Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-12 09:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/en-drivkraft-ar-att-fa-berom/

Familj

”En drivkraft är att få beröm”

Claes Eriksson har en lång karriär i humorbranschen bakom sig. Han känner sig fortfarande idérik, men på en lägre nivå. ”Numera är det längre mellan de inspirerade ögonblicken. Det är väl åldern”, säger han.
Claes Eriksson har en lång karriär i humorbranschen bakom sig. Han känner sig fortfarande idérik, men på en lägre nivå. ”Numera är det längre mellan de inspirerade ögonblicken. Det är väl åldern”, säger han. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Claes Erikssons humor har ofta en satirisk och lite elak kärna, även om den kan uppfattas som snäll. Skulle budskapet inte gå fram är det inte hela världen, huvudsaken för honom är ändå att få folk att skratta.

Claes Eriksson kopplar av på Tjörn efter en vår av inställda föreställningar. Här i Bohuslän har han tillbringat somrarna sedan han var barn.

I dessa dagar gläds han åt att det går att se på fotboll på tv igen.

– Det har varit fotbollsfritt så länge och jag tyckte att jag klarade det bra men nu när det har startat igen är jag fast. Jag ser allt.

För egen del har han aldrig varit någon vidare fotbollsspelare. Hans pappa, entusiastisk fotbollstränare, förklarade att sonen var för långsam. Det var hårt men sant och gav i alla fall Claes uppslag till en kul sångtext många år senare: ”Långsam jag är” från tv-serien ”Tornado” 1993.

Claes Eriksson är idésprutan bakom Galenskaparna och After Shaves revyer, filmer och tv-serier med ”Macken” som det mest folkkära exemplet. Han har också gjort flera soloföreställningar, senast ”Vardagsmat” på Lorensbergsteatern.

– Förr bubblade det upp idéer, jag hade alltid något i skallen när jag skulle somna. Numera är det längre mellan de inspirerade ögonblicken. Det är väl åldern.

Behovet att uttrycka sig med humor har funnits hela livet. Han kunde känna att det fattades något inom underhållningen, att det fanns ett hål han ville fylla.

– En annan drivkraft är ju att få beröm. Av beröm växer människan. Men av motsatsen vissnar man.

Att hantera dålig kritik har alltid varit svårt, särskilt när den blir raljant, som han tyckte var fallet i recensionerna av filmen ”Hajen som visste för mycket” (1989). Däremot uppskattar han konstruktiv kritik från kolleger och människor han har förtroende för.

Claes Eriksson försöker i sin tur vara generös med uppmuntran.

– Jag hoppas att jag inte förhäver mig nu, men jag har sett hur mina kamrater har vuxit om jag skrivit en roll som passar just den personen.

Av beröm växer människan. Men av motsatsen vissnar man.

Så var det till exempel med lillbrorsan Anders som agerade bilmekaniker i en tidig revy. Claes såg att det var hans livs rollfigur och skapade Roy i ”Macken” för honom.

Den tv-serien ligger förstås på Claes egen topplista över allt han har gjort, men där finns också revyerna ”Cyklar” och ”Stinsen brinner” och filmen ”Leif”, samtliga från de år på 1980-talet då hans kreativitet låg på topp.

– Då var jag som bäst. Sedan blir man förstockad och offer för sina egna manér. Och så småningom börjar man fatta hur svårt det egentligen är, det man håller på med.

Hur skulle du beskriva din humor?

– Den upplevs nog som snäll, men när man skrapar på ytan kan den vara ganska elak. Jag har starka åsikter men slår in dem i lustfylld förpackning. Ibland kanske satiren inte går fram, men det viktigaste för mig är att roa och locka till skratt. Hellre att man skrattar än fattar budskapet, men helst båda.

Hans fru Anne brukar agera bollplank när Claes har nytt material. Då läser han sitt manus för henne och sätter stort värde på hennes synpunkter.

– Och hon tycker faktiskt ofta att det är ganska roligt.

Claes Eriksson skriver fortfarande för hand precis som han alltid har gjort. När han får en idé måste det gå undan, ned med allt på papper bara. Det blir någon form av stenografi och så ritar han pilar och fyller i efteråt så att resultatet påminner om en tavla. Det här är inget han får lust att göra på en dator.

Han vill inte kalla sig teknikfientlig men han har ingen mobil. Eller mejl. De digitala kontaktvägarna blir ett slarvigare sätt att kommunicera, tycker han. Och vill någon nå honom är han oftast inom räckhåll för den fasta telefonen hemmavid. Eller, i ärlighetens namn, för hustruns mobil.

– Vi gjorde en sketch i ”Grisen i säcken” som drev med mobiltelefonerna när de var nya. Anders figur Spanarn säger att han aldrig gått på stan och känt att nu skulle det vara gött att få ringa nån. Det var 1991. Jag har inte heller gått på stan och fått lust att ringa nån, inte en enda gång.

Hur rolig är du privat?

– Haha, inte särskilt rolig. Jag kan väl ha mina stunder men jag skulle vara outhärdlig om jag gick runt och var rolig jämt.

Ämnen i artikeln

Västsverige
Tjörn

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt