Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ekonomi

Svensken som rattar Putins bilfabrik

01:57. Bo Andersson är vd för bilfabriken som ägs av Putin. "Det är bra att det är kris i landet, det hjälper mig att omstrukturera" säger han. Läs ett längre reportage i DN Lördag.

Stöttad av Putin blev han vd för ett av Rysslands största företag, biltillverkaren Avtovaz. DN träffar Bo Andersson. 

– Då har vi ett problem, säger Bo Andersson, omringad av ett femtiotal avdelningschefer.

Klockan är kvart i sju på morgonen, utanför beckmörkt, snö och tio minusgrader. Innanför slamrar industrimaskiner, oljudet klyvs av Bo Anderssons högröstade, stackatoaktiga frågor. Tolken kämpar för att hinna med.

– Hur ser det ut?

– Vi har 2.160 ofärdiga bilar, säger en av avdelningscheferna.

– Varför?

– Vi saknar komponenter.

Det gnisslar och svetsas någonstans i närheten. En annan chef, ansvarig för komponenter, förklarar att lagret av säkerhetsbälten är tömt. Leverantören vägrar leverera och att köpa från annat håll tar för lång tid.

– För sex månader sedan hade detta inte varit ett problem, men de här bilarna är beställda. Hälften är betalda, säger Bo Andersson.

Han höjer rösten, missnöjd med att ingen reagerat på bristen på komponenter.

– Jag går upp fem för att jag känner passion för det här jobbet, säger han, nästan som ett försök att väcka entusiasm.

Den utpekade avdelningschefen urskuldar sig, tycker att leverantören agerar märkligt, rent av orimligt.

– Jag har aldrig hört talas om en leverantör som behöver sex månader för att öka kapaciteten, säger komponentchefen.

– Har du varit hos leverantören? frågar Andersson.

Avdelningschefen tittar ned mot Anderssons kostymklädda ben, svarar nekande.

– Ta tio av de bästa från ditt team, ta med säkerhetsfolk och åkt dit. Det ligger bara tre timmar bort, åk dit i dag.

– Och du, kom inte tillbaka utan säkerhetsbälten.

Nästa avdelningschef, nästa produktionsenhet, nästa spörsmål. Produktionsresultaten redovisas snabbt. Mål, utfall. Whiteboardtavlor med rutnät av siffror.

Andersson rör sig snabbt genom varje punkt. Med ett högt ja, okej eller annat utrop vänder han sig om och påbörjar utfrågningen av nästa person, nästa tavla rullas fram.

Cheferna, alla i medelåldern, försöker förklara sig. En nyhet sedan Andersson blev chef: de antecknar. Problem, nyckeltal och resultat noteras.

Med en snabb handklapp av högsta chefen är plötsligt morgonmötet, som symboliskt hålls en kvart innan arbetarna kommer till jobbet, över.

Livvakten får ta stora språng för att hinna med när Andersson lämnar rummet.

Ett ögonblick senare är de ute ur fabriken.

Hans vita lyxutrustade Lada Largus VIP står rättvänd, chauffören bakom ratten, livvakten stiger snabbt fram för att öppna dörren. Bilen kör i väg i det enorma industriområde som sträcker sig kilometervis åt alla håll.

Bilfabriken är som en egen stad i Toljatti, cirka 100 mil sydost om Moskva. Företaget som heter Avtovaz, är Rysslands största biltillverkare, landets femtonde största bolag. Ett anrikt företag mest känt för bilen man tillverkar: Lada. Dessutom tillverkar man bilar åt Renault, Nissan och Datsun för den ryska marknaden.

Högsta chefen Bo Andersson, en svensk direktör, General Motors forna inköpschef, hoppar ur bilen i en annan del av industriområdet.

Han stannar till en kort stund, ställer lite frågor innan han snabbt beger sig till nästa avdelning. Nu är han i gjuteriet, men chefen är inte på plats.

– Vad gör han? Han ska ju vara här, säger han.

