Solen skiner i Hudiksvall och Mats Melin möter oss på trappan utanför Hudiksvalls teater. Om ett par timmar ska han till frisören, påminner han om. Stress gillar han inte. Ett sätt att slippa det är att ha en bra planering och vara ute i god tid.

Inne på teatern repar de andra skådespelarna inför terminsavslutningen tillsammans med andra dagliga verksamheter i Hudiksvall. En av sketcherna är ”Sällskapsresan” där Mats ska spela Sven Melander. Det är en roll som passar honom bra, säger han, i övrigt är det inte så mycket att orda om. Vid det här laget är han en luttrad skådespelare.

Sedan tolv år tillbaka har han varit en del av teaterns fasta ensemble. Hans första föreställning var ”Elvis” där han spelade boss. Musikalen blev en stor framgång som också sattes upp i Brooklyn i New York.

Sedan dess har Mats Melins meritlista utökats rejält, bland annat med långfilmerna ”Hur många lingon finns det i världen?” och ”Hur många kramar finns det i världen?”. I teaterns senaste uppsättning, ”Trollkarlen från Oz”, hade han en stor roll som hunden Toto.

Dessutom har han varit gäst hos ”Skavlan”, träffat kronprinsessparet och medverkat i över sextio reklamfilmer som ”Ica-Jerry”. Rollen har inneburit att Mats Melin har hundratusentals fans över hela Sverige.

– Det är roligt. Det gör inget om någon kallar mig för Jerry. Men ibland blir det lite tjatigt och då säger jag att originalet heter Mats.

Trots kändisskapet lever han mestadels ett ganska inrutat och vardagligt liv i Hudiksvall. Förutom skådespelare är han vaktmästare och miljöombud på sjukhuset och den som ser till att källsorteringen sköts på rätt sätt.

– Det händer att jag måste säga till. Jag ser ju hur de lägger fel.

Gillar du ditt jobb?

– Ja, det är roligt. När jag kommer på morgonen brukar de andra säga: ”Nu kommer han. Nu blir det klart på en gång”. Det blir jag jätteglad över.

– Men nu ska sjukhuset riva den delen där jag jobbar så jag vet inte vad som händer med mig. Jag kanske måste sluta. Jag har inte fått något besked än.

Mats Melin föddes 1969 på sjukhuset i Sundsvall. Direkt efter födseln tog sjukhuspersonalen bort honom från mamma Monica och lade honom i ett särskilt rum.

På den tiden var det vanligt att barn med Downs syndrom adopterades bort. Och det var också rådet som Mats föräldrar fick. Men pappa Tage och mamma Monica sa nej. Mats skulle med dem hem.

Familjen flyttade till Harmånger i Hälsingland. Efter några år kom lillebror Sven. Mats var duktig på att lära sig nya saker. Men när det blev dags att börja i skolan kom problemen. Han fick inte gå i Harmånger utan var tvungen att åka till Hudiksvall där han inte kände någon.

Det bästa är när människor blir glada och applåderar. Då vibrerar det i hela mig.

I boken ”Mats Melin – från Hudik med kärlek” har författaren Mats Ahlsén tecknat hans historia. Hur han mobbades under skolåren, om lärarna som vägrade låta honom läsa engelska, men också om hur han övervann sin blyghet och bestämde sig för att vara med i Glada Hudik-teatern.

I dag rör han sig hemtamt i den kommunala teaterns alla utrymmen. Hit kommer han en gång i veckan.

– Jag brukar ta en promenad hit, säger han pekar mot bostadsområdet på andra sidan om den lilla sjön Lillfjärden.

– Där borta bor jag.

I över tjugo år har han haft lägenheten. Där sköter han det mesta själv. Handlar på hemvägen, lagar mat, tittar på ”Aktuellt” eller spelar trummor – digitalt så att grannarna inte ska bli störda.

Flickvännen då?

– Nä, jag är singel nu, säger han, men skrattar i nästa sekund högt när jag föreslår att han borde göra som Carola när hon skilde sig från Runar och skaffa sig en tröja där det står ”Ledig”.

– Hahaha, ja! En sån vill jag ha.

Annars har han inga större önskningar inför den stundande femtioårsdagen. I alla fall inte som när han fyllde trettio och önskade att sjukhuset skulle hissa flaggan för honom. Vilket de gjorde.

– Det behöver de inte göra nu. Men om folk kommer med blommor och champagne skulle jag bli jätteglad.

Vad tycker du är roligast – vara vaktmästare eller spela teater?

– Det är både och, säger han, men återkommer lite senare till frågan:

– Det bästa är när människor blir glada och applåderar. Då vibrerar det i hela mig.