Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-10 09:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/eva-och-franz-cohn-jarnbrollopsparets-karlek-rostar-aldrig/

Familj

Eva och Franz Cohn: Järnbröllopsparets kärlek rostar aldrig

Kärleken mellan Eva och Franz Cohn rostar inte. Lagom till järnbröllopet kom det första barnbarnsbarnet som en extra bonus.
Bild 1 av 2 Kärleken mellan Eva och Franz Cohn rostar inte. Lagom till järnbröllopet kom det första barnbarnsbarnet som en extra bonus. Foto: Eva-Karin Gyllenberg
Bröllopsfotot från vigseln 1948.
Bild 2 av 2 Bröllopsfotot från vigseln 1948. Foto: Privat

Att fira järnbröllop är få förunnat. Eva och Franz Cohn har just firat sin 70-åriga bröllopsdag och de verkar vara lika lyckliga som när de gifte sig i Stockholms stora synagoga i november 1948.

Eva-Karin Gyllenberg
Rätta artikel

Franz Cohn visar bröllopsfotot med guldram. Eva i lånad brudklänning och Franz i hyrd frack. Eva propsade på att det skulle vara liljekonvaljer i brudbuketten trots att det var november. Kosta vad det ville – man gifter sig bara en gång.

Eva var nyss fyllda 19 och Franz hade äntligen fyllt 21 så att han kunde bli svensk medborgare och gifta sig utan att fråga om lov.

Förutom liljekonvaljerna har Eva ett särskilt minne från vigseln.

– Kantorn Leo Rosenblüht sjöng en sång för oss på ungerska. Det var mycket rörande, säger Eva, som kommer från Kál på den ungerska landsbygden.

Franz hade kommit till Sverige från Chemnitz i sydöstra Tyskland i januari 1939. Han var elva år och hade lämnat sina äldre systrar och föräldrar för att bo hos sin morbror Gottfrieds familj på Gärdet. Gottfried Bermann var bokförläggare och hade flytt från Wien i sista stund 1938 tillsammans med sin hustru Tutti och de tre döttrarna. Familjen kom till Genève och där träffade morbrodern av en händelse bokförläggaren Tor Bonnier.

De kom överens om att Gottfried skulle återetablera sitt förlag (Bermann-Fischer) i Sverige med Bonniers som delägare. Så hamnade familjen Bermann i Sverige och tack vare det kom Franz året därpå till Stockholm. Senare skulle hans mormor Elise ansluta och det var med henne Franz växte upp.

Andra världskriget hade inte börjat när Franz och de andra 500 barnen från Tyskland och Österrike kom till Sverige med Kindertransport, men trots att Franz hade lämnat sina närmaste och trots att han bara var elva år kände han sig betydligt tryggare i Sverige än i Tyskland. ”Lättad” är ordet Franz använder på frågan om hur det kändes att lämna Tyskland.

– Jag hade ju blivit utslängd från humanistiska gymnasiet. Det var naturligtvis något som påverkade mig, men sedan fick jag chansen att gå i en judisk internatskola och där var lärarna snälla och trevliga. Det var en helt annan känsla, men i den skolan fick jag bara gå ett tag, säger Franz allvarligt om den sista tiden i Tyskland.

Franz Cohn kom 2016 ut med boken ”Vi lever vidare – en familjekrönika”, skriven på uppmaning av de sju barnbarnen eftersom de ville veta mer om honom och Eva.

– Det blev ganska bra till slut, säger Franz blygsamt. Det var roligt att barnbarnen var intresserade och det visade sig att det fanns flera som var det.

Judiska barn fick inte vistas i simhallar i Tyskland och i boken uttrycker Franz sin tacksamhet gentemot moster Tutti som så snart Franz kommit till Stockholm skickade i väg honom till Sportpalatset så att han fick lära sig simma.

