Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 05:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/det-ar-roligt-att-bli-igenkand/

Familj

”Det är roligt att bli igenkänd”

När Eva Millberg gick i andra klass ville hon bli filmstjärna. Hon hade inte lärt sig ordet skådespelare, men det var vad hon blev – och filmstjärna.

Rätta artikel

Helt nyligen blev Eva Millberg stoppad av en ung kvinna i en affär. Kvinnan tyckte att det var något bekant över Evas ansikte, men kunde inte komma på vad.

– Jag frågade om hon hade sett ”Sällskapsresan II – Snowroller”. Det hade hon, säger Eva, som tycker att det är lite roligt att bli igenkänd trots att det är nästan 35 år sedan filmen hade premiär.

Eva avslöjar att hon inte var helt sanningsenlig när Lasse Åberg frågade om hon kunde åka skidor när han intervjuade tilltänkta skådespelare. Eva svarade ja, ja, ja. Hon hade ju tagit en guldmedalj i skolan när eleverna skulle åka runt Råstasjön i Solna.

Men, ursäkta, där finns det väl inga backar?

– Nej, men jag var snabbast, säger hon och skrattar gott.

Eva bjuder på många skratt, men också på djupaste allvar när hon ser tillbaka på sitt liv. Att fylla 70 tycker hon känns helt i sin ordning med tanke på att flera av hennes vänner aldrig fick uppleva sin 70-årsdag.

– Varje gång jag kommer in på ett nytt tiotal tänker jag att jag trots allt är yngst. Nu blir jag yngst av 70-åringarna och jag är tacksam över det. Jag tror alltid att det väntar en katastrof runt hörnet, säger Eva och berättar att hon hade änglavakt 1976 på Kreta.

Eva var där tillsammans med en väninna för att träffa sin sommarförälskelse. På nyårsafton satte de sig i mannens ”bubbla” för en biltur. Det var vattenpussar på vägen. Han väjde för pussarna, men tappade kontrollen över bilen som fort rakt utför ett stup. Som tur var hamnade bilen på en klippavsats och alla tre klarade sig så gott som oskadda.

Hann du tänka något?

– Minnen från katastrofer kan vara ganska absurda, jag kommer ihåg exakt vad jag tänkte, säger hon:

– Det här kommer att bli min död. Vilken fullständigt onödig död, men jag tog tag i handtaget och tänkte att jag var så stark att jag skulle komma att spränga bilen. Sedan blev allt svart. Det var som hämtat ur en film. En månad senare brann hela mitt hem ... men usch – varför berättar jag det här?

Eva ser ut att vilja ta tillbaka det hon just sagt eftersom hon mår pyton av det, men säger att alla väl har råkat ut för större eller mindre katastrofer.

– Jag skulle kunna berätta om mina lyckor också, säger hon och skiner upp.

Den största lyckan är Joel, sonen som just fyllt 40 och som hon uppfostrat på egen hand. Den näst största lyckan är skådespeleriet. Utan att skryta konstaterar Eva att hon har försörjt sig på att spela teater i 50 år.

– Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att det är så, säger hon. Att få arbeta har varit viktigt för mig. Däremot har jag aldrig haft ambitionen att göra karriär eller bli känd.

Icke förty kan karriären i korthet sammanfattas i Greppteatern, Studentteatern och flera fria grupper innan hon flyttade till Falun och var med och startade Dalateatern 1975. Eva trodde att hon skulle stanna i Dalarna i ett år eller två – det blev 28. Hade hon vetat det hade hon aldrig hoppat på projektet, men hon ångrar sig inte. Tvärtom.

Varje lördag tvättade mormor grisen och red på den. Det var hennes sätt att uppträda och roa barnen.

Eva var tuff nog att som 51-åring säga upp sig från en fast anställning i en hård bransch där många går arbetslösa, men hon ville tillbaka till Stockholm och har sedan dess bland annat varit engagerad vid flera stadsteatrar, Riksteatern och Dramaten.

– Det är inte självklart i min ålder att ha så mycket jobb, men jag har lyckats försörja mig som frilansare och dessutom har jag tack vare det fått lära känna nya skådespelare och nya miljöer.

Men åter till Evas drömmar som åttaåring. Eva trodde länge att det var pappa Herberts kulturintresse som lett in henne på teaterbanan, men det var mormodern, Albertina Elemine, som var statarhustru.

– Varje lördag tvättade mormor grisen och red på den. Det var hennes sätt att uppträda och roa barnen och när jag var liten spelade vi teater på landet. Mormor sydde skumgummikjolar åt oss barn.

– Är det någon människa jag skulle vilja träffa igen, om så bara för några timmar, så är det min mormor, säger Eva, väl medveten om att det inte låter sig göras.

Om det ginge skulle hon med stolthet berätta att hon har tilldelats Svenska Akademiens stipendium, något som tilldelas förtjänta artister inom svensk teater.