Några minuter senare kommer den eftersökte flämtande och skyndar sig fram för att hälsa ordentligt. Bo Andersson säger att denne chef är en av de bästa på företaget.

Gjuterichefen ler stort med svettpärlor i pannan.

– Thank you, mister president.


 

Åren som formade Bo Andersson var inom militären. Redan 22 år gammal blev han plutonchef, som 25-åring kapten.

– Min överste gav mig alltid större jobb än jag hade rank för. Jag frågade honom senare varför. Han sade: Du ska inte tro att du var så bra, men de andra var så jäkla dåliga.

När Bo Andersson 1987 lämnade militären, 32 år gammal, var det som major.

– Jag hade en väldigt bra karriär inom militären. Men jag hade ingen tanke på att vara där när jag var 50 eller 60. Jag gillade att vara officer, men jag gillade också att lämna det.

Den civila karriären inleddes på Saab i Trollhättan, där han efter några år blev inköpschef. Sedan rekryterades han till General Motors i Detroit, USA.

– GM utnyttjade mig. Jag fick sanera, städa upp och rensa. Detroit 1993 var farligare än här i Ryssland, det var mycket mer pengar. När jag gjorde felaktigheter så sade man: Han förstår inte – han är svensk.

Han gjorde en snabb karriär på General Motors. Förtroendet kunde mätas i dollar. Årligen basade han över inköp för 120 miljarder dollar. Ansvaret var att varje dag se till att ingen av de 190 000 beståndsdelar som behövdes för att bygga en bil saknades.

Inom General Motors gjordes det upp planer för att han skulle ta över som vd. Han fick amerikanskt pass vid sidan av sitt svenska, men vd-stolen blev aldrig hans.

– Jag tror inte jag var nära, men kanske. Jag fick i alla fall ett pass, säger han.

En dag fick han ett samtal med jobb­erbjudande hos den ryske oligarken Oleg Deripaska, en av världens rikaste män som skapat sig en förmögenhet på råvaror.

Det var andra gången Deripaska ringde. Förra gången hade Andersson nekat erbjudandet om att bli vd för Gaz Group, Rysslands största lastbils- och busstillverkare.

Nu upprepades frågan. Andersson meddelade att han kunde tänka sig att i varje fall åka dit för att kika på verksamheten. Efter resan tackade han ja till utmaningen.

Han tillträdde det förlusttyngda företaget 2009 och satte i gång direkt. Han avskedade halva personalstyrkan – 50.000 människor. De som var kvar fick sänkta löner.

Det rensades upp bland de korrupta cheferna. Nolltolerans infördes. Alla fick veta att på toppen var det rent.

Gaz Group vände på rekordtid från förluster till vinster. Det blev ett mönsterbolag. Bo Andersson blev kändis i Ryssland, utnämnd till en av landets främsta företagsledare.

Dåvarande premiärminister Putin gjorde återkommande fabriksbesök och pressen missade inte fototillfällena.

Ibland kom Putin två gånger om året. En gång följde även president Medvedev med.

Bo Andersson blev erbjuden medborgarskap och ryskt pass.

– Förbehållet var att jag skulle avsäga mig det amerikanska, men det var jag inte beredd att göra.

Han var medveten om vilken roll han hade på Gaz.

– Min personliga uppfattning när jag kom till Deripaska och Putin är att de använde mig. Ingen annan i Ryssland skulle kunna ta bort 50 000 man och överleva, säger Bo Andersson.

Han hade jobbat på Gaz Group i drygt fyra år när han kom till jobbet som vanligt, dagen efter sin 58-årsdag.

En kollega undrade om han inte ville dela med sig av nyheterna.

– Vilken nyhet?

– Ditt nya jobb kanske?

Rysslands industriminister hade i samband med ett stort jubileumsfirande dagen innan meddelat att Avtovaz skulle få en ny chef.

