Anita Agnas glänsande dragspel väger 14 kilo, lika mycket som 14 liter mjölk. Det är inget man enkelt slänger över ena axeln när man ska i väg. Själv har hon en rejäl transportkärra när hon transporterar sin ”kompletta lilla orkester”.

Att kånka omkring på 14 liter mjölk sliter en del på kroppen.

– Jag har haft ont på alla ställen som det går att ha ont på. Man måste sitta ned och spela och låta instrumentet vila i knät. Det är viktigt att man har en bra grundposition, men ändå kan man få ont.

Det är ingen klassisk gammeldansmusik med tjo och tjim som brukar ljuda ur hennes accordeon, som hennes dragspel kallas. Instrumentet har en melodibas som gör att hon kan spela olika oktaver med höger och vänster hand, eller tvåstämmigt för den delen.

– Ett accordeon har tre manualer, en diskantmanual och två hopkopplade basmanualer. Det ger flera möjligheter.

Anita Agnas är huvudlärare i accordeon på Kungliga Musikhögskolan. Hon spelar främst klassisk musik, både nutida och Mozart, och så tango och folkmusik från Ryssland och balkan. ”Bra musik helt enkelt.”

”Va, klassisk musik!?”, skulle möjligen salige Sten Broman ha utropat. Han som var programledare för tv:s långkörare ”Musikfrågan kontrapunkt” mellan 1964 och 1980. Han som (åtminstone som gimmick) hatade dragspel.

För det går inte att skriva om dragspel utan att nämna Sten Broman. Inte för oss som växte upp på 60- och 70-talen. Så här skrev han i Sveriges radios tidning ”Röster i radio” 1961:

”Det ruskigaste och mest idiotiska som är uppfunnet i hela världshistoriens tidsrymd av flera miljoner år, det lägsta som en mänsklig hjärna kunnat fundera ut – det är dragspelet!”

– Ja, han sabbade ju en hel del där. Han påstod saker som inte var riktigt sanna. Han menade att dragspelet var övertonsfattigt, och därmed ett fult instrument som inte dög något till.

– Men så gjorde tonsättaren Folke Rabe en undersökning där han jämförde valthorn, som räknas som väldigt övertonsrikt, och dragspel och då visade det sig att dragspelet hade mer övertoner och större klangfärg.

Det moderna dragspelet kom till av en slump på 1820-talet. En orgelstämmare tröttnade på att blåsa i stämpiporna och tillverkade en bälg i stället. Från början gjorde de då ganska små dragspelen succé i borgerliga miljöer, framför allt hos kvinnorna.

– Det kallades ”mamsells tidsfördriv” i borgerliga kretsar, fina damer satt och spelade menuetter på de små instrumenten, säger Anita Agnas.

Det kallades ”mamsells tidsfördriv” i borgerliga kretsar, fina damer satt och spelade menuetter på de små instrumenten.

I slutet av 1800-talet slog dragspelet igenom som ett arbetarklassens och bondebefolkningens instrument. Det var taktfast och tydligt så det gick bra att dansa till.

Men ganska snart hamnade dragspelet på kollisionskurs med den svenska folkmusiken. De enkla durspelen sågs som ett hot mot fiolernas sirliga och drillande uttrycksmöjligheter.

”Dragspelet har använts som slagträ i en kamp om hur höga och låga kulturella värden definieras och upprätthålls”, skriver Wictor Johansson, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, i skriften ”Ge folkinstrumentet en chans”.

Stackars dragspelet. Det sågs som skyldigt till mycket. ”Dansbaneeländet” under 1930-talet, till exempel. Här ville folk bara ta sig en svängom på dansbanan efter veckans hårda slit, och så kom vänner av ordning och menade att dansbanan bara var ett tillhåll för syndigt leverne och moraliskt förfall.

Men på 40- och 50-talen var dragspelarna kungar. De var den tidens stora rockstjärnor.

Och i dag är dragspelet åter välkommet in i de finaste salongerna. Anita Agnas har spelat med både symfoniorkester som solist, med kammarensemble och barockorkester. Hon har spelat på Norrlandsoperan, med Hovkapellet, Radiosymfonikerna och Kungliga Filharmonikerna.

– Och jag älskar att jobba med de yngre, moderna tonsättarna som finns i dag, som Kim Hedås.

Frågan är vad Sten Broman skulle ha sagt om det.