Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

DN gratulerar Annie Seel: ”Efter 25 benbrott har jag slutat räkna”

Annie Seel har kört Dakarrallyt åtta gånger. Hennes passion för motorsport har alltid varit tätt sammanflätad med kärleken till äventyr och möjligheten att förflytta sig i världen. 

Det är i mitten av 80-talet. I snålblåsten rullar en 18-årig tjej sin motorcykel över bakgården i Täby. Beslutsamt leder hon den in genom porten, vidare upp i hissen, för att till sist parkera den vid fönstret i flickrummet. Där plockar hon fram verktygslådan som hennes nyligen bortgångna pappa lämnat efter sig.

”Bara du torkar bort tumavtrycken på dörrposten. Och tvätta inga motordelar i diskhon”, förmanar hennes mamma.

– Motorintresset fick jag från pappa. Mamma lärde mig att jobba hårt för det jag ville uppnå. Samtidigt lät hon mig vara mig själv, berättar Annie Seel.

Annie hade kört lätt motorcykel sedan hon var 16 år, men ville som 18-åring ta intresset vidare till tävlingsbanan. Hon monterade en tävlingskåpa, sänkte styret och anmälde sig till en racingkurs.

– Steget var inte så stort för mig. Jag hade tränat hästar på Täby galoppbana och där gällde samma princip: välj det bästa spåret in i kurvan och håll det. Ingen ger dig utrymme gratis, och gör någon det så är det för att köra om på utsidan. Nänä, det tillåter jag inte, säger Annie och skrattar.

Hennes talang visade sig snabbt. Vid 21 års ålder vann hon sin första tävling i roadracing B-klass. Segern tog hon med stor marginal på den legendariska banan i Anderstorp. Här måste kanske förtydligas att inom roadracing tävlar män och kvinnor i samma lopp, under samma villkor. Skrällen var ett faktum.

Året därpå tog hon en åttondeplats i 125-klassen som enda kvinna i SM-serien. Nu hade Annie siktet inställt på VM och EM.

Men under försäsongsträningen kom bakslaget. Annie råkade ut för en olycka när hon åkte vattenrutschbana och fick en så allvarlig ryggskada att ena benet blev tillfälligt förlamat.

– När jag väl kom tillbaka hade jag tappat min racinginstinkt. Jag var inte orädd på samma sätt längre. Då slutade jag tävla. Det var en tung tid. Men några år senare såg jag en annons om ett tjejläger för enduro.

Det blev en direkt förälskelse. Återigen hade hon hittat en passion som tog nästan all ledig tid.

Lägret ordnades av Olle Ohlsson, en person som skulle få stor betydelse för Annies utveckling inom motorsporten. Dessutom träffade hon Camilla Arnalid, då en av Sveriges bästa kvinnliga enduroförare.

– Camilla var så jäkla häftig. Hon var snygg, hade långa naglar och var grymt duktig på att köra enduro. För mig var det en nästan overklig kombination. Vi blev vänner som Thelma och Louise och åkte riket runt på tävlingar. Det var en fantasisk tid och vi är fortfarande bästa vänner.

Bara det viktigaste är på plats så tänker jag: Fuck it, jag kör!

När Olle Ohlsson som första svensk hade kört Dakarrallyt på motorcykel kom han tillbaka med berättelser om sina ökenstrapatser. Annie blev nyfiken och bokade en guidad ökentur i Marocko.

– När jag kom ut i Sahara kändes det som att jag hade hittat min plats på jorden. Ett ändlöst hav av böljande sand. Jag och min motorcykel. Det var en andlig, nästan religiös upplevelse. Du ser ett enda spår över sanddynerna, och det är ditt eget. Sen suddar vinden sakta ut det, som att man aldrig hade varit där. I sådana stunder känner jag faktiskt en närhet till evigheten, säger Annie Seel.

Dagen efter hemkomsten ringde hon Olle Ohlsson och sa att hon vill köra ökenrally. Redan två veckor senare stod hon i startfållan för VM i Dubai. I sitt första ökenrally kom hon på 49:e plats av hundra startande, trots en fraktur i fotleden.

Nästa mål var Dakarrallyt. Trots framgångarna var det svårt att hitta sponsorer. Men Annie hittade en egen lösning. Hon tog jobb som ökenguide i Marocko, vilket gav bra träning utan stora utgifter.

– För mig har resan och äventyret alltid varit minst lika viktiga som sporten. Alla människor är i första hand människor. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån. Det är fantastiskt hur nära varandra man kan komma med ett gemensamt intresse.

Annie Seel har kört Dakarrallyt åtta gånger, fem på motorcykel och tre med bil. 2003 satte hon höjdrekord med motorcykel på Mount Everest.

– Många vill planera allt in i minsta detalj innan de ger sig i väg på en expedition. Men hur ofta kommer de i väg? För mig är det viktigare att komma i väg, sen får resten ordna sig på vägen. Bara det viktigaste är på plats så tänker jag: Fuck it, jag kör!

Annie Seel

Gratuleras till: Fyller 50 år den 5 september 2018.

Bor: Grindtorp i Täby. ”Men jag reser mycket och känner mig hemma på många platser runt om i världen.”

Yrke: Marknadsekonom och designer. Driver en rallyskola.

Familj: ”Jag umgås mycket med min storasyster och hennes familj. Annars är jag min egen!”

Firar: ”Räknar iskallt med mina vänner!”

Bok: ”Ingen minns en fegis”, en självbiografi med text och bilder från hennes tävlingar och äventyr. 

Önskan: ”Att köra med Björn Ranelid som kartläsare. Det vore en galen utmaning. Jag respekterar honom för hans passion och förmåga att stå upp för sina egna ideal.”

Tävlingsmeriter i urval: Dakarmästarinna på mc 2010. VM-guld i World rally champion womens cup 2004. Enda svenska föraren som kört Dakarrallyt med både mc och bil.

Skador: ”Jag slutade räkna efter 25 benbrott. Jag har kört i mål med allvarliga skador flera gånger. Kanske har jag varit för bra på att hantera smärta. Det säger i alla fall de som håller i min rehabilitering.”