Eva och Franz Cohn gifte sig i november 1948.
Eva och Franz Cohn gifte sig i november 1948. Foto: Eva-Karin Gyllenberg och Privat

Eva lyssnar när Franz pratar och tvärtom, men det finns något Eva inte pratar om: månaderna i Auschwitz. Hon berättar däremot om en bok, skriven av ett tjeckiskt par som bodde i New York:

– Dottern tvingade dem att skriva ner allting och det kom ut som bok. Jag köpte tre exemplar och gav dem till mina barn. Jag sa att ”läs allt det här som jag kanske borde ha berättat för er, men inte kunde”, säger hon sorgset.

Eva Cohn är aktuell som en av de 97 personer som har fotograferats av Mikael Jansson för utställningen ”Witnesses”, som visas på Kulturhuset till och med den 16 december. Alla överlevde de Förintelsen och alla har ombetts att berätta. För Eva var det svårt.

Citatet ovanför fotografiet lyder:

”Det språket är icke uppfunnet än, på vilket man kan berätta om det här helvetet, det som jag har gått igenom”.

Under det svartvita fotografiet står det:

”... Om jag inte själv kan begripa det, hur ska jag då kunna få andra att förstå?”.

Jag tycker fortfarande att hon är skärpt, snygg och sexig.

Eva var 15 år då hon tillsammans med sin två år yngre syster Mira och föräldrarna deporterades till Auschwitz. Mor, far och lillasyster mördades direkt. Eva placerades i barnbarack, men flyttades efter några månader till en fabrik i norra Tyskland för att arbeta inom rustningsindustrin. Där behövdes goda ögon och flinka fingrar och Eva hade bådadera. Hon fick lämna lägret, men blev inte fri. Det blev hon på våren 1945 och hon kom till Sverige med de vita bussarna.

Efter en månads karantän i Skåne kom hon till Stockholm och fick bo hos det ungerska paret Lajtai, som var i nöjesbranschen (balett och operett).

– Tyvärr hade de bara ett litet sovrum där det fanns två sängar så jag hade inte plats att vara någon annanstans än i vardagsrummet, säger Eva och berättar att det ofta var nachspiel i vardagsrummet efter föreställningarna så hon kunde inte komma i säng förrän sent. Det blev ohållbart, men Eva fick ett nytt hem hos familjen Diamant i Stäket.

Eva och Franz möttes i augusti 1946 genom Frank Rosenthal, en kompis till Franz, som egentligen inte hade lust att träffa ”de där flickorna som är så förstörda och ser förfärliga ut” (Franks ord enligt Eva).

– Men då sa Franz att de i alla fall kunde gå över och titta på stackarna. De kunde kanske gå på bio.

Franz nickar med ett leende medan Eva berättar. De gick på bio och Franz sa att han ville träffa Eva igen, men Eva sa nej. Hon ville lära sig svenska först eftersom hon inte ville prata tyska med honom. Så det var bara för Franz att vänta.

Men hon var uppenbarligen värd att vänta på, Franz ...

– Ja, hon var tjejen för mig, säger han och ler kärleksfullt mot Eva.

Kände du likadant?

– Jag tyckte att han var väldigt sympatisk fast jag tänkte inte så långt, men efter det har vi varit varandras bästa vänner, säger Eva, som blev uppringd av Franz några dagar före jul 1946. Han frågade om hon ville äta middag med honom på nyårsafton och därefter gå på Oscarsteatern.

Eva behövde ingen längre betänketid. Hon tackade ja. På svenska.

Mormor Elise hade lämnat de unga tu på egen hand och Franz serverade wienerkorv med potatissallad. Efter middagen satte de på radion och dansade innan de begav sig till teatern. Drygt ett år senare, i mars 1948, förlovade de sig och i november ägde vigseln rum i synagogan inför släktingar, vänner och arbetskamrater.

Är ni lika kära fortfarande?

– Ja, säger Franz. Jag tycker fortfarande att hon är skärpt, snygg och sexig.

Foto: DN och Privat