Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 13:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/arkitekten-som-aldrig-slutade-dromma/

Familj

Arkitekten som aldrig slutade drömma

Bild 1 av 2
Foto: Pierre Gleizes
Bild 2 av 2 The Rock and Roll Hall of Fame and Museum i Cleveland.
Foto: MARK DUNCAN

Med glas, stål, sten och betong formgav arkitekten I M Pei storskaliga byggnader världen över. Före detta USA-korrespondenten Kurt Mälarstedt minns en modernistisk mästare.

Den kinesisk-amerikanske arkitekten I M Pei, som dog i förra veckan 102 år gammal, visade med sina verk att man kan komma långt med enkla geometriska former, i synnerhet om de kombineras med traditionella arkitektoniska principer.

Han ville ta sig an sina projekt analytiskt, med full förståelse för tre väsentliga element – tiden, platsen och syftet med byggnaden för handen – lät han förstå i en samtalsbok år 2000. Det gällde att hitta den idealiska balansen mellan dessa tre element.

Sådant tål att begrundas när man står inför hans verk, som National Gallery of Arts östra flygel i Washington DC från 1978, två triangelformade huskroppar i vit Tennessemarmor som liksom går in i varandra och omsluter en mycket stor inre hall kring vilken utställningssalarna är grupperade. Man fascineras inte minst av ett ytterst skarpt hörn på en av huskropparna; det är svårt att låta bli att känna efter med handen hur skarp vinkeln är. Man känner – och det syns på hörnet att många gör likadant.

Eller The Rock and Roll Hall of Fame and Museum i Cleveland, Ohio. Vid mitt senaste besök utbrast en dam i receptionen att detta är ”en juvel i Clevelands krona”. På kvällen glittrar byggnaden, en väldig glastetra, vid Lake Eries strand upplyst inifrån mot den mörknande himlen. De geometriska formerna fullbordas av ett högre fyrkantigt torn på sjösidan förbundet med en stor rund betongkropp som reser sig på pelare i bassängen intill, som en jättestor virveltrumma.

Det svänger om denna byggnad. Den är som en twist à la Chubby Checker och explosiv som ljudet från en bilradio, tyckte en kritiker när museet invigdes 1995. Pei visste ingenting om rock när han började rita byggnaden. Det var inte hans musik, men han lärde sig under resans gång.

Arkitektur handlar om harmoni mellan struktur och användning.

Men det allra mest uppmärksammade av Peis verk är den över 20 meter höga glaspyramiden över entrén till Louvren i Paris, invigd 1989. Många fransmän förfärades av Peis förslag till modernisering av denna klassiskt franska institution. Det beskrevs till och med som ”barbariskt” och ”en filial till Disneyland”, men med starkt stöd av bland andra president François Mitterrand kunde projektet genomföras – och det är i dag oerhört uppskattat.

I en intervju i CBS-programmet ”60 Minutes” sade Pei att han med sin glaspyramid ville skapa något enkelt, lugnande, en form full av solsken och allvar – vilket väl är precis vad man behöver innan man ger sig i kast med Louvrens omfattande samlingar.

”Ty arkitektur handlar om harmoni mellan struktur och användning. Det ska vara som musik, Bach, till exempel. Väldigt enkelt men med ett tema som upprepas och varieras i det oändliga. Det är en utmaning. Samma sak med arkitektur.”

Enligt sina medarbetare var Pei bäst på att drömma fram lösningar. Han överlät år andra att genomföra dessa drömmar vid ritbordet. Han såg sig som en andra generationens modernist inom arkitekturen, efter mästare som Bauhaus och Aalto.

I M Pei föddes i Guangzhou (Kanton) i Kina i en välbärgad familj med anor från 1400-talet och växte upp i Shanghai. Han fascinerades tidigt av amerikanska filmer och amerikansk livsstil, och det så till den grad att han 1935, mot sin fars vilja, bestämde sig för att studera i USA.

Han kunde återvända till Kina först flera decennier efter andra världskrigets utbrott, som besökare. Då var han amerikansk medborgare. I intervjuer talade han ofta, plirande bakom sina karakteristiskt runda glasögon, om sina rötter i ett land med en lång historia. Just detta satte spår inte bara i hans verk utan också i hans engagemang i försöken att öka förståelsen mellan hans USA och det Kina som även han sade sig ha svårt att förstå.