Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 17:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/anders-pudding-weiderstal-jag-kommer-sakna-killarna/

Familj

Anders ”Pudding” Weiderstål: ”Jag kommer sakna killarna”

Bild 1 av 2
Foto: Janerik Henriksson/TT
Bild 2 av 2
Foto: Janerik Henriksson/TT

I snart fyrtio år har Anders ”Pudding” Weiderstål skött markservicen åt hockeylandslaget. Men efter VM i Slovakien i maj tänker han gå i pension. ”Jag har valt att sluta själv, men det kommer att bli skitjobbigt.”

Rätta artikel

Nästintill alla klubbar har sin materialare – en person som håller koll på spelarnas utrustning, tvättar matchtröjor, slipar skridskor, ser till att det finns frukt och dricka och så vidare. I de mindre föreningarna jobbar de ofta gratis på kvällar och helger. På sin höjd kan de få en klubbjacka som betalning.

Så såg det även ut en gång i tiden för Anders Weiderstål eller ”Pudding” som han kallas. Smeknamnet fick han som liten efter att en kompis mamma kom på ramsan: ”Anders Panders Puddingpastej segla runt jorden med en tjej”.

– Jag blev lite retad för det. Men nu tycker jag att det är ganska kul, säger han och berättar att hans internationella kollegor kan ringa och fråga efter ”mr Pudding”.

– De vet inte att jag heter Anders.

Klockan är halv nio på morgonen när vi får tag i honom på telefon. Trots att han börjar få ont i halsen är han på jobbet som vanligt.

– Det ska mycket till för att jag ska stanna hemma. Jag har blivit uppfostrad så. Dessutom kan jag inte jobba hemifrån som många andra. Jag måste hit för att kunna packa grejerna.

Sedan 1980 har han varit anställd av Svenska ishockeyförbundet som materialförvaltare. Först åt juniorerna i fyra år och därefter för Tre Kronor.

– Det var Curre Lindström som sa till mig: ”det här kan bli ett jobb, du kan försörja dig på det”. Lagen började skaffa sig en person som skötte inköp, tvättade, såg till att det fanns dricka och mackor och som höll lite ordning. Det blev ett yrke.

Men egentligen började karriären långt tidigare. Anders pappa var tränare i Huddinge och själv började Pudding spela när han var en liten knatte. I sena tonåren avtog hans intresse, däremot fortsatte han att hänga i ishallen och titta på när kompisarna spelade. Till slut fick han frågan om han kunde hjälpa till. På den vägen är det.

– När jag började var spelarna lika gamla som jag. Fyrtio år senare har jag hängt med sextiotalister, sjuttiotalister, åttiotalister, nittiotalister och nu är jag inne på nollnollor.

Hur har hockeyn förändrats sedan du började?

– Då var det bara arton spelare i varje lag, oftast lokala killar. Det var inte ovanligt att de stannade i åtta, tio år. Man var ett riktigt kompisgäng som gjorde allt tillsammans: alla körde bänkpress, situps, och åt falukorv i ugn med potatismos och alla gick ut på samma ställe. Det var en väldigt rolig period.

I dag är det runt tjugofem spelare i ett lag. Av dem byter tio klubb varje år. Dessutom har allt blivit mycket mer individuellt.

– I dag köper spelarna schampot som de vill ha, äter den frukt de vill ha. De förbereder sig för match så som de tycker är bra. De har rådgivare som talar om för dem att så här ska du träna och den här maten ska du äta. Alla gör sin grej. Konsekvensen är att du aldrig får ihop gruppen på samma sätt, aldrig kan skapa samma vi-känsla.

Många av mina polare har tjänat mer än jag, men ingen har haft roligare. Det kan jag garantera.

Samtidigt säger han att hockeyn har utvecklats och blivit mycket mer proffsig, men att det också krävs mer av spelarna.

– De är extremt vältränade och drillade i taktik och olika spelsystem. Och de vet inte om något annat. När jag drar storyn om att alla gjorde exakt lika förr och till och med åt samma mat tycker de att det är konstigt.

Även om Puddings uppdrag handlar om det materiella är han också lite som en extrapappa som är med och peppar och lyssnar. Han har trivts som fisken i vattnet.

– Många av mina polare har tjänat mer än jag, men ingen har haft roligare. Det kan jag garantera. Det är bara en i hela Sverige som kan ha det här jobbet. Det är en ynnest att jag har fått göra det så länge. För en spelare sträcker sig en landslags­karriär över fem år. Min har varat i trettiofem år.

Av alla hockeymaterialare på landslagsnivå är han troligtvis den som haft jobbet längst. Hittills har han varit med i över tusen landskamper, vunnit två OS-guld och sju VM-guld. Men efter VM i Slovakien i maj har han bestämt sig för att gå i pension.

– Jag har valt att sluta själv. Det är mycket lättare än att höra från huvudkontoret att de bestämt sig för att säga upp mig. Då blir smällen så hård. Men det kommer att bli skitjobbigt, jag kommer att sakna atmosfären, matcherna, killarna.

– Samtidigt har jag min fru, barn och barnbarn och vi har ett lantställe och jag är bra på att hitta på saker. Jag har försakat fruktansvärt mycket, men man kan ju inte ta igen tid. Det kommer att bli en enorm omställning. Jag hoppas att jag klarar det.

Läs mer: ”Spider” ersätter ”Pudding” i Tre Kronor