Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/birgitta-von-otter-jag-tror-pa-oppenhet/

Familj

Birgitta von Otter: ”Jag tror på öppenhet”

Birgitta von Otter med familjens västgötaspetsar Alex och Ruben.
Birgitta von Otter med familjens västgötaspetsar Alex och Ruben. Foto: Jessica Gow/TT

Birgitta von Otter har skrivit närgånget om känsliga ämnen som åldrandet och döden – och om maken Kjell-Olof Feldts alkoholism. Dessutom har hon nyligen startat ett bokförlag.

Rätta artikel

Författaren och journalisten Birgitta von Otter har de senaste tre decennierna givit upphov till ett tiotal böcker, varav flera berör svåra och ibland tabubelagda ämnen. Tillsammans med sin make, tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt, har hon skrivit om hans prostatacancer i boken ”I cancerns skugga – ett år av förtvivlan och hopp”. Och för tre år sedan skrev de ”Vägen ut” om hans alkoholism.

– Jag skriver om ämnen som ligger mig nära, säger hon från fritidshuset i Roslagen. Molnen hänger lågt över sjön och utanför vardagsrumsfönstret går betande får.

Någon tveksamhet eller bävan inför att blotta sitt liv och samliv har hon inte haft. Och hon har berättat i tv om en illegal abort hon gjorde på 1960-talet.

– Jag tror på öppenhet. Jag vill vara öppen och ärlig så långt det går. Under min uppväxt var det ett jäkla tigande om allting! Jag fick inte ens någon sexualupplysning. När jag har delat med mig av mina problem och upplevelser har det oftast känts som en befrielse.

Mamma var hemmafru, pappa diplomat. Hon var mild och blid, han gammaldags sträng och förespråkade att barn måste vara tysta. Birgitta och hennes tre yngre syskon flyttade runt i olika länder och bytte skolor flera gånger om. Utan vare sig hemkänsla eller språk blev hon alltmer blyg.

– Jag blev patologiskt blyg.

Kampen mot blygheten pågick även i vuxen ålder. Hon drar sig till minnes en kursövning för att bli kvitt rädslan att tala inför publik: i en hel vecka riktade hon sina tal till en björk.

– Det hjälpte inte så hemskt mycket, skrattar hon.

Inte förrän hon var bortåt 30 år började blygheten ge vika. Kanske för att hon förlikade sig med sin ofullkomlighet, tror hon.

Yrkesvalet var inte självklart. Birgitta älskade att skriva (inte minst långa brev), men valde ett säkrare yrke: sjukgymnast. Efter fyra år med onda ryggar, nackar och leder tog längtan till skrivandet överhanden och hon blev – utan någon utbildning – journalist på förlaget Åhlén & Åkerlund, som bland annat gav ut tidskriften Veckojournalen.

Ungefär samtidigt träffade hon sin andra make, Kjell-Olof Feldt. Drygt tio år senare jobbade de tillsammans. Han som finansminister, hon som hans informationssekreterare och senare som politiskt sakkunnig.

– Det gick jättebra att jobba med honom. Det var praktiskt att kunna prata om saker redan till frukosten och lätt att få besked.

Det tråkigaste med åldrandet är den långsamma separationen från livet. Därför är det svårt att bli gammal, man måste ta farväl av så mycket.

I 50-årsåldern debuterade Birgitta som författare efter att ha fått uppskattande omdömen om sina noveller. Hon gick ned på deltid och skrev romanen ”Personligt meddelande”. Sedan var hon fast.

– Det är nyttigt att sätta ord på det man känner, att tvingas begrunda vad det är man vill ha sagt.

– Kjell-Olof är logisk och analyserande, men jag är mer en känslomänniska. Att skriva tillsammans med honom har alltid varit roligt. Ibland kom vi varandra lite närmare.

Utöver gemensamma skrivprojekt delar de fritidsintressen. Birgitta talar längtansfullt om deras skidturer och vandringar till fjälls, om hur de omgivna av den stilla vildmarken vandrat i flera dagar med 19 kilo på ryggen, om hur de slog upp tältet och lagade middagen på stormköket vid en fjällbäck.

– Det var magiskt! Nu kan vi inte längre bära så tungt. Men att göra dagsturer och bo på fjällhotell lockar inte, vi vill ligga i våra sovsäckar och höra vind och regn slå mot tältduken. Det tråkigaste med åldrandet är den långsamma separationen från livet. Därför är det svårt att bli gammal, man måste ta farväl av så mycket.

Ändå har de alltjämt ett par hundar av rasen västgötaspets. Och för ett drygt år sedan startade de ett eget förlag, Fullmånens förlag, och blev sina egna redaktörer.

– I framtiden vill jag fortsätta att skriva och kanske resa lite grann. Kjell-Olof har rest färdigt, men jag kan ju inte lämna honom ensam med två hundar och åka till Afrika, säger Birgitta von Otter.