Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 04:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/-i-dag-fungerar-jag-bra-i-vardagen/

Familj

” I dag fungerar jag bra i vardagen”

Foto: Magnus Hallgren

Pebbles Karlsson Ambrose var 27 när hon fick sin första psykos. När hon var 35 fick hon sin andra och diagnosen schizoaffektivt syndrom. Men med hjälp av medicin, terapi och skrivande fungerar livet bra.

Egentligen är Pebbles Karlsson Ambrose lite trött på att prata om sig själv. Hon har gjort det i självbiografin ”Jag vet inte var psykoser kommer ifrån” – om att insjukna i och leva med en psykossjukdom. Hon gjorde det under två år i 1177-bloggen ”Vid vansinnets rand”, som också getts ut i bokform. Och när hon föreläst för vårdpersonal.

– Jag har använt mig själv som verktyg och som exempel så länge; om hur jag har upplevt mina psykoser och om vad som fungerat eller inte fungerat för mig inom psykiatrin. Nu är jag mer intresserad av andra människors erfarenheter och goda och dåliga exempel inom psykiatrin.

Pebbles Karlsson Ambrose är välgörenhets-ambassadör för Psykiatrifonden. Hon fick också fondens Fördomspris 2016. Hon fick själv diagnosen schizoaffektivt syndrom 2005 sedan hon drabbats av sin andra psykos.

Sin första psykos fick hon åtta år tidigare, bara några veckor efter att hon fått sitt andra barn. Hon låg i skilsmässa med sin dåvarande man och livet kändes kaotiskt.

Hur förstod du att något var fel?

– Jag trodde att jag var förföljd och jag hade paranoia. Jag upplevde det som att alla mina släktingar och vänner gick bakom ryggen och pratade skit om mig. Jag tappade verklighetsförankringen.

Hon var rädd hela tiden, framför allt vågade hon inte somna för att hon trodde att någon skulle döda henne då. Sover man inte alls så får man till slut hallucinationer.

– Jag fick konstiga meddelanden, tyckte jag. Jag var övertygad om att jag var utsatt för en komplott. Jag bodde i Vasastan då och en morgon sedan jag lämnat min treåring på dagis så gick jag till Norrmalmspolisen för att anmäla att jag var förföljd.

Jag upplevde det som att alla mina släktingar och vänner gick bakom ryggen och pratade skit om mig.

Hon hade sin minsta, Fanny, i bärsele när hon klev in på polisstationen. Poliserna förstod direkt att något var fel, och eftersom Pebbles Karlsson Ambrose hade en bebis på magen blev de väldigt oroliga och körde in dem till psykakuten.

– Där försökte jag förklara för personalen att jag inte var knäpp, jag var förföljd. De ville lägga in mig, men eftersom jag ammade och barn inte får vara på vuxenpsyk så erbjöd de mig i stället stöd av det ambulerande psykiatriteamet.

Pebbles mamma och exman hämtade henne på sjukhuset. Med hjälp av anhöriga och psykiatri­teamet tog hon sig igenom kommande sex månader. Den äldsta dottern bodde under den tiden mest hos sin pappa.

Eftersom Pebbles ammade så kunde hon inte äta någon antipsykotisk medicin då den går över i bröstmjölken. Annars hade det förmodligen förbättrat hennes situation avsevärt. Men när hon mådde lite bättre fick hon gå på samtal och terapi hos Midgård, en psykos­enhet i ”hemmiljö” som då fanns på Kungsholmen.

– När Fanny var ett och ett halvt så började jag jobba igen på reklambyrå. Jag mådde bra i sju år men så fick jag en ny psykos. Jag var helt knäpp under sex månader.

– Det var då jag fick min diagnos, schizofreni eller scizoaffektivt syndrom. Man måste ha haft flera psykoser för att få det, det räcker inte med en enskild psykos, en sådan kan man få av droger eller som reaktion på ett trauma.

Pebbles Karlsson Ambrose hade inte föreställt sig att hon skulle få en ny psykos. Den första psykosen var begriplig, antingen som en förlossningspsykos eller som en försenad reaktion på ett våldsamt trauma.

– Min pappa mördades när jag var 22. Mordet blev aldrig löst, en person satt häktad ett tag men släpptes i brist på bevis. Teorierna polisen hade då var att mordet var ett beställningsmord. Min pappa var inte guds bästa barn.

– Det tog två år att avveckla dödsboet och då kom jag väldigt nära min halvbror. Vi har vuxit upp med olika mammor, han är åtta år äldre än jag.

Så du förlorade en pappa men vann en bror?

– Ja, jag är så tacksam för att jag har den relationen. Jag känner ingen annan vars pappa blivit mördad, han är den enda i min närhet som råkat ut för samma sak.

Från psykosperioderna har Pebbles konstiga minnen, packade med information som hon just då drog helt tokiga slutsatser av. Hon såg tecken överallt: Om en person till exempel hade en lila tröja så betydde det helt säkert något, frågan var vad?

Du tror att du måste dechiffrera tillvaron hela tiden?

– Ja, och jag missförstår allting. Jag kommer ihåg minsta detalj, vad jag hade på mig vid ett visst tillfälle, vad jag ätit innan, att någon hade röda skor, vad det var för färg på tapeten bakom läkaren när han pratade med mig. Det påminner om de punktvisa glasklara minnen man kan ha från ett trauma.

Och mitt i alltihop gjorde hon en massa vardagliga saker för att normalisera tillvaron. Vattnade blommorna, gick och handlade, lagade köttbullar, bakade bullar.

När Pebbles fick sin diagnos fick hon också sparken från sitt dåvarande jobb och gick där­efter sjukskriven i tre år. Men så infördes den så kallade ”stupstocken” i sjukförsäkringen och Pebbles blev utförsäkrad.

Sedan 2010 har hon permanent sjukersättning, det som tidigare kallades sjukpension. Hon sörjer att hon inte kan arbeta, men fungerar bra i vardagen med medicinering och terapi.

Hon har gjort livsstilsförändringar som att ta det lugnt och undvika situationer som gör henne upprörd. Och hon har lärt sig att känna igen tidiga tecken, så att hon har möjlighet att själv häva en annalkande psykos.

– Och jag har skrivit, skrivit, skrivit. Det började som ett terapeutiskt skrivande, och så gick jag flera skrivarkurser. Nu har jag skrivit två böcker till, en fantasyroman för ungdomar och en komedi om en tjej som är underdog på jobbet och har en muslimsk pojkvän. Den handlar om vardagsrasism.