Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-23 18:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/upp-till-bevis-for-afrikas-fem-ekonomiska-jattar/

Ekonomi

Upp till bevis för Afrikas fem ekonomiska jättar

Bild 1 av 3 Felix Tshisekedi svors i förra veckan in som ny president i Kongo, vilket markerade slutet på Joseph Kabilas 18-åriga maktinnehav. Många misstänker dock att Kabila inte kommer att släppa taget om politiken.
Foto: Tony Karumba/AFP
Bild 2 av 3 Nigerias president Muhammadu Buhari siktar på att bli omvald i årets val som hålls den 16 februari.
Foto: Pius Utomi Ekpei/AFP
Bild 3 av 3 Såväl regeringspartiet ANC som den sydafrikanska ekonomin är hårt sargade efter tio års styre av den djupt impopuläre Jacob Zuma som avgick i fjol. Här är efterträdaren Cyril Ramaphosa på besök i schweiziska Davos där han försöker charma investerare. Till våren ska Sydafrika hålla parlamentsval, 25 år efter demokratins införande.
Foto: Fabrice Coffrini/AFP

Det är högsäsong i den afrikanska politiken. Tre av de fem största länderna på kontinenten – Kongo, Nigeria och Sydafrika – håller val under årets första fyra månader och i jätten Etiopien rullar reformtåget fortsatt med hög fart. Men det är i Egypten som den ekonomiska potentialen just nu är som störst. 

Erik Esbjörnsson
Rätta artikel

Safariturister talar om ”The Big Five”, som måste bockas av i blocket under en resa till någon av Afrikas världsberömda nationalparker. Termen kommer från storviltjägarnas tid och beskriver de fem svåraste djuren att jaga på savannen och de återfinns bland annat på Sydafrikas sedlar: elefanten, noshörningen, buffeln, leoparden och lejonet.

I politiken och ekonomin är artrikedomen lika stor som i djurvärlden – 54 länder trängs på och utanför kontinenten – men det är fem regionala jättar som står för över 40 procent av folkmängden och hälften av Afrikas sammanlagda BNP: Nigeria, Sydafrika, Egypten, Etiopien och Kongo-Kinshasa. Ekonomiska draglok som kan göra skillnad långt bortom dess egna gränser och när de nyser kan influensan spridas till kontinentens alla hörn. 

Nigeria och Sydafrika, som under det senaste decenniet tävlat om ledartröjan i ekonomin, har olika långa mandatperioder i politiken men i år sammanfaller deras president- respektive parlamentsval, strax efter att Kongo-Kinshasa genomfört vad som beskrivits som det viktigaste valet sedan självständigheten. Under detta supervalår väntas dessutom den etiopiska våren slå ut i full blom. Landets nya premiärminister Abiy Ahmed var nyligen i schweiziska Davos där han kom överens med World Economic Forum om att stå värd för organisationens afrikanska möte under nästa år

För de fem stora är det nu upp till bevis. De måste lyfta sin tillväxt till nya nivåer efter år av ekonomisk kräftgång. 

– Storyn de måste förklara är varför de bara växer med mellan 1 och 2 procent. För att tända investerarnas intresse måste vi se bevis på bättre tillväxtnummer, säger Charlie Robertson som är global chefsekonom på investmentbanken Renaissance Capital som fokuserar på tillväxtmarknader. 

Utan investerare, ingen tillväxt och utan tillväxt, inga investerare. Kan de demokratiska valen bryta detta ekonomiska moment 22? I många fall kan den politiska turbulensen skrämma det lokala näringslivet till återhållsamhet. Men i åtminstone två av fallen, Nigeria och Sydafrika, kan valen släppa fram en uppdämd potential. 

– Investerare som är på väg att bygga en gruva eller en fabrik vill gärna se stabilitet på en fem- till tioårshorisont medan investerare på de finansiella marknaderna snabbare kan anpassa sig till förändring och få ut sina pengar fort, säger Robertson på telefon från Lagos där han befinner sig på en konferens. 

– Samtidigt gillar alla investerare förändring om det är till det bättre. Om ett land som Kongo kunde använda demokratin för att åstadkomma förändring skulle vi se ett skifte i hur omvärlden betraktar Afrika söder om Sahara, säger han. 

Egyptens ekonomi pekar spikrakt uppåt efter den kräftgång som följde på den arabiska våren. Charlie Robertson, chefsekonom på Renaissance Capital, säger att Egypten är det land som är bäst rustat att dra nytta av stigande löner i Östeuropa och Kinas handelskrig med USA för att öka den egna tillverkningsindustrin. Foto: Nariman El-Mofty/AP

Egypten 

Efter de tumultartade åren i spåren av den arabiska våren har landet återhämtat sig ekonomiskt och tillväxten ligger nu stadigt kring 5 procent. Trots att bara 3 procent av landets yta är odlingsbar har landet en robust jordbruks- och tillverkningsindustri och Egypten är också, menar Charlie Robertson, det land som har störst potential att ta ett nytt steg inom industrialisering, på grund av flera särskilda omständigheter. 

