Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Familj

DN gratulerar: Anna Clarén

”Alla som inte har gjort det skulle ställa kameran på ett stativ och rikta det mot själv. Man tar sig själv på allvar helt plötsligt”, säger fotografen Anna Clarén.
”Alla som inte har gjort det skulle ställa kameran på ett stativ och rikta det mot själv. Man tar sig själv på allvar helt plötsligt”, säger fotografen Anna Clarén. Foto: Pontus Lundahl TT

Fotografen Anna Clarén kan konsten att se men också att få andra att se sig själva. Inför sin 45-årsdag har hon fått en ny kick i sitt liv.

Bildmakare, pedagog, inspiratör. Anna Clarén sades vara ”stor i käften” som flicka. Då ville hon bli skolfröken eller präst och hålla låda, höras och synas – i den fantastiska verklighet som ibland kunde flyga förbi en i rasande fart. För att hålla fast vid ögonblicken, framför allt de vackra, började lilla Anna skriva dagbok. Men hon insåg att bokstäverna trilskades med henne och stav- och syftningsfelen hopade sig. För att dokumentera tillvaron tog hon i stället det livsavgörande beslutet att köpa en kamera. Valet föll på en Konica pop mini. Den kostade 79:50. Anna var nio år och förevigade vardagen.

Vi träffas i slutet av sköna maj på Biskops-Arnö, där Clarén varit utbildningsansvarig för Nordens fotoskola sedan 2006. Det är en strålande dag och stegen leder till Depparberget, en lummig plats som eleverna söker sig till när studierna gnisslar. Några av träden och vyerna samt vattnet är viktiga element i Anna Claréns fotovärld.

Hon pekar mot en dunge, som känns bekant från en av hennes rosade böcker. Ljuset faller snett bakifrån. Hon sätter sig på en sten, fotograferas, men trivs inte med att stå framför kameran.

– Gör någon det egentligen, frågar hon retoriskt.

Att ta självporträtt är att bli sedd. Man har sig själv som resonanslåda.

Men hon är långt ifrån främmande för att fotografera sig själv. Ibland ömt, en annan gång rakt upp och ned, en tredje aningen obehagligt.

– Att ta självporträtt är att bli sedd. Man har sig själv som resonanslåda. Det är väldigt trösterikt, säger hon.

På sjukhustvätten i Lund bestämde hon sig för att bli fotograf. Ett halvår senare var hon student på samma utbildning som hon är pedagog på i dag. Hon experimenterade och testade.

– Det var helt fantastiskt på skolan, man smekte inte varandra medhårs utan det fanns en hjärtligt kritisk atmosfär.

Efter studietiden följde läraktiga år med alltifrån hockey till kanelbullar och virkade dukar i såväl ateljé som på fältet. Sedan ville hon undervisa.

Redan under studieåren märkte hon att hon kunde se andras kvaliteter. Fanns det en humoristisk ton i bildserien? Eller en vemodig? Var vidvinkel eller blixt det speciella? Anna Clarén hade förmågan att ringa in och trycka på punkter som resulterade i utveckling.

– Sedan kommer eleven tillbaka och bildspråket har bara exploderat. De är så lyckliga och glada. De har hittat hem. Och då blir jag så glad själv.

Nu är Anna Clarén tjänstledig sedan två år tillbaka. Först och främst för att ägna tid åt familjen och situationen som uppstod när det visade sig att yngste sonen är autistisk.

– Det blev bara kaos. Vi kunde inte ens ha en utflykt i skogen utan att han rymde.

Hon och maken Erik resonerade om hennes avbrott mitt i karriären. Du älskar ditt jobb, påpekade han. Men Anna stod på sig. En annan anledning till jobbpausen var att få tid till ett nytt projekt, ”Då allt förändrades – scener från en tid”. Hon kallar det självbiografiskt, och det handlar om vad som händer i familjen när ”pojken i bubblan” kommer till dem, golvet dras undan och inget blir som man hade tänkt sig.

Fotografierna ska bli bok och ledsagas av dialoger. Jodå, Anna Clarén har blivit vän med bokstäverna och har skrivit ett slags pjäs till sina bilder. Utställning med ett videoverk ska det också bli, med uppläsning av skådespelaren Lena Endre.

– Det har varit en sådan kick för mig. Att få berätta på ett sätt till.

Anna Clarén

Gratuleras till: Fyller 45 år den 8 juni 2017.

Gör: Fotograf och utbildningsansvarig på Nordens fotoskola.

Familj: Maken Erik, barnen Sally, Edvard och Sam som är 9, 6 respektive 5 år.

Om att vara lärare: ”Man får inte forma kopior av sig själv utan man får försöka göra eleverna starkare i det de är.”

Stor inspirationskälla: Diane Arbus.

Böcker: ”Holding” (2006 – belönad med Svenska fotobokspriset 2006), ”Puppy love” (2009), ”Close to home” (2013).

På nattduksbordet: Moa Martinsons ”Mor gifter sig”.

Så firar jag födelsedagen: ”Min familj trycker ned ljus i en kanelbulle, sjunger och väcker mig på morgonen. Men vi kan inte ropa ”hurra!” för Sam blir rädd, så vi får säga ett ”fyrfaldigt pip”.