Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-16 10:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/en-poet-som-star-pa-barrikaderna/

Familj

En poet som står på barrikaderna

Foto: Ali Lorestani

I Emil Boss böcker är det arbetande människor som står i centrum, vare sig han skriver poesi, reportage eller faktaböcker. Han har egen erfarenhet av hur managementkulturen med sitt språk tränger sig in på svenska arbetsplatser.

Det råder febril aktivitet på Sveriges arbetares centralorganisations (SAC, Syndikalisterna) expedition. Ute på Arlanda står två snickare från Ukraina redo att checka in sitt bagage men det kostar 150 kronor och de har inte ett öre på fickan och läget är desperat. På något sätt får Emil Boss tag på någon ute på flygplatsen som de kan swisha till, och de två ukrainarna kan lättade flyga hem till sina familjer.

I ett par månader har snickarna suttit fast på en ö i Stockholms norra­ skärgård i det sommarhus de är influgna för att renovera, men de har inte fått någon lön under hela tiden. Och nu vill inte husägaren ha dem kvar längre. Han är nämligen också lurad av en av alla underleverantörer till det stora byggföretaget som blåst sina arbetstagare.

Det här är bara ett av många exempel på migrantarbetare som utnyttjas – inte får lön som de utlovats, som arbetar 26 timmar i sträck på 50 meters höjd utan skyddsutrustning eller utför andra farliga arbetsuppgifter som är förbjudna enligt arbetarskyddslagstiftningen.

Men de flesta migranterna känner inte till sina rättigheter och är inte heller fackanslutna. Och de har inga skyddsombud. Men de tjänar ändå mycket mer än hemma och tar risken för att komma hem med pengar som räddar familjen.

– Vi har nyligen börjat engagera migrantarbetare, de här killarna tog kontakt med oss och det slutade med att vi betalade deras flygbiljetter så att de kunde åka hem. Nu hoppas vi bara att vi kan hjälpa dem att få sin lön också, säger Emil Boss, förhandlingssekreterare på SAC.

– På bara tre månader har vår lilla fackförening drivit in 1,5 miljoner ­ i rena löner. Om man föreställer sig att arbetsmarknaden med migranter är tusen gånger större än våra slumpartade möten, så handlar det om 1,5 miljarder som hamnar i företag fast de egentligen är löner.

Emil Boss har en halvtidstjänst på SAC och på den andra halvan är det meningen att han ska skriva, men det har blivit mycket extrajobb med migrantarbetarna. Han har gett ut tre böcker, nu senast poesiboken ”Acceleration” (2017) och i år boken ”Sydafrikanskt vin – en annorlunda vinbok”.

Men från början ville han bli akademiker. Han pluggade litteraturvetenskap, historia och kulturvetenskap och var inne på att läsa förlagsvetenskap också, men sedan kom skrivandet in i hans liv och så drömde han om att bli författare. Arbetarförfattare.

På bara tre månader har vår lilla fackförening drivit in 1,5 miljoner i rena löner.

Diktverket ”Acceleration”, spelas just nu på Teater Tribunalen på Södermalm i Stockholm. Den handlar om Emil Boss tid på Systembolaget, om det nya management-språket som infördes i det statliga vinmonopolet 2012 med fraser som ”En förändringsresa mot ett kundmöte utan motstycke” och där man införde arbetsglädje som arbetsuppgift.

– I våra lönesamtal skulle man plötsligt fråga sig själv om man var ”bra på att signalera positiva signaler med sitt kroppsspråk till sina kollegor” och ”bra på att måla upp attraktiva målbilder”.

– Den där amerikanska företagskulturen hämtar ju sitt språk mer från totalitära språkvärldar än från demokratiska. Vi fick 20 sidor inför varje lönesamtal där vi skulle betygsätta oss själva, om positivt tänkande exempelvis. För att få stå i kassan eller lyfta lådor.

Så medarbetarna strejkade och protesterade.

Men det fackliga engagemanget startade tidigare. Det var när Systembolagets städpersonal byttes ut mot ett städföretag. Ingen av de nya städarna kunde svenska, men de städade dubbelt så snabbt som de tidigare.

– Vi startade en fackklubb och tog dit en tolk. Då visade det sig att de nya städarna fick 50 kronor svart i timmen och satt hemma och väntade varje dag på att bli inringda. När de protesterade mot den låga lönen så hotade städföretaget dem med polisen.

– Men min butikschef var jätte­nöjd och sade ”det är fantastiskt att för denna ringa penning får man städare som jobbar dubbelt så hårt som vår egen personal”.

Men det finns inga gratisluncher?

– Nej. Någon i ledningen borde ha insett att man inte kan hänvisa till ”god tro” när det gäller prislappar på arbete. I Norge har de en lag om ”solidariskt ansvar”. Det borde vi ha här också.

När Emil Boss var tonåring stod han och några kompisar ofta på Lava, ungdomsverkstaden i Kulturhuset på Sergels torg, och läste sina egna dikter.

– Jag var en poesinörd av rang. Vi läste på ”Öppen scen”, det var nervöst och läskigt och roligt. Jag har alltid varit poesibiten. Mina föräldrar läste mycket för oss, mamma läste oftast poesi, Dan Andersson, Nils Ferlin med flera.

– Jag kommer ihåg den där känslan när hon läste, att man inte riktigt fattade vad det handlade om men att det var melodiskt, vackert och gav mig egna bilder. Det är väl poesins själva kärna, egentligen.