Landet är redan mer utvecklat och har bättre hälso- och utbildningssiffror än konkurrerande marknader i regionen och elförsörjningen är dessutom väl utbyggd. Det pågående handelskriget mellan Kina och USA kan få positiva effekter för Egypten. 

– Egypten är sannolikt den mest intressanta storyn just nu, av de tre största ekonomierna. Stabiliteten som [president Abdel Fattah] al-Sisi erbjuder kan få Kina att investera i egyptisk industri. Det skulle hjälpa Kina eftersom de måste fortsätta att handla med USA fast från något annat land, säger Robertson.

I Östeuropa har den utbildade arbetskraften tagit slut, vilket skapat en årlig löneökning på 10 procent i flera länder vilket kan få jobb att flytta söderut. 

– Egypten kan sno åt sig den enklare tillverkningsindustrin från Östeuropa, det kan bli ganska dramatiskt. 

Ett orosmoln för Egypten har varit den stora damm som Etiopien bygger på Blå Nilen som står för den största delen av vattnet i Nilen som så småningom rinner genom Egypten. Dammbygget kan hota både elektricitetsförsörjning och jordbruk i Egypten men efter Abiys tillträde i Addis Abeba verkar länderna ha nått samförstånd om att ”Grand Ethiopian Renaissance Dam”, Gerd, ska fyllas långsammare än tidigare planerat för att minimera de negativa effekterna för Egypten. 

Al-Sisi tvingade till och med Abiy att svära på arabiska att aldrig hota Egyptens vattenförsörjning, vid en presskonferens i juni i fjol.

 

Etiopien 

Landet var länge en demografisk dystopi och blev på 1980-talet sinnebilden av ett krigs- och svälthärjat Afrika. Men under EPRDF-regimens kvartssekel vid makten har landet slagit in på en utvecklingsbana som genererat historiska hälsoförbättringar och stora satsningar på infrastruktur, vid sidan av försök att dra igång en tillverkningsindustri. Ekonomin har dock inte lyckats hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen och landet har präglats av omfattande social oro på senare år. 

Förändringens vindar blåser i Etiopien efter premiärminister Abiy Ahmeds tillträde i fjol. I somras samlades tiotusentals människor i huvudstaden Addis Abeba för att visa sitt stöd för fredsavtalet med Eritrea som öppnat upp handeln på Afrikas horn. Foto: Erik Esbjörnsson

Regimen visade prov på sjukdomsinsikt när de förra året utsåg Abiy Ahmed till ny premiärminister. Han har lanserat ett omfattande reformprogram som i grunden kan förändra ekonomin och politiken såväl lokalt som regionalt. Utvecklingen i Etiopien är den mest radikala omstöpningen av ett land i Afrika sedan det tidiga 1990-talets omvälvande år. 

Men utmaningarna som nästan fällde EPRDF-regimen finns kvar. Kan Abiy fortsätta att leverera? Det blir frågan som avgör hur det går i nästa års val, som han lovat ska bli en rättvis historia. Han har bland annat utsett en kvinnlig oppositionspolitiker till ny ordförande för valkommissionen för att visa att han menar allvar. 

– Etiopien är svårbedömt, säger Charlie Robertson, de försökte sig på en kinesisk modell men en grundläggande skillnad var att Kina hade stort sparande som varit upplåst under lång tid medan Etiopien fått slut på pengar. 

Etiopien ska nu privatisera delar av ekonomin, bland annat luftfarten och telekomsektorn, men frågan är om staten är beredd att släppa taget om sina kassakor. 

– Utländska investerare vill helst ha majoritetsägande men det är inte säkert att staten vill ge upp detta och då blir priset lägre. Marknaderna undrar fortfarande om Abiy är en Gorbatjov eller Jeltsin. Gorbatjov stod för en transparens i politiken men när det gäller ekonomin ville han behålla den kommunistiska strukturen och bara göra den mer effektiv. Jeltsin genomförde mycket mer dramatiska förändringar av ekonomin. 

Kongo-Kinshasa 

Demokratiska republiken Kongo, eller Kongo-Kinshasa som landet ofta kallas, är sorgebarnet som är med i jämförelsen endast i kraft av sin befolkningsmässiga och geografiska storlek. Med dryga 80 miljoner invånare fördelade över ett område fyra gånger så stort som Frankrike, i Afrikas mitt med nio grannländer, borde landet vara en ekonomisk jätte. Inom dess gränser, som historiskt definierades av Kongoflodens avrinningsområde som är det näst största i världen, finns några av planetens största tillgångar av timmer och metaller. Floden skulle kunna förse hela Centralafrika med elektricitet. I stället ligger elförbrukningen strax över 100 kWh per år, vilket är en 40-del av Sveriges – 1960. 

Den väldiga Kongofloden skulle kunna förse hela Centralafrika med elektricitet men Kongos infrastruktur är kraftigt eftersatt efter många år av konflikter och vanstyre. Foto: John Wessels/AFP

Precis som i fallet med den nigerianska oljan, har resurserna blivit till förbannelser fast med ännu mer katastrofalt utfall. Metallerna och timret har i stor utsträckning finansierat de komplicerade konflikterna i landets östra delar och resurserna har också förlängt extremt destruktiva maktinnehav. 

