DN gratulerar: Paret Pallas – 40 år i Sverige

På eftermiddagen den 12 oktober 1977 steg en liten familj av tåget på Uppsala central. Det var en pappa, en mamma, en tvåårig pojke och en ännu ofödd flicka i mammans mage. Det var bara den lilla pojken som fortfarande hade ett tjeckoslovakiskt pass, passmyndigheten hade glömt honom när hans mamma och pappa fick sina pass beslagtagna.

Familjen hade rest med tåg i ungefär ett dygn, blivit bryskt väckta av den östtyska gränspolisen mitt i natten och på sin väg genom Sverige förundrat noterat att passagerarna i de svenska tågvagnarna hade moderiktiga västkläder, allihop! Kläder som var en ouppnåelig dröm för de tjecker som inte hade tillgång till dollar eller annan västvaluta på den tiden.

– När vi gick till den svenska restaurangvagnen den där morgonen slogs vi av att svenskarna var så avslappnade, välklädda, trevliga och snälla, säger Jiri Pallas.

– Allting var blått, tågen var blå, himlen var blå. Och alla var blonda och blåögda, säger Jitka Pallas.

– Utanför fönstret kändes det som en färgexplosion. I Östeuropa var allt kolindustri-grått, säger Jiri.

Hans och Jitkas liv hade förändrats drastiskt året innan de damp ned i Sverige. De hade tillsammans med 242 andra, intellektuella och kulturpersonligheter, skrivit under Charta 77, ett upprop om fri- och rättigheter i Östeuropa.

– Reaktionen från den kommunistiska regimens sida var väldigt stark. Vi blev sparkade från våra jobb allihop, säger Jitka.

Själv fick hon inte fortsätta med sina filosofistudier. Jiri arbetade som miljöinspektör på småbagerier som hade förstatligats.

– Jag blev förflyttad till en fabrik för att köra tomflaskor under uppsägningstiden. Man fick inte vara arbetslös som man i Tjeckoslovakien, då blev man fängslad, säger Jiri.

Ett tag sålde han solkräm på en badplats. Samtidigt hade Jitka blivit förflyttad till en fabrik.

– Meningen var att jag skulle arbeta som ekonomibiträde, men jag fick inte några arbetsuppgifter. Det var det allra svåraste, säger Jitka.

Under tiden blev de återkommande kallade till förhör hos polisen. Vid ett sådant fick de ett ultimatum: de hade att välja mellan mentalsjukhus, fängelse eller emigration. Trots att tjeckoslovaker inte hade möjlighet att lämna landet under den tiden.

– De allra flesta från Charta 77 uppmanades att försvinna. Många valde Österrike, men vi ville inte dit, säger Jiri.

När vi gick till den svenska restaurangvagnen den där morgonen slogs vi av att svenskarna var så avslappnade, välklädda, trevliga och snälla.

På golvet nedanför fönstret i makarna Pallas sovrum i Vasastan står en gammal amerikakoffert. I dag används den som förvaring av barnbarnens sängkläder men den 11 oktober 1977 var den, tillsammans med ytterligare två amerikakoffertar, fullpackad med filtar, leksaker, 80 tygblöjor och 400 böcker.

– Vi kunde ta med oss vad vi ville, fast tulltjänstmännen kom hem till oss och kontrollerade allt. Vi vet inte vad de letade efter, och det gjorde nog inte de heller, säger Jitka.

Två månader efter ankomsten till Sverige föddes dottern Anna. Det var en ny tillvaro på så många sätt. Egen lägenhet, det hade de inte haft i Tjeckoslovakien.

– Och så fick vi börja plugga på högskolan fast vi var närmare 30 och hade två barn! Det var fullständigt otänkbart i Tjeckoslovakien att vuxna skulle få plugga, säger Jitka.

– Och med studielån! Vi fick chansen att byta inriktning och utbilda oss till något helt annat, säger Jiri.

– Vi tyckte att det var fantastiskt, säger Jitka.

Hon utbildade sig till psykolog och barnterapeut, Jiri blev systemvetenskapare och it-analytiker.

Sedan regimen föll 1989 har båda varit tillbaka i hemlandet och arbetat under perioder. Jiri arbetade på inrikesministeriet, byggde upp befolkningsregistret och var med och avvecklade hemliga polisen. Jitka har arbetat som handledare på barnhem.

– Men det blev svårare och svårare att jobba där, offentlig sektor har helt övertagits av gamla kommunister och gangstrar, säger Jiri.

– Tjeckien har blivit mindre och mindre tolerant, mot romer och muslimer, till exempel. När ett samhälle vänt sig så långt bort från anständigheten är det svårt att vända tillbaka, säger Jitka.