Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 18:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/attio-ar-en-forolampning/

Familj

”Åttio är en förolämpning”

Foto: Eva-Karin Gyllenberg

För tionde gången har Charlotte Sachs blivit antagen till Vårsalongen på Liljevalchs. Man skulle kunna se det som en 80-årspresent i förskott.

Eva-Karin Gyllenberg
Rätta artikel

Första gången Charlotte Sachs fick ställa ut på Vårsalongen var redan 1968 och det hade onekligen suttit fint att bli antagen i fjol, 50 år senare, men så blev det inte. Charlotte Sachs blev refuserad av juryn, precis som hon blev året innan, men nu är hon tillbaka med två verk ur serien ”Det sista uppbrottet”.

På den ena tavlan syns en äldre man i kritvitt hår stå och hänga över en röd fåtölj. Sånär som på en matta och en tavla med en man i studentmössa är det kalt i rummet. I rummet intill syns en gigantisk kristallkrona, övertäckt med ett lakan.

Det andra bidraget är i samma stil med en ”paketerad” krona i taket, men här är mattan hoprullad och soffan täckt av stora lakan.

– Jag skickade in fem bilder, som skildrar hur det är innan man ska lämna sitt boende och flytta till hemmet, säger Charlotte Sachs när vi står i hennes ateljé på övervåningen i en villa i Stocksund.

På en väggfast hylla i midjehöjd syns en rad små skisser och färdiga verk. På arbetsbordet ligger färgtuber i långa rader och på en krok intill fönstret hänger en målarrock, men den vill Charlotte inte låta sig bli fotograferad i. Hon är inte särskilt förtjust i att bli fotograferad över huvud taget.

Varifrån får du din inspiration?

– Oftast av små, små bilder i tidningen. Det är där jag brukar börja, säger Charlotte.

För tre år sedan skaffade hon sig ännu en inspirationskälla: pudeln Noa. Han finns med på många av hennes verk och har fått en egen ”utställningskatalog”, en katalog som bara finns i ett enda exemplar.

Charlotte bläddrar i katalogen som handlar om hundarna Crispin och Harriet och består av en mängd teckningar och målningar. Charlotte läser högt om Crispins och Harriets äventyr och berättar att dottern Fanny ska få katalogen för att läsa för sina barnbarn så småningom.

Vad drömde du själv om som barn?

– Jag hade nog en vag tanke om att jag skulle bli konstnär, men jag var redan tidigt mån om att jag skulle kunna försörja mig så jag är glad över att jag inte var konstnär från början, säger Charlotte och berättar i nästa andetag att hon sökte till Konstfack.

Kom du in?

– Ja, jag tror det, men då hade jag redan bestämt för att inte ägna mig åt konst, säger Charlotte, som vid det laget hade bestämt sig för att bli läkare.

– Man blir respekterad på ett naturligt sätt om man säger att man är läkare eller studerar medicin och det tyckte jag kändes skönt, säger Charlotte.

Hon har märkt hur ”fruktansvärt svårt det är för konstnärer som utbildat sig” och säger att många av dem kan aldrig ställa ut på ett galleri i Stockholm eftersom konkurrensen är stenhård.

Charlotte Sachs drar paralleller med läkaryrket och den forskning hon har ägnat sig åt.

– Det är mycket finare att publicera sig i The Lancet än i Läkartidningen, precis som det smäller högre att få ställa ut på gallerier vid Hudiksvallsgatan än på små hyrgallerier. Jag är glad över att jag har sluppit vara med i den hetsen. Då hade mitt fantasimaskineri gått i baklås.

Charlotte är mycket disciplinerad. Sju dagar i veckan arbetar hon, ofta i svinottan.

– Jag brukar gå upp vid fyratiden, berättar hon över en kopp te och aprikosmarmelad på det nyrostade surdegsbrödet.

Noa ligger stilla vid hennes fötter. Han älskar att ligga och lyssna när vi pratar, säger matte som aldrig haft hund tidigare i sitt snart 80-åriga liv. Noa kom för tre år sedan och Charlotte är mycket kär i sin hund, men det finns gränser för kärleken. Tre dagar i veckan är Noa på hunddagis så att Charlotte får måla i fred.

Hur länge räknar du med att arbeta?

– Ju mer man har att göra, desto lättare går det fast jag blir åttio, säger hon med en grimas.

– Åttio, viskar hon. Det är en förolämpning, nästan som om man har fått en dödlig diagnos. Men jag säger åt mina väninnor som har fyllt 80 att de inte ska nämna ålder, bara fortsätta även om man ska vara lite försiktig.

Charlotte säger att det inte är fel att be om hjälp med matkassen. Så skiner hon upp och berättar att hon numera med gott samvete sätter sig på de så kallade prioriterade sätena i tunnelbanan.