjänar Atekh Ngom motsvarande 1.500 kronor.  I Dakar bor han i en lägenhet tillsammans med nio andra män med liknande livssituation, med familjerna kvar på landsbygden. Rummet som han delar med två andra kostar 450 kronor i månaden. 

Atekh Ngom hoppar in som chaufför, men vet oftast inte om han har jobb från en dag till en annan. ”Jag skulle åka vart som helst för att jobba ett tag, jag önskar att det fanns ett säkert sätt att ta sig till Europa”, säger han. Foto: Mia Holmgren

Tankarna på Europa och ett bättre liv rör sig ständigt i hans huvud. Problemet är att han inte har de tiotusentals kronor som det kostar att arrangera resan. 

– Jag skulle åka vart som helst för att jobba ett tag, jag, önskar att det fanns ett säkert sätt att ta sig till Europa.

De senaste åren har informationen flykten till Europa blivit mer nyanserads. Atekh Ngom och hans vänner vet att riskerna är stora, både med själva resan möjligheterna att få stanna. Mycket få senegaleser anses ha flyktingskäl.

Atekh Ngom berättar att några män från Touba blev lurade av smugglare. De trodde att de kommit till södra Spanien, men hade blivit dumpade i öknen i grannlandet Mauretanien. Andra som gett sig av har ingen hört någonting ifrån och deras familjer är mycket oroliga. 

– Men det finns ju historier med lyckligt slut också. Om familjer som får pengar skickade från Europa och kan köpa boskap eller skaffa ett bättre hus. Det är dem som alla pratar om. Jag kan inte sluta tänka på att jag måste försöka, säger Atekh Ngom.

Enligt en undersökning som den oberoende tankesmedjan Pew Research Center presenterade förra året vill 46 procent av befolkningen i Senegal lämna landet. Nästan lika många säker att de tänker göra ett försök inom de kommande fem åren. Även om landet har en hög ekonomisk tillväxt, mer än sex procent om året sedan 2015, är det bara en liten del av befolkningen som får del av välståndet. På landsbygden är analfabetismen hög och en hög andel av barnen dör före fem års ålder.

Molly Melching, som är grundare av den inflytelserika biståndsorganisationen Tostan, säger att migrationen ofta sker i två steg. Först ett försök att hitta jobb i städer som Dakar, Thiès och Saint Luis. Inte sällan är de unga männen påhejade av sina mammor för att ta steget. För att lämna landet måste de ha tjänat pengar och ofta även tagit lån för att betala smugglare. Det handlar om tiotusentals kronor, som ofta sätter hela familjers ekonomi på spel.

Molly Melching, grundare av biståndsorganisationen Tostan. Foto: Mia Holmgren

– Den här utvecklingen kommer sannolikt att trappas upp ytterligare. Klimatförändringarna leder till att öknen breder ut sig och förstör den odlingsbara jorden. Då får kan färre människor försörja sig på landsbygden, säger Molly Melching, som kommer från USA men är verksam i Senegal sedan 45 år.

Organisationen Tostan har sedan början av 1990-talet nått fem miljoner människor i Senegal och fem andra afrikanska länder. En treårig utbildning med mänskliga rättigheter som utgångspunkt har lett att invånarna i 8.500 byar och samhällen har slutat att könsstympa sina döttrar och stoppat alla barnäktenskap.

Tostans program har också lett till demokratisering på landsbygden, där nästan 20.000 kvinnor blivit valda till politiska uppdrag och deltar i styret av byar och distrikt. Det är den utvecklingen som Molly Melching nu vill spinna vidare på för att skapa fler chanser till försörjning utanför städerna. 

– Människor som nu är medvetna om sina rättigheter och har fått politiska uppdrag behöver bättre kunskap om vilka möjligheter som de nya positionerna innebär. En sådan utbildning kommer att bli en viktig fortsättning av Tostans program i byarna, säger Molly Melching.