Ekonomiskt har Kongo imploderat till en vit dvärg och trots vissa förbättringar inom hälsa och utbildning ligger ett ekonomiskt förverkligande av dess riktiga potential långt fram i tiden. 

På fjolårets näst sista dag hölls ett två år försenat val som beskrevs som det viktigaste sedan självständigheten. Joseph Kabila steg åt sidan och lämnade över till en redan vingklippt Felix Tshisekedi, en oppositionspolitiker som blev ett bekvämt val för Kabila som undvek ett riktigt oppositionsövertagande av Martin Fayulu. 

Att valet var kraftigt riggat var ställt bortom allt tvivel men förväntningarna är så lågt ställda på politiken att ett fredligt maktöverlämnande utan alltför många dödsoffer ansågs vara en tillräcklig framgång.  

Nigeria 

Med över 200 miljoner invånare är Nigeria den viktigaste ekonomin i Afrika, inte minst på sikt då folkmängden väntas tredubblas under det kommande seklet. Även blygsamma marknadsandelar blir till stora kundunderlag på grund av den hisnande storleken.

Nigeria, som väljer president den 16 februari, är elefanten av de fem stora. De inhemska bolagen har börjat spänna bågen för kontinentala mål, inte minst inom finansbranschen efter förre centralbankschefen Lamido Sanusis konsolidering av sektorn. Landet är hemmabas för Afrikas rikaste man Aliko Dangote, som gjort en förmögenhet med cementindustrin som bas. Han har just gjort ett intåg i oljesektorn som han hittills undvikt men där han nu går ”all in” med ett raffinaderi för 12 miljarder dollar. Det väntas bli det största i världen, en timme från 20-miljonersmetropolen Lagos. 

Den nigerianska valkampanjen har startat på allvar. Atiku Abubakar försöker sno åt sig presidentposten från Muhammadu Buhari som valdes för fyra år sedan. Foto: Pius Utomi Ekpei/AFP

Oljan, denna förbannelse som satt samhällskontraktet ur spel och skapat en svindlande korruption. Centralbankschefen Sanusi sparkades efter att han avslöjat att 20 miljarder dollar stulits från oljefonden under Diezani Alison-Maduekes styre. Oljeministern blev sedan oljekartellen Opecs första kvinnliga ledare. 

Oljan har helt slagit ut andra industrier och står fortfarande efter prisfallet för över 80 procent av exportintäkterna

– Jag tror att det blir ett tajt val. Det är mycket möjligt att Muhammadu Buhari blir omvald. Om Atiku [Abubakar] vinner så har du en näringslivsorienterad ledare som vill privatisera oljebolagen och släppa växelkursen fri. De har diversifierat sina intäktsströmmar en del under senare år. Men de måste industrialisera med fyra miljoner nytillkomna på arbetsmarknaden om året, säger Charlie Robertson, chefsekonom på investmentbanken Renaissance Capital. 

Sydafrika

Till våren sammanfaller årets sydafrikanska parlamentsval (som blir ett indirekt presidentval) med 25-årsjubileet av demokratins införande efter apartheidsystemets fall. En ny generation väljare har etablerat sig på den politiska kartan och de har inte nöjt sig med politisk frihet utan vill se ekonomisk rättvisa i ett land som har de största rapporterade inkomstklyftorna i världen. Ekonomin är diversifierad och det finns en stor tillverkningsindustri, men bolagen klarar marginalerna främst genom vinster som tas hem från andra marknader i Afrika. 

Det sydafrikanska regeringspartiet måste för första gången kämpa för att behålla majoriteten i årets val som ska hållas senare i vår. ANC har sargats av Jacob Zumas destruktiva ledarskap. Foto: Erik Esbjörnsson

President Cyril Ramaphosa tog över ett sargat skepp vid Jacob Zumas uttåg i fjol och regeringspartiet ANC är djupt splittrat efter år av interna stridigheter. Skiljelinjen går mellan förväntningarna på det statsbärande partiets ekonomiska ansvarstagande och förväntningarna från de stora skarorna fattiga svarta som vill se en mer radikal omfördelning. Närheten till Zimbabwe har inneburit att sydafrikanerna från första parkett har kunnat bevittna en total ekonomisk kollaps som saknar motstycke i regionens historia, men ändå tvingas Ramaphosa tala om landreform utan kompensation till tidigare ägare. 

Varje gång han gör detta blidkar han Zuma-falangen inom partiet samtidigt som han motar vänsterpopulistiska EFF i dörren, men retoriken har gett den sydafrikanska randen skrämselhicka på valutamarknaderna. Sannolikt kommer Ramaphosa att röra sig i en mer näringslivsvänlig riktning när han väl säkrat majoriteten i parlamentet och en landreform som hotar de ekonomiska värdena är utesluten för Ramaphosa som framställts som en vän av näringslivet.

– Ramaphosa är helt bakbunden just nu, han kan inte sjösätta några reformer för han vill begränsa EFF:s röstandel. Efter valet kommer vi nog se en annan politik men jag tror att förändringen i landet kommer att vara marginell, säger Charlie Robertson.