 

 

Beslutet hade tagits över Bo Anderssons huvud och han hade inte ens tillfrågas om hur det skulle kommuniceras. Huvudägaren till Avtovaz är sedan en tid tillbaka Renault-Nissan, som äger 51 procent av bolaget. 49 procent ägs av ryska staten genom det gigantiska statliga investeringsbolaget Rostec. Men all finansiering kommer från statens bank, så i realiteten dikteras villkoren av staten.

Bo Andersson kom till Avtovaz i januari 2014, och mötte ett bolag med enorma problem. Produktiviteten var låg, chefs­hierarkin hade nio nivåer. Varje chef hade ett fint kontor, två assistenter och chaufför.

Kvaliteten var så låg att bilar byggdes med defekter. Renault-Nissan var missnöjt med situationen. Läget var akut.

Andersson lade fram en åtgärdsplan på 250 punkter, i syfte att modernisera det gamla statliga bolaget.

Utmaningarna var många. Allt grundade sig i en ineffektivitet som skapats av att det alltid funnits statliga krediter. Nya lån togs för att betala gamla. Krediterna kom från statens bank, helt kostnadsfria. Lönsamhet var helt irrelevant för fabriken. Produktivitet likaså. På bilfabriken i Toljatti gällde inte kapitalism.

Att införa marknadens logik föll på Bo Andersson.

– Jag brukar skämta med ryssarna att jag alltid varit på fel ställe vid rätt tillfälle, säger han.

Vänskapskorruptionen var enorm, starka nätverk mellan verkliga ledare och utnyttjade medhjälpare.

– Jag tittade på de med bäst kompetens och lägst löner. Det visar att de inte var korrumperade och inte hade något skydd uppåt.

Antalet chefsnivåer minskades till fem. Morgonmöten med uppdateringar om hur gårdagens produktion gått infördes. Lagren minskades. Varje bil skulle byggas mot en order och inte ställas i ett lager. Syftet var att förändra de anställdas verklighetsuppfattning om hur bilbyggande går till på 2010-talet. Men fortfarande går det för långsamt, tycker Andersson.

– Varje dag känns som en förlorad dag.

Världsuppfattningarna kolliderade och motståndet var enormt.

– Jämfört med Gaz är allt tio gånger svårare här. Det är som att ro i skit, säger Bo Andersson.

Enkla krav blev svåra här: att anställda skulle vara nyktra och drogfria, komma i tid och inte stjäla.

– Det känns som att jag under 40 år förberetts för detta.

Bo Andersson tog i med hårdhandskarna. Avskedade 15.000 första året. Rädslan för svensken var påtaglig. Han rev upp den avslappnade tillvaron. Andersson förstörde företaget, hävdade personalen. Inom bilföretaget talades det om att Bo Andersson inte skulle bli långvarig, borta inom sex månader, sades det. Om de så skulle ta bort honom med våld.

Men Bo Andersson bet sig kvar.

Krafterna slöt sig mot honom och såg till att kommunistpartiet i ryska parlamentet duman krävde att Bo Andersson skulle sparkas.

Tre försök gjordes, men varje gång blockerades förslagen under ledning av premiärminister Dmitrij Medvedev. Ryska statens företrädare tycktes vara eniga om att det misskötta bolaget skulle städas upp.

Produktiviteten ökade stadigt. År 2013 byggdes 20 bilar per linjearbetare, 2014 blev det 40 bilar. I år är prognosen 60 bilar – vilket skulle göra fabriken till en av de mest produktiva i hela Ryssland.

– Jag känner mig inte pressad, säger Bo Andersson. Antingen går du till höger eller till vänster. Den viktigaste biten är att få folk att förstå vad som är viktigt och att de måste göra det själva. Jag kan bara göra en begränsad del av jobbet.

 

Lada Xray 2 2014. Foto: Ivan Sekretarev/AP

Lada Xray 2012. Foto: Mikhail Metzel/AP

 

Bo Anderssons kontor ligger på 23:e våningen i Avtovaz skyskrapa. Fabriksområdet sträcker sig så långt man kan se. Volgafloden vid horisonten. Andersson blickar ut.