Senegal har genomfört en decentraliseringsreform där mer makt – och därmed mer pengar – har flyttats från regeringen i Dakar till regionerna

– Målet är att människor ska lära sig att ansöka om statliga pengar till projekt som skapar jobb och inkomster till invånarna i byarna. Det kan handla om kycklinguppfödning eller odlingar av olika slag. Det finns exempel som slagit väldigt bra ut och som fått andra att följa efter. Med en fungerande vardag minskar människornas intresse att flytta. säger Molly Melching. 

– Det här löser inte migrationskrisen i Afrika, men det är ett steg i rätt riktning. Liknande decentraliseringsprocesser pågår i flera andra länder, säger Molly Melching

Korruptionen är utbredd i Senegal och det finns en förhoppning att mindre pengar ska försvinna på vägen när bidrag och stöd hanteras på regional och lokal nivå med färre mellanhänder.

Drygt hälften av Senegals 15 miljoner invånare bor på landsbygden. I den fattiga och karga regionen Fouta i norr, nära gränsen mot Mauretanien är det just nu svårt att spåra någon optimism. Apotekaren med det fina huset i staden Linguère är upprörd över att migranter blir lurade och utnyttjade, men skulle själv inte tveka att lämna Senegal om tillfälle gavs. Hotellägaren några kvarter bort resonerar på samma sätt och i de små byarna längs de dammiga vägarna drömmer många boskapsskötare och lantarbetare om att vara någon annan stans.

Som ung tvåbarnsmamma sticker 22-åriga Maari Ba ut i bland dem som drömmer om Europa. ” Jag har pratat med min man om att ge mig av under en period. Jag är mer motiverad än vad han är”, säger hon. Foto: Mia Holmgren

Som ung tvåbarnsmamma sticker 22-åriga Maari Ba i Kodiolel ut bland de  ivriga i jakten på ett annat liv. När hon som 15-åring gifte sig med en man som var lärare innebar det att hon själv slutade i skolan.

– Jag gifte mig av kärlek, men det blev inte som jag tänkt mig. Jag har inga egna pengar och kan inte fatta några egna beslut. Jag är helt beroende av min man, säger Maari Ba.

– Jag har pratat med min man om att ge mig av under en period. Jag är mer motiverad än vad han är och hans mamma skulle kunna ta hand om barnen under några år.

Maari Ba säger att det skulle vara säkrast att resa tillsammans med andra för att öka säkerheten. I Frankrike, Senegals tidigare kolonialmakt, eller något annat land, hoppas hon kunna jobba som försäljare eller någonting annat. 

– Jag är ambitiös. Och jag är inte en person som ger upp utan att försöka, säger hon.

Mareme Demba är vald till vice borgmästare för sammanlagt 60 byar. Hon blev bortgift som 13 åring och har sex barn. Som kvinna hade hon inga rättigheter över huvudtaget innan hemmes hemby Fourdo anslöt sig till organisationen Tostans utbildningsprogram. Mareme Dembas eget liv har utvecklats på ett sätt som hon aldrig kunnat föreställa sig, men hon förstår den frustration som många unga känner, speciellt de som har skaffat sig en utbildning.

– Jag tänker mycket på vad som går att göra. Att få möjlighet att gå många år i skolan är viktig, men om det inte finns några jobb går det inte att bo kvar här. Vi har börjat tänka i andra banor. Byborna sparar pengar på ett gemensamt konto för att använda till symaskiner eller redskap som kan ge framtida inkomster, säger hon.

– Samtidigt vill jag uppmana alla som tänker ge sig av att verkligen tänka efter. Här i Fouta finnas familjen och släktingarna som alltid varit en trygghet även i svåra tiden. Det är mycket osäkert vad som väntar den som reser härifrån. Och det kan vara omöjligt att ångra sig för den som lånat mycket pengar.

Läs även: Svenska färdtjänsten sköts i Dakar