Släkten Parkman i Ångermanland är prästtät.

– Min farfarsfar var en fattig torparpojke som emigrerade till Amerika när han var 15 år. Där bytte han Karlsson till Parkman, studerade till präst, kom tillbaka till Sverige och blev kyrkoherde i Nora norr om Härnösand. Han fick tre söner, två blev präster. Den ena var min farfar och min far blev också präst, berättar Sara Parkman.

Hon hade också kunnat bli präst, säger hon, men blev folkmusiker. Fast märkligt nog finns det en annan Sara Parkman, bara några veckor äldre än den Sara jag träffar, som är diakon i Uppsala.

– Det är min tremänning, hennes farfar och min farfar är bröder, säger Sara, folkmusikern, och skrattar år min förvirring.

Hon valde en annan väg än sin tremänning, men det var genom kyrkan hon hittade till musiken.

– Det finns en prästgårdstradition att man ska spela ett instrument och sjunga. Några äldre släktingar är dessutom musiklärare. Vi lyssnade inte så mycket på musik, vi spelade desto mer.

– När jag var sju sa jag att jag ville börja spela fiol. I början tyckte jag att det var jättetråkigt, men när jag fick börja i orkester och ensembler blev det mycket roligare.

Efter gymnasieexamen i Härnösand lärde hon sig folkmusikens grunder på Malungs folkhögskola, åkte vidare till Musikkonservatoriet i Falun för att avsluta sin formella utbildning på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

I dag är Sara Parkman en av de tongivande i en ung generation folkmusiker som följer i de spår etablerade musiker som bland andra Lena Willemark och Marie Selander trampat upp.

Jag har lärt mig låtar som kanske är tusen år gamla genom möten med andra folkmusiker.

Etiketten folkmusik är aningen förvirrande. Det finns ingen koppling till den ”folk music” som exempelvis Bob Dylan sysslade med i början av 60-talet. Och den är knappast folkets musik heller. Men Sara reder ut begreppen.

– Det är en musikgenre som har en egen historia. Uttrycket folkmusik uppstod på 1800-talet när nationalromantiker började samla in musik från olika delar av Sverige. Men det som är utmärkande för folkmusiken är att låtarna förts vidare från generation till generation, det som vi kallar tradering. Jag har lärt mig låtar som kanske är tusen år gamla genom möten med andra folkmusiker.

– Och typiskt för folkmusiken är också att den har sin tyngdpunkt nedåt, den är rotad i kroppen. Tvärtemot exempelvis balett där idealet är kroppar som svävar i luften.

Starten på Saras karriär var bandet Kraa som hon och fem andra tjejer från samma klass på gymnasiet startade 2005 och kördes runt till spelningar i Norrland av föräldrarna.

– Vi kallade vår musik för folkdiscorock. Flera av oss har fortsatt med musik och vi samarbetar då och då, säger Sara, som hyllar den gedigna musiktraditionen i Härnösand, staden som för övrigt vår färske kulturminister Amanda Lind (MP) kommer ifrån.

För tre år sedan höjdes tempot i Saras karriär när hon, Samantha Ohlanders och kompositören Hampus Norén skapade musikföreställningen ”Fäboland” som de turnerade med för Riksteatern. Sara släppte samma år även debutskivan ”Sara Parkmans skog”.

Båda produktionerna fick många positiva reaktioner och recensioner. 2017 kom skivan ”Matriarkerna”, ännu ett samarbete mellan Sara och Samantha som också var sommarpratare tillsammans i radio.

– ”Fäboland” var ett sätt att lyfta fram alla kvinnor som förvaltat en musiktradition från fäbodarna där de var på somrarna och slet hårt och kulade, kommunicerade med varandra och lockade på djuren med höga lockrop.

Nu turnerar hon och vapendragarna Ohlanders och Norén plus poeten Jonas Gren i Sverige med Riksteaterns musikföreställning ”Nationalparken” som de har skrivit tillsammans.

– En föreställning om vår relation till skogen, om stad och land, men även om klimatångest. En lite tung historia men som även innehåller en hel del spex. Jag spelar bland annat en kvinna som driver filmbolaget Porr i Norr, säger Sara och skrattar.

Turnén avslutas med tre föreställningar på Orionteatern i Stockholm den 26 maj och den 1 och 2 juni.