– Som officer är man tränad att alltid läsa av situationen och veta vad man behöver göra. Ibland behöver man inte göra något över huvud taget, säger han.

Drygt ett år har passerat sedan han satte sig i vd-stolen. Men Andersson har överlåtit stolen och skrivbordet till sin svensk-ryska assistent. När han själv inte är ute på fabriksgolvet tar han emot folk vid ett avlångt konferensbord på kontoret.

– Det som alltid har motiverat mig är att vara mitt i smeten. Jag skulle aldrig kunna sitta på ett kontor och jobba med papper, analys och data, säger han.

Han sätter sig i en vit läderstol vid konferensbordet.

På nio månader gick Avtovaz från att sitta vid ritbordet till att också producera nya bilmodeller vid sidan av bland annat den gamla trotjänaren Lada Niva, som numera går under namnet Lada 4x4. Blicken är riktad mot grannländerna, export till Latinamerika och Egypten. Varumärket Lada vill omprofilera sig, från Sovjetnostalgi till modernt bilföretag.

Men uppförsbacken är brant. Nyligen uppmärksammades Lada som symbol i den populära amerikanska tv-serien ”House of cards”.

– Har du kört en Lada? Det var en kista på hjul. Men efter fallet fick vi Lexus, säger den ryske president Petrov i en förhandling med sin amerikanske kollega.

– Jag vill ha Lexus och du försöker sälja mig en Lada.

–  Jag har inte sett det själv, men de berättade, säger Bo Andersson och tar sig för pannan.

Han slår sig ned i en stol. Till konferensbordet kommer två servitriser med lunch: borsjtj till förrätt, följt av schnitzel och potatis. Han dricker inte kaffe men Coca-cola till maten.

– Vi var i Tjetjenien och träffade president Kadyrov, han hade inte cola så vi var tvungna att ta med oss egen dit, säger han och skrattar.

I förbifarten nämner Andersson att han tog med sig en gåva. Men Kadyrov hade ögonen på den pimpade Lada-bilen som Bo Anderssons chaufför hade kört dit. ”Din bil är för fin för att lämna republiken”, sade Kadyrov.

Andersson återvände till Toljatti utan sin bil men med fina manschettknappar i presentförpackning.

 

 

En snabb knackning på dörren till kontoret. In stormar en storväxt tysk: Han flåsar och mellan varje kämpande andetag pressar han fram meningar på tyska. Låter som underrättelser om ett krig: formationer, förnamn och fronter. Han får nya order från Andersson och flåsar i väg igen.

Mycket riktigt pågår en bolagsräd och man befinner sig i slutfasen – Bo Andersson har bestämt sig för att ta över ett annat statligt bolag med 19 fabriker utspridda i landet, 17.000 anställda. Avtovaz har affärsband med bolaget, men relationerna har surnat till rejält och därför har man nått vägs ände.

Övertagandet motarbetas men Andersson har något det andra bolagets ledning saknar: stöd från högsta ort.

Bolaget han vill ta över ägs av Rostec, det gigantiska bolaget som förvaltar den ryska statens företag inklusive Avtovaz. Rostec-chefen Sergej Tjemezov har gett sitt godkännande.

– Det är de som vägrar leverera säkerhetsbälten, säger Bo Andersson och sätter i sig sin schnitzel.

Om 2014 handlade om att öka effektiviteten bland anställda och chefer så har detta andra år handlat om att städa upp bland de korrupta leverantörerna. Forna chefer inom Avtovaz har byggt upp nätverk av bolag som använts för att tömma Avtovaz på pengar: genom överdebitering, värdefulla kontrakt, vänskapskorruption och mycket annat.

Enorma belopp står på spel. Varje år gör Avtovaz inköp för motsvarande 17 miljarder kronor. Det kan ställas i relation till bolagets omsättning på cirka 28 miljarder kronor.

