Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 07:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/folk-uppfattar-nog-mig-som-en-pratkvarn/

Familj

”Folk uppfattar nog mig som en pratkvarn”

Henrik Kruusval är omtyckt programledare för ””Landet runt
Henrik Kruusval är omtyckt programledare för ””Landet runt" i SVT. Programmet med underfundiga nyheter som drar upp mot en miljon tittare varje söndag. Foto: ADAM IHSE / TT

Hemligheten bakom Henrik Kruusvals tv-framgångar är att han inte eftersträvar perfektion. Privat är han lite av en slarver som har svårt att hålla reda på nycklar och solglasögon.

Rätta artikel

Henrik Kruusval är programledare för Sveriges Televisions ”Landet runt”, ett populärt program med underfundiga nyheter som drar upp mot en miljon tittare varje söndag.

– Det känns fantastiskt, nästan surrealistiskt att så många tittar – jag hade nog nöjt mig med hälften. Å andra sidan, det finns ingen anledning för någon att inte titta. Programmet ger en kompletterande och avdramatiserande bild av Sverige. Hemligheten bakom tittarsiffrorna är nog att jag inte kör en programledarstil, jag är mig själv. För mig är det omöjligt att vara programledare på något annat sätt, säger han.

Förutom allmänmänsklig igenkänning finns det också en annan förklaring bakom tittarframgångarna:

– Vi lägger ribban lågt och visar även saker som till exempel ett chips format som Sverige.

– Det måste finnas utrymme för sämre idéer. Allt måste inte vara så himla perfekt och dramatiskt för att vara sevärt. Det finns inget mer smittsamt än en människa som försöker.

Bland tittarna utmärker sig kvinnor över 65 som de mest hängivna beundrarna.

– Jag har lite svårt att hantera folk som är översvallande positiva, jag blir generad och vet inte hur jag ska svara – det är enklare med kritik. För att utvecklas är det tråkigt och livsfarligt att fastna i en och samma form. Min drivkraft är att ha roligt. Om man inte har kul, kan man tappa bort sig själv fullständigt.

Henrik är uppvuxen i Vänersborg och Mölnlycke utanför Göteborg. Mamma var konstnär, illustratör och författare och pappa var affärsman. Syskonen var sex respektive åtta år yngre.

– Jag var extra ansvarskännande på något sätt och ville gärna bestämma. Det var en trygg uppväxt utan stora drömmar. Jag var ganska lat och rätt medioker i skolan.

– Jag spelade mycket fotboll och efter det var det härligt att komma hem och läsa Kalle Anka-pocket. Jag funderade inte mycket på min framtid.

Visserligen gav det en ”magisk kick” att vid fyllda 14 vara med i ett rockband och stå på scen. Men en större tankeställare var segern i en uppsatstävling om rasism fyra år senare.

Han tyckte om att hitta på berättelser och hamnade så småningom på journalistlinjen vid Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Kort därefter anställdes han som reporter och programledare på Radio Rix i Göteborg.

– Det var så roligt att det kändes som att alla fritidsintressen jag hade haft fram till dess varit bortkastad tid! Det gick så fort från idé till genomförande. Det var tveklöst vändpunkten i min karriär.

Jag var ganska lat och rätt medioker i skolan.

Med tre barn hemma och intresse för fotboll, tennis, golf och musik är det knappast något problem att fylla fritiden. Större problem har det varit att koppla bort jobbet och varva ned.

– Det har jag varit dålig på, speciellt