Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/en-rost-och-trost-i-natten/

Familj

En röst och tröst i natten

Volontärerna i Jourhavande medmänniska tar emot samtal i hemmet på nätterna. Mervi Rokkas mobiltelefon är kopplad till en växel. De arbetar i tretimmarspass.
Volontärerna i Jourhavande medmänniska tar emot samtal i hemmet på nätterna. Mervi Rokkas mobiltelefon är kopplad till en växel. De arbetar i tretimmarspass. Foto: Vanni Jung Ståhle

En natt i månaden sitter Mervi Rokka vid telefonen. Då är hon jourhavande medmänniska. ”Vem som helst kan hamna i en livskris, men det finns hjälp att få.” Nu fyller frivilligorganisationen 50 år.

Mervi Rokka fick tydlig insikt i praktisk medmänsklighet när hon var barn. I den lilla finska byn Miehikkälä nära ryska gränsen där hon växte upp, var mormor en central person. Och för mormor, som upplevt två världskrig inpå bara huden, var solidaritet med ens nästa viktigt.

– Hon var en väldigt varmhjärtad person. Hon gav bort tio procent av sin pension varje månad till behövande, trots att hon hade en jättelåg folkpension. Det där var inte morfar jätteglad över, men för mormor var det viktigt att dela med sig.

I byn fanns också ett tydligt socialt nätverk. Om en äldre invånare som blivit ensam inte ville flytta till äldreboende, så hjälpte grannarna helt enkelt till. De höll koll, handlade, skottade snö och var sällskap så att den gamla kunde bo kvar hemma så länge som möjligt.

I Danderyd fanns under 60- och 70-talet läkaren och gynekologen Verner Westberg. Hans fru Margit Westberg arbetade i läkarmottagningens reception, och hon märkte att många som ringde till mottagningen kanske främst ville tala med en medmänniska, inte med en medicinsk specialist. Tillsammans startade de därför 1970 Jourhavande medmänniska.

I dag 50 år senare har frivilligorganisationen 130 volontärer som svarar på samtal från människor som behöver tala med någon på natten då det mesta annat är stängt. Kanske befinner de sig i kris, kanske är ensamheten bara extra tung och outhärdlig i ett samhälle som, framför allt i storstäderna, tappat sina sociala nätverk.

Mervi Rokka är en av volontärerna.

– Det kändes som att uppdraget var väldigt konkret och inte krävde så mycket tid. Som volontär sitter man och tar emot samtal tre timmar i månaden och så har vi gruppmöten där vi kan bolla frågor och stötta varandra.

Varför volonterar ni så pass sällan?

– Det är ett bra koncept för då finns det ingen risk för att volontärerna använder det som egenterapi. Det blir mer som en professionell insats.

Hur ser ensamheten ut hos dem som ringer?

– Det kan vara väldigt olika. Många har psykosociala problem som gör det extra svårt för dem att hitta vänner. Då kan vi vara den enda kontakten med omvärlden som de har.

Förutom kassörskan i livsmedelsbutiken?

– Om de över huvud taget går ut. Alla gör inte det, de får sin mat hemskickad eller utdelad av hemtjänsten.

En del som ringer behöver kanske bara få säga ”Godnatt” till någon.

– Det vi har märkt är att det är fler yngre som ringer i dag än tidigare, min känsla är också att antalet män har ökat. Män vågar prata om psykisk ohälsa i dag på ett helt annat sätt. Det är fantastiskt att få ett sådant samtal, när man märker att de aldrig har vågat tala om det med någon och vilken lättnad det blir för dem när de till slut gör det.

Det är fantastiskt vad man kan åstadkomma enbart genom att lyssna.

Kanske underlättar det att både den som ringer in och den som svarar är anonym. En röst i natten. Volontärerna ska lyssna aktivt och inte ställa en massa frågor, de ska utstråla värme och medkänsla och vara icke-dömande och respektera alla.

Ibland händer det att människor ringer in och vill ta sitt liv eller har ångest för att de ska begå något brott, eller skada andra.

– De ser ingen utväg, och då är det fantastiskt vad man kan åstadkomma enbart genom att lyssna. Ibland kan vi hänvisa vidare, men det är kanske inte det första man gör, de som ringer hit vill ju bli lyssnade på, inte hänvisade vidare.

Har du varit med om att något samtal har känts väldigt olustigt?

– Absolut. Om det är väldigt akut. Och jag har fått höra väldigt många tragiska historier om hur människor har haft det i livet.

– Men det är något med den här anonymiteten, även om man får höra väldigt hemska saker så fastnar de inte. Men en volontär som själv varit med om otäcka saker kan säkert bli väldigt illa berörd.

Finns det några rekommendationer om att man kanske inte ska arbeta som volontär om man har för mycket i sitt eget bagage?

– Vi intervjuar alla som söker, och där kan man gallra bort personer som kanske behöver ta itu med sitt eget först. Men en volontär har naturligtvis nytta av att ha varit med om saker och att ha livserfarenhet, om det är bearbetat.

Vad har du lärt dig av att vara en jourhavande medmänniska?

– Att vem som helst kan hamna i en livskris och att det finns en anledning till det, men att det finns hjälp att få. Och att det ibland räcker med att lyssna och visa medkänsla. Det finns så många människor som inte är vana vid det.

– Alla människor skulle ha nytta av att bli bättre på att lyssna utan att samtidigt ge råd. Det är det svåraste.

Själv känner hon sig väldigt nöjd med livet. Hon har två söner som är 24 och 27 år och hon har tid att träna, träffa vänner och göra saker hon tycker om.

– Jag har förstås haft perioder då jag inte mått lika bra som nu. Men att gå igenom svårigheter gör livet rikare.