Bo Andersson har avslutat en rad kontrakt, till exempel utförs städning numera av egen personal och inte av en extern leverantör.

En assistent kommer in på kontoret och påminner om nästa punkt i dagsplaneringen: samtal med Carlos Ghosn om en kvart.

Bo Andersson går till konferensrummet intill. Videolänken med Paris är i gång och Ghosn stiger snart in i bild. Andersson går igenom en presentation av läget i bolaget. I bästa scenario blir resultatet en marginal på 3 procent, i värsta en förlust på 3 procent. Sannolikt blir det verkliga utfallet noll procent.

– Jag vill inte ha några pengar i kassan, jag vill att det ska kännas för alla att det är kris, säger han.

Bo Andersson talar om att den ekonomiska krisen är ett tillfälle för omvandling. De kommande tre åren innebär möjligheter att göra saker som annars hade varit svårare.

Detta är en av många ståndpunkter han upprepar för olika åhörare, med små justeringar beroende på vem mottagaren är.

Efter tjugo minuter är mötet över. Drygt en timme senare upprepas budskapet, nu för ett par fackliga representanter inför morgondagens stora möte med facket då Bo Andersson ska tala inför drygt 500 medlemmar.

– I morgon får vi se hur det går med fackmötet. Det kan gå åt helvete, säger han.

Tillbaka i det egna konferensrummet, nytt material gås igenom. Analyser av marknadssituationen och en rad andra dokument.

Innan arbetsdagen på kontoret är över ska borgmästaren också få audiens. Det är kväll men borgmästaren får vänta medan en chefsrekrytering avhandlas på telefonkonferens med någon i London, eller kanske är det Paris.

 

President Putin och Bo Andersson i december 2010. Foto: RIA Novosti/AP

Foto: RIA Novosti/AP

 

Bo Andersson kommer hem runt klockan åtta på kvällen. Hemmet lämnade han strax efter sex i morse, en ganska normal arbetsdag.

Inredningen i det stora huset domineras av pastellfärger. Långa, tunga gardiner. Sängkammaren har italienska träpaneler med guldblad. I källaren finns en liten pool, biljardbord, bastu för 30 personer samt en rysk torrbastu.

Det är inte Bo Anderssons eget hus, han lånar det av Rostec-chefen Sergej Tjemezov. Både USA och EU har sedan 2014 riktat sanktioner mot Tjemezov, en nära vän till president Putin.

När middagen serveras i matsalen undrar en av hans medarbetare varför borgmästaren ville träffas.

– Han ville ha pengar.

– Busspengar?

– Nä, pengar till militärparaden för 70-årsfirandet i vår … och han fick pengar av en svensk officer, säger Andersson roat.

Borgmästaren var knappast ovetande om Anderssons militära bakgrund.

– Alla vet allt, säger han.

Servitrisen serverar vitt italienskt vin. Köttfyllda piroger är framställda.

Han läser de svenska tidningarna, men säger sig ha märkt av en diskrepans mot vad han själv ser i Ryssland.

– Vad jag överraskas av är att det finns en väldigt konstig syn på Ryssland i Sverige. Ryssland är så många olika länder, olika kulturer: Tjetjenien är 100 procent muslimskt, Tatarstan är 70 procent muslimer och där alla i nyckelpositioner är muslimer, säger han.

Samma sak menar han gäller när man tittar på hur president Putin beskrivs. I Ryssland utgörs det politiska landskapet av olika grupperingar: kommunister, liberaler och en högerfalang.

– Om du läser de svenska tidningarna säger de att han är diktator, men i Ryssland är han en liberal, säger Andersson och tillägger att det samtidigt finns hökaktiga falanger som manar till fler krig.

Få svenskar har haft lika mycket att göra med Rysslands president Putin som Bo Andersson. Att de inte träffas oftare än ett par gånger per år är ett medvetet drag.

– Jag har jobb att göra och jag jobbar inte på det sättet. Och jag tror inte att han jobbar på det sättet heller, säger han.

I september i fjol åkte de till Kazakstan för att skriva ett stort och viktigt avtal med regeringen i landet.

– Det var väldigt kraftfullt när vi åkte till Kazakstan, säger Bo Andersson.

Som högsta chef för Avtovaz har han också att göra med en krets som står Putin nära. Forne vice premiärminister Anatolij Tjubajs, som ledde massprivatiseringen av ryska statsägda bolag, förklarade för Andersson hur Putin fungerar.

– Putin sitter i en komplicerad maktposition där han måste jobba med alla sidor och ta hänsyn till många människor. Han är väldigt bra på att spela den rollen.

Trots att Anderssons tidigare arbetsplats Gaz inte var statsägt gjorde Putin ofta besök. Andersson vet varför.

– Han använde mig för att visa att bolaget gick att göra framgångsrikt.

Under ett möte i Samara i juli 2014, med företrädare för den ryska industrin, gjorde Putin en poäng av att personligen begära att Bo Andersson skulle upp på talarlistan.

Efteråt, inför de församlade, stod Andersson och Putin kvar och diskuterade på tyska.

– Om jag ska vara framgångsrik behöver jag ditt stöd, sade Andersson till Putin.

– Du har mitt fulla stöd och mitt hjärta, svarade Putin.

Ett kraftigt budskap om vänskapsbanden.

Economist-redaktören Edward Lucas har konstaterat att Putin är skicklig på att charma västerländska ledare, dit räknas Tysklands Gerhard Schröder och Storbritanniens Tony Blair.

– Jag har alltid känt att vi har en bra personlig kemi, säger Bo Andersson.

Bo Andersson tvekar när det gäller Rysslands annektering av Krim.

– Jag vet inte riktigt, jag har ingen åsikt om det politiska utan fokuserar på affärsmöjligheter. Jag brukade jobba mycket i Ukraina med Gaz. Vi var en stor militärleverantör åt inrikesministeriet och militären. Men de var korrupta som fan, så vi lämnade Ukraina 2010. Vi gick in i Vitryssland i stället och blev en favorit där. Vi utvecklade en bra relation med regeringen – det var mycket lättare.

Bo Andersson tittar på länder med blicken riktad mot marknaden, inte det politiska spelet.

– Jag har nog med egna problem, så jag tänker inte för mycket på det, säger han och funderar en stund över sitt intryck av Putin.

– Jag är extremt imponerad av honom. Varje möte jag varit på med honom kommer han utan anteckningar, gör noteringar och fattar sedan beslut, säger Andersson.

Två servitriser serverar middagen vid ett stort bord i matsalen. Soppa följd av kött och potatis.

Av Putins närmaste har han fått en förklaring till annekteringen.

– Med Krim ville han bevisa två saker: För det första att han kunde göra det och för det andra att amerikanerna och européerna inte kunde ta något beslut om det. Han lyckades på bägge punkter. De fick allt de ville ha.

Sanktionerna som riktats mot Ryssland tror han kan vändas till en fördel.

– Vad som på riktigt får ryssarna att jobba riktigt hårt är tryck utifrån. Sanktionerna kan vara det värsta som hänt övriga världen för att Ryssland kommer att vakna upp mycket snabbare. Under de goda åren, 2010–2013, slappnade folk av. I den här skiten vi har nu vaknar folk upp och slåss.

 

Lada på två hjul vid uppvisning 1980. Foto: V. Vonog

Lada-bilar i Havanna, Kuba. Foto: John Moore/AP 

 

Tidig förmiddag och fackmötet är över. Farhågorna infriades inte, de församlade applåderade Bo Andersson. Särskilt vissa spetsiga formuleringar.

– Det finns inga dåliga anställda, men det finns dåliga chefer.

Jubel.

Ut från auditoriet rör han sig nu med entouraget av assistenter, livvakter och ett par andra som jobbar nära honom i riktning mot hissen till kontoret.

Han lyckades vinna över publiken. Enligt en medarbetare som jobbat med honom länge så var det efter några år på Gaz som han blomstrade som talare. Karismatisk, närmast ett politikerämne. Trots att hans tal tolkas till ryska.

– Mina bästa tal är när jag är arg och oförberedd, säger han själv.

Han förhåller sig också till sin omgivning som en politiker – antingen är folk med honom, bistår med hjälp, eller så utgör de ett motstånd.

De anställda försöker han övertyga och vinna över med spontana tal på fabriksgolvet, eller planerade, som det senaste inför facket. Argumenten varvas med siffror och spetsfundigheter. Ibland blir det nästan lite magistralt.

– Jag skulle vilja vara lärare, säger han vid ett annat tillfälle. Om jag fick välja skulle jag vara mellanstadielärare – då kan man fortfarande påverka barnen.

– Vad tyckte du? säger han till en medarbetare i hissen.

Han gör så, begär input. Någons breda svar följs av avsmalnande följdfrågor.

– Varför var det bra?

När han kommer upp till kontoret får han en kopp svart te, slår sig ned vid konferensbordet.

Planen är att stanna på det här jobbet i varje fall i fem år. Men någon pension är inte i sikte.

– Jag kommer aldrig pensionera mig. Jag ska jobba tills jag dör. Kanske dör jag i morgon. Jag gillar att jobba och jag gillar folk.

Trots sina meriter kommer det nog inte att bli något jobb i Sverige heller. Häromåret avgick han ur krockkuddstillverkaren Autolivs styrelse.

– Jag är nog för rak, jag är inte rädd för att trampa folk på tårna, säger han.

Det dröjer inte särskilt länge förrän den storväxte tysken stormar in igen. Lägesrapport. Efter några meningsutbyten försvinner han snabbt igen.

Tiden rinner ut: Deadline är i kväll. Övertagandet är nära. Det är korrupta chefer som misshandlat bolaget, anser Bo Andersson. Bolaget har själv försatt sig i den här situationen.

Det finns en parallell: Putin har i sin officiella biografi själv beskrivit hur han som pojke hemma i lägenheten fångade in en råtta i ett hörn. Den hade ingenstans att ta vägen och hoppade ut mot honom.

Bo Andersson resonerar på liknande sätt kring att leda företag. Att inte hamna i något hörn och själv förbättra sina odds.

– Allt här i livet handlar om att ha alternativ.

Fakta.Bo Inge Andersson.

  • Född Falken­berg 16 oktober 1955.
  • Bor Toljatti, Ryssland.
  • Familj Frånskild. Två döttrar.
  • Karriär Yrkesofficer 1975–1987, inköpsdirektör på Saab Automobile 1987–1993, General Motors 1993–2009 bland annat som global inköpsdirektör, vd för Gaz Group 2009–2013, vd för Avtovaz sedan 2014.
  • Lön Bo Andersson har en relativt låg baslön, mindre än 500.000 kronor per år, men får en rörlig ersättning baserat på bolagets vinst.

Fakta.Aktörer som nämns

  • Carlos Ghosn: Chef för fransk-japanska biljätten Renault-Nissan.
  • Vladimir Putin: Rysslands president sedan 2012.
  • Dmitrij Medvedev: Rysslands premiärminister sedan 2012.
  • Sergej Tjemezov: Vd för statliga bolagsjätten Rostec. Föremål för EU- och USA-sanktioner.
  • Avtovoz: Rysslands största bilföretag med varumärket Lada. Tillverkar även bilar åt Renault-Nissan. Baserat i Toljatti, 100 mil sydöst om Moskva.
  • Gaz Group: Rysslands största buss- och lastbilstillverkare. Baserat i Nizjnij Novgorod, 42 mil öster om Moskva.
  • Oleg Deripaska: Rysk oligark som blivit rik på råvaror. Rekryterade Bo Andersson som vd till Gaz Group.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.