Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 19:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/britten-fick-en-flygande-start/

Familj

Britten fick en flygande start

När Britten sa upp sig som mannekäng i Paris 1956 blev hon bokstavligen utknuffad från modehuset. ”Ägarinnan blev jättearg och jag slog mig ganska illa”, säger hon. Foto: Hans Kronbrink

Britten Blom gick från att vara au pair i Paris på 1950-talet till att som elegant flygvärdinna på SAS servera iransk kaviar på väg mot städer som Beirut och Nairobi.

Rätta artikel

Med en flaska mjölk och ett paket med mammas smörgåsar som färdkost satte sig 18-åriga Britten Wallgren på tåget från Göteborg till Paris 1952.

– Jag hade jobbat som barnflicka för att få ihop pengar till tågbiljetten, berättar hon.

På min fråga varför hon ville åka till just Paris svarar hon frankt:

– Fransmännen.

– Men jag kunde inte ett ord franska och hade inte ordnat med bostad heller. Det enda jag hade var en adress till en agentur som förmedlade barnflickor till franska familjer.

Första au pair-jobbet hos en strängt religiös familj blev kort. Nästa familj blev ett desto större lyckokast.

– Jag fick börja direkt med att följa med den familjen till Chamonix i franska alperna för en tre månaders vistelse. Under resan dit regnade det in i deras skraltiga Renault och barnen blev åksjuka och kräktes i en skål som jag hade i knät.

Barnen, 5, 7 och 9 år, blev Brittens lärare i franska, de rättade henne när hon sa fel. De trivdes med varandra och hon stannade som au pair hos familjen i fyra år.

– Vi blev goda vänner. De besökte mig flera gånger i Sverige, och min dotter har faktiskt varit au pair för familjens barnbarn.

En parentes. Britten är döpt till Britten, men inte som en variant av det svenska Britt, utan efter engelske kompositören Benjamin Britten.

– Min faster hade lärt känna och blivit förtjust i Britten när hon var i England. Men han var inte intresserad av kvinnor, så hon kammade noll. När hon kom hem till Sverige var jag nyfödd och mamma hade ännu inget namn på mig.

– Döp henne till Britten, föreslog faster, och så blev det. Det är det enda förnamn jag har.

Slut parentes. Efter ett par år i Paris ordnade Britten ett eget kryp­in vid Porte d’Orleans. På sjunde våningen i ett hus utan hiss, och varken värme eller varmvatten. Toaletten var ett hål i golvet.

– Det var primitivt, men jag trivdes ändå. Jag skaffade två hinkar som jag fyllde med vatten och hällde över mig när jag hade tvålat in mig på toa. Det var min dusch i flera år, säger Britten och skrattar.

Högklackat var ett måste och vi fick inte gå upp i vikt. Strängt, men jag trivdes väldigt bra.

Sin lediga tid utnyttjade hon till att träffa vänner och ha kul. Hon hade mycket roligt i Paris, bedyrar hon, men hann ändå med examen i franska på Sorbonne. Och även sällskap med en fransman en tid.

För att få mer pengar i kassan extrajobbade hon som mannekäng.

– Jag gjorde många visningar på Champs-Élysées på eftermiddagar. Men jag fick veta av en fotograf att jag inte var tillräckligt fotogenique för att bli fotomodell, där de stora pengarna fanns. Han kunde tyvärr inte använda bilderna han tog på mig, sa han.

Men det var inte därför hon återvände till Sverige. Mamma hade blivit orolig för sin dotters framtid och skickade en lista med förslag på utbildningar till Britten. Hon nappade, men blev inte ekonom eller advokat, som mamma kanske hade hoppats, utan flygvärdinna.

– Det var den kortaste utbildningen, tre månader, säger hon med ett leende.

Hon började på SAS 1957, först som bokare men sedan som flygvärdinna och kom snabbt ut i världen via SAS olika flyglinjer.

– Jag hade i olika perioder bostad i Rom, Nairobi, Beirut och München. Det var glamour över flygningarna då, det ingick till exempel ett kilo iransk rom i vårt smörgåsbord till första klass.

Men det var stränga regler för hur man skulle se ut. Inför varje flygning inspekterades flygvärdinnornas uniform, händer och make up. Ned till färgen på läppstiftet.

– Högklackat var ett måste och vi fick inte gå upp i vikt. Strängt, men jag trivdes väldigt bra.

Efter giftermål och två barn på 60-talet slutade hon på SAS efter tolv år. Flera år senare började Britten, nu Blom i efternamn, att flyga ideellt som flygvärdinna med DC3:an Daisy som sköts av föreningen Flygande veteraner. Och hon startade Klippta vingars klubb för flygvärdinnor som fyllt 50 som i dag har över 400 medlemmar.

Men fortfarande bultar hjärtat för Paris. Hon åker dit flera gånger om året.

– Ofta tar jag inte kontakt med mina vänner där. Jag promenerar ensam i mina gamla kvarter och kan sitta i timmar på en soffa i Luxembourgparken och bara meditera och minnas.