Protestmarscherna i landets storstäder är inte massiva, men de är för stora för att slå ned med våld. De som deltar kan inte avfärdas som extremister, terrorister eller kurdiska nationalister – de är vanliga människor vars inkomster slukas av den galopperande inflationen.

För det regerande AKP-partiet är den häftiga reaktionen mycket oroande.

Erdogan, liksom Irans förre president Mahmud Ahmedinejad, är påverkad av islamiska teoretiker som förnekar det accepterade sambandet mellan inflation och bankränta. I stället för att höja räntan för att dämpa inflationen, som andra länders riksbanker gör, insisterar Erdogan på att låg ränta är det bästa sättet att bekämpa inflation.

En rad centralbankschefer har förklarat för presidenten att verkligheten fungerar tvärtom, men förgäves. Tre av dem har sparkats sedan 2019. Erdogan har avverkat finansministrar i samma höga takt, samtidigt som han fortsatt anlita islamiska ekonomer som delar hans synsätt på denna punkt. Motviljan mot hög ränta har att göra med synen på ränta som en form av synd - i vissa men inte alla islams varianter. Turkiets affärsbanker ger ränta som alla banker, men Erdogan ser det som en god gärning att hålla den så låg som möjligt.

Ekonomen och förre oppositionspolitikern Aykan Erdemir har sedan flera år förutspått en krasch för den turkiska ekonomin, till följd av Erdogans envishet på denna punkt. Erdemir sade på onsdagen till den turkiska exiltidningen Ahval:

– Det här är mycket allvarligt, snart så allvarligt att regimen mister all kontroll över utvecklingen. Det finns andra länder som också balanserar på randen av en avgrund. Både Argentinas och Venezuelas regimer avskyr den internationella valutafonden IMF, men de förhandlar med den för den har inget val. Men Erdogan vill till varje pris undvika att hamna i den belägenheten. Han vet vad IMF kommer att kräva av honom.

Turkiet tog i somras ett nödlån på drygt sex miljarder dollars från IMF, en bagatell jämfört med de summor som skulle krävas för att styra upp ekonomin nu. Ett stort livräddningspaket från IMF skulle stå Erdogans dyrt. Framför allt skulle fonden kräva att regimen håller sig från den turkiska rättsapparaten, som förlorat nästan hela sitt oberoende. En ekonomisk uppryckning skulle bland annat innebära utländska investeringar, men få törs placera pengar i ett land där domsluten dikteras från presidentpalatset.

Erdogans trogna språkrör, tidningen Sabah, aviserade på onsdagen ytterligare räntesänkningar för att bemöta inflationen. Men allt fler av landets experter och fordningsägare vänder sig öppet mot Erdogans ekonomiska teorier. Presidenten beskriver situationen som ”ett ekonomiskt befrielsekrig” och menar att valutans fall orsakats av onda krafter som spekulerar mot liran.

– Jag förkastar all politik som försvagar vårt land och dömer vårt folk till arbetslöshet, svält och fattigdom, sade Erdogan efter måndagens regeringssammanträde.

Ett mått på regimens beråd är att man i all hast lappat ihop relationerna till Turkiets arvfiende, de Förenade Arabemiraten, vars styrkor i flera år kolliderat med Turkiets i Libyen. Emiratens starke man Emir Muhammad bin Zayed meddelade på tisdagen att han är på väg till Turkiet för att diskutera ekonomiskt samarbete. Erdogans förhoppning är att pengar från Emiratens väldiga nationella investeringsfond skall rädda Turkiet från att falla på knä inför internationella kreditgivare.