Anders ”Ankan” Johansson blev snabbt en tittarfavorit när han tävlade i ”På spåret” med filmaren Marianne Ahrne – både för sitt sätt att vara och för sin frisyr, som skiftade från ena minuten till den andra.

Nu var inte Ankan en ny bekantskap när han dök upp i ”På spåret”. Han har en lång karriär bakom sig, både som musiker och komiker. Karriären började redan i gymnasiet. Han visste inte alls vad han skulle göra men trodde kanske att han skulle bli lycklig om han blev känd.

Redan då hade Ankan gett upp de framtidsplaner han drog upp i högstadiet. I åttonde och nionde klass var han helt inriktad på att bli hälsovårdsinspektör.

– Pappa var chef för hälsovårdsenheten och berättade så många spännande historier. Efteråt har jag förstått att det inte var så spännande, säger Ankan.

Men det tog ett par år innan han kom till denna insikt. Då gick han i stället in för att försöka bli ett namn, väl medveten om att han då måste antingen vara med i ett band eller bli skådespelare.

– På den tiden var man tvungen att kunna något för att bli känd. I dag tycks det inte vara viktigt, säger han med lätt ironi.

Jakten på kändisskapet medförde att unge Johansson tvingades hitta på en massa grejer och skaffa sig intressen han inte hade tidigare. Som musik. Han spelar i dag flera instrument, men inget särskilt bra enligt egen utsago: Ganska bra på gitarr, okej på bas, inte längre bra på trombon, men harvar sig fram på några andra instrument.

Ankan har också försökt sig på piano, något han beskriver som fruktansvärt roligt och så har han köpt ett omnichord. Det är bra och superlätt, säger han.

Det är spännande att intervjua Anders Johansson, också i telefon även om man då missar hans oefterhärmliga mimik och ständiga frisyrbyten.

– Jag ska vara ärlig. Jag ser för djävlig ut i håret just nu. Värre än någonsin, säger han och avslöjar att han inte vågar klippa sig förrän de kompletterande scenerna till nästa Jönssonliganfilm är avklarade.

Ankan spelar Vanheden, en roll han tycker är kul, lika kul som den han hade som Stig-Helmer Olsson när ”Sällskapsresan” blev musikal på Nöjesteatern i Malmö och på China Teatern i Stockholm för några år sedan.

–Den rollen hade jag kunnat spela i hundra år. Det var fruktansvärt roligt, säger Ankan som både bjuder på många skratt, och själv skrattar gott, under intervjun.

Jag ska vara ärlig. Jag ser för djävlig ut i håret just nu. Värre än någonsin.

Ankan har lätt för att få omgivningen att skratta, inte minst när det handlar om ståuppkomik – men inte alltid. Ibland är det rejäl uppförsbacke, säger han och understryker att det händer alla komiker. Alla utom en: Johan Glans.

– Johan är kanske inte mest unik, men han är ... (Ankan letar efter rätt ord) ... bäst.

Vad gör du när du hamnar i den där uppförsbacken?

– Det är bara att harva på och ta ett steg fram på scenen. Rena rovdjurstänket. Man får inte visa sig osäker – då blir man uppäten.

Förväntar sig folk att du ska vara underhållande när du hamnar på fest?

– Ibland, men så fort jag känner det blir jag socialt handikappad. Fast om jag känner mig trygg kan jag prata så att ingen annan får prata. Då är jag den som underhåller.

Han berättar att det tycks ha fallit på hans lott att ha den tuffaste bordsplaceringen på bröllop. Inte så att att han måste hålla tal, men:

– Jag brukar bli placerad vid sällskapets tråkigaste person för att jag förväntas kunna prata. Det brukar gå jättedåligt.

I fel sammanhang kommer Ankan inte till sin rätt, säger han. Som i ”Så ska det låta” där han tävlade tillsammans med Emmi Christensson. Då kände han sig obekväm från första till sista tonen. I ”På spåret” kändes det betydligt bättre och första året gick paret Johansson/Ahrne till semifinal. Andra året gick det inte lika bra och det smärtar honom fortfarande att han sa Mariestad fast han visste att rätt svar var Lidköping.

– Då blir man ju förbannad, säger Ankan.

Nåväl, Sverige blev en hälsovårdsinspektör fattigare, men bra mycket roligare tack vare en östgöte som aldrig kommer att lära sig rikssvenska.