På utsidan är de lika som bär, men till sättet är tvillingarna Andreas och Thomas Ravelli lika olika som två syskon kan vara. Andreas är eftertänksam och lugn, medan Thomas är hetsigare.

– Men nu tycker jag att Thomas börjar likna mig mer och mer. Både utseendemässigt och till sättet. Han har blivit mer fundersam. Själv har jag blivit mer temperamentsfull, säger Andreas och får medhåll av sin bror.

– Jag är nog inte lika spontan längre. Innan kunde jag, framför allt på planen, göra saker utan att tänka på konsekvenserna. Då var det viktigast att vara bäst och att vinna. Det kvittade vad som var i vägen. Nu är jag mer avslappnad, säger Thomas.

– En förändring är att Andreas inte är lika mycket kameral längre. Med det menar jag att det ska vara ordning och reda. Sedan har han ju alltid varit snäll. Och rak framför allt. Han kan ta en konflikt.

– Kan jag? säger Andreas.

– Ja, du kan säga rakt ut vad du tänker och tycker, det kan inte jag. Jag är ganska konflikträdd, replikerar Thomas.

Det är mitt i sommaren när vi får kontakt på videolänk. Thomas med familj är på Öland för att hälsa på Andreas, som har haft ett sommarställe i Borgholm sedan början av 1990-talet när han slutade spela fotboll. Fram till dess hade bröderna mer eller mindre följts åt på planen.

Intresset väcktes i Åtvidaberg när tvillingarna Ravelli började följa med pappa Peter, fotbollsläkaren, på träningarna. Dessutom fanns det en fotbollsplan med riktiga mål precis utanför huset och där spelade de så fort de kunde. 

Att föräldrarna egentligen ville att bröderna skulle bli akademiker tog de inte så stor notis om. Dessutom hade de talang och avancerade snabbt. År 1978 började de i Östers A-lag. Tio år senare bytte Andreas till IFK Göteborg och först året efter kom Thomas. Andreas minns tiden de var åtskilda som rätt jobbig.

– Vi hade varit tillsammans i 28 år när jag kom till Blåvitt och Thomas var fortfarande kvar i Växjö. Att spela mot honom var inte kul. Jag hade chans att nicka in en boll på honom en gång, men ville inte, säger han och skrattar lite åt minnet.

Att de har gått i olika klasser sedan fyran är en sak, men att flytta till olika städer blev något annat. Det är åtminstone Andreas upplevelse. Thomas ser det på ett lite annat sätt.

– Jag tror att vi behövde det för att utvecklas. Man var ju som en enhet innan, nästan som i ett äktenskap när man till slut behöver ha mer egen tid. Nu tror jag man uppskattar det man har mer och på ett annat sätt.

Det stora vägskälet kom när Andreas fick problem med ett knä och slutade med fotbollen. Då hade han hunnit med 41 landskamper, varit med i landslaget i nio år och tagit två SM-guld. 

Efter fotbollskarriären fick han jobb på ett tyskt bolag och avancerade som försäljningschef och vice vd. Senare blev han exportchef på Hästens sängar med uppdrag att etablera nya butiker i Österrike och därefter kom han hem till Växjö igen för att arbeta som exportdirektör på Orrefors Kosta Boda.

Vad känner du i dag när du tänker på att du tvingades sluta?

– Det är klart att det hade varit roligt att bli utlandsproffs, men jag var för hemmakär. Jag ville vara i Växjö. Samtidigt… fram till 1992 var fotbollen mitt liv. Efter att Thomas tog straffen 1994 i VM blev jag ju bortglömd, men den karriär jag har gjort är jag ändå rätt nöjd med.

– Sedan är det inte många från fotbollen som har kunnat göra den resa jag har gjort inom företagsvärlden. Den är jag också väldigt stolt över.

År 2014 startade Andreas och Thomas, tillsammans med Verner Hemmingsen, klädkollektionen Ravelli. Thomas säger att Andreas är den som jobbar hårdast med det gemensamma projektet. Själv är han mest med i marknadsföringen och åker ut till cuper för att visa upp sig och skriva autografer. I övrigt har Thomas uppdrag som föreläsare och konferencier.

– Att fylla sextio är inte så farligt, att fylla fyrtio var värre. Då slutade jag spela fotboll och visste inte vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Nu känner jag mer – vad ska jag göra som är roligt? Han tillägger:

– Där skiljer vi oss åt. Jag lever mer för dagen, Andreas jobbar hårdare än vad jag gör. Till mig kommer saker.

Andreas instämmer och säger att hans bror alltid har haft det lättare för sig.

– Lite, lite bättre hela tiden. På höjdhopp, längdhopp, i pingis och tennis. Utom på femtio meter bröstsim. Där slog jag honom. Men när ska man tävla i det?