Isabelle McAllister har just kommit hem till Stockholm efter en vecka i fritidshuset i Dalarna. Där har hon vilat, vilket betyder att hon har arbetat med händerna, och det rejält.

– Jag vilar hjärnan genom att bygga och göra saker. Då kan jag bli manisk och köra dygnet runt och glömma bort att äta. Så nu är jag lite byggbakis. Är det ett ord?

Mest känd är hon kanske som programledare och inredare i tv-sammanhang, med medverkan i program som ”Äntligen hemma”, ”Min trädgård”, ”Sommartorpet” och ”Fixa rummet”. Men det är svårt att sätta en yrkestitel på mångsysslaren Isabelle McAllister. Det tycker hon till och med själv, vilket framgår av mängden titlar hon har angett på den egna hemsidan.

– Ja, jag har svårt att begränsa mig till en enda sak. Men numera brukar jag kalla mig omställningsaktivist.

Omställningen handlar om att hejda jordens uppvärmning. Hennes klimatuppvaknande har kommit gradvis och fick en rejäl skjuts när hon och familjen for till Bali och bodde där under ett par år. Varför inte testa något nytt ett tag? tänkte de. Få barnen att upptäcka en annan värld, stöka om livet lite.

Det som avgjorde saken var att hon och maken Erik hittade en skola på Bali som hade hållbarhetsinriktning. Och jo, hon kan se paradoxen att flyga till andra sidan jorden för att barnen ska gå i hållbarhetsskola.

– Men det blev en vändpunkt. Det var befriande att bo på en plats där man knappt kunde köpa något. Där kunde jag också se klimat- och miljö­förstöringen med egna ögon.

Jag vilar hjärnan genom att bygga och göra saker. Då kan jag bli manisk och köra dygnet runt och glömma bort att äta. Så nu är jag lite byggbakis. Är det ett ord?

När hon kom hem ville hon inte längre arbeta med sådant som inte är en del av klimatlösningen. Det var då hon började skriva på boken som kom ut i våras: ”Skavank – att laga, vårda och uppskatta det gamla och nötta”.

I den första delen analyserar hon hur vi har skapat ett slit- och slängsamhälle som bygger på konsumtion. Den andra är full med tips på hur man kan ta hand om det man har i stället för att köpa nytt.

– Konsumtionen är ett av dina största klimatavtryck. Något av det bästa du kan göra för miljön är att använda det du har så länge det går.

Ett problem, menar Isabelle McAllister, är att många i dag inte vet hur man lappar och lagar. Hon uttrycker det som att vi har tappat sambandet med grejerna vi omger oss med. Vi vet sällan vad de är gjorda av eller hur de fungerar.

– Händighet är som en muskel, den behöver tränas.

Själv har hon haft händigheten nästan gratis. Som barn gav hon sig i kast med avancerade projekt i textilslöjden, sydde en munkjacka medan kamraterna kämpade med grytlappar. Hon bara fattade. Men så präglades barndomshemmet också av en byggintresserad pappa och en mamma som var konstnär.

Men eftersom hon trots allt är en konsument som alla andra måste hon ständigt passa sig för onödiga inköp.

– Jag slutade gå i affärer som tidigare och upptäckte att jag inte blev lockad på samma sätt längre. Men det är ju skitsvårt. Det är så lätt att man köper med sig en rulle presentpapper i stället för att använda överflödet av material man har hemma, som barnens gamla teckningar eller ett gammalt örngott.

Hon har också slutat att följa Instagramkonton hon tidigare gillat eftersom de uppmuntrar till att konsumera mera. Men att helt undvika att köpa nytt går kanske inte.

– Sportkläder är svårt att köpa second hand. Och skor, oftast köper jag hellre ett par nya som jag kan ha väldigt länge. Jag har svårt för absolutism. Jag är till exempel vegetarian men min son gillar kött och har vi köttfärssås över kan jag äta det.

Isabelle McAllister gör så gott hon kan. Råkar hon missa någon gång så får det vara så.

– Men just med barn kan det ju bli svårt. Man vill inte ge dem klimatångest. Å andra sidan vill man kunna stå för sina val när de blir äldre och börjar fråga vad vi gjorde för att förhindra en klimatkris.