DN gratulerar: Carolina Setterwall, författare

Hon är redan på plats i kaféet där vi har stämt träff och skriver på sin dator när jag kommer.

– Jag tog fel på tiden och kom en halvtimme för tidigt och passade på att jobba lite medan jag väntade, säger Carolina Setterwall.

Det är hennes andra bok som växer fram i datorn. I våras kom den hyllade debuten ”Låt oss hoppas på det bästa” som DN:s recensent Maria Schottenius beskrev som ”elektrifierande läsning” och ”en bok som tvingar sitt innehåll på en, det går inte att värja sig”.

”Låt oss hoppas på det bästa” är Carolinas självbiografiska och även självkritiska berättelse om relationen med Aksel som dör i sömnen 2014 och lämnar henne ensam med deras åtta månaders son. Den pådrivande Carolina tar på sig en stor del av skulden för hans död som hon menar bland annat framkallades av hennes krav på att skaffa barn, något som Aksel varit tveksam till.

Vårt inledande samtal handlar dock inte om det svåra innehållet i hennes bok utan om något helt annat – hästar. Ryttar-VM pågår för fullt när vi ses och det visar sig att Carolina Setterwall är en hästälskare som tävlade i hoppning när hon var ung.

– Jag var inte så duktig, min syrra Angelica var mycket bättre. Jag var bra på träning, men på tävling svek mina nerver och jag slutade efter några år. Men jag tog upp ridningen senare och försöker rida när jag kan i dag, utan att ha egen häst, säger hon.

Carolinas familjebild är en aning speciell. Systern Angelica var från början hennes brevvän som hon lärde känna på ett ridläger när hon var nio år. När hennes far blev bekant med Angelicas mor ledde det till att de två gifte sig och brevvännen blev Carolinas syster när pappan adopterade henne.

De två brevväxlarna bodde i Stockholmsområdet, men den nya familjen flyttade till Sala i Västmanland där Carolina bodde i sex år som tonåring. Hon pendlade till Västerås under gymnasietiden och tog studenten på ett estetiskt program med inriktning teater. En kort tid före studenten dog hennes far av cancer, en händelse som styrde om Carolinas liv.

– Jag växte upp enbart hos min far, så när han gick bort blev det naturligt att flytta hemifrån. Att stanna i Sala var inte aktuellt. Jag bodde i London ett år där jag pluggade och jobbade på en vinbar.

Tillbaka i Sverige studerade hon litteraturvetenskap i Uppsala, kultur och kommunikation i Gävle och avslutade med genusvetenskap på Södertörns högskola.

– Då var jag hemma i Stockholm igen och gjorde klart universitetsstudierna vid sekelskiftet. Men jag hade kvar en gammal dröm om journalistyrket och tog några kvällskurser på Poppius journalistskola.

Jag har alltid skrivit, men jag är ganska introvert och har nästan telefonskräck. Det är inte så bra om man vill jobba som journalist.

På Carolinas cv finns dock inte så många meriter från skrivande journalistik. Hon har i stället haft ett flertal anställningar där hon sysslat med kommunikation i olika former.

– Jag har varit på många marknadsavdelningar. Stockholms filmfestival, filmbolaget Non Stop Entertainment, Nöjesguiden, jag var på Lunarstorm ett tag när det fanns, jag var pressansvarig för utländska artister på Live Nation, jag jobbade på bokförlag. Det blev många föräldravikariat, ett år här, två år där.

En insikt om henne själv växte långsamt fram. Trots intresset för journalistik, trots flera jobb som kommunikatör, har hon innerst inne ett motstånd mot att träffa nya människor.

– Jag har alltid skrivit, men jag är ganska introvert och har nästan telefonskräck. Det är inte så bra om man vill jobba som journalist, säger Carolina med ett snett leende.

I våras sa hon upp sig från en sjuårig anställning på Berghs reklamskolas kommunikationsavdelning.

– Nu är jag hemma och skriver på nästa bok, som bygger på min uppväxt.

Och hon behöver inte känna ekonomisk stress, ”Låt oss hoppas på det bästa” har redan sålts till 25 länder. Just i dag, på sin födelsedag, är Carolina på Bokmässan för att prata om boken.

– Jag har ett ambivalent förhållande till min bok. Att skriva den var en uppriktig process som jag hoppades skulle ge andra något. Men att göra reklam för en så privat historia tar emot, det känns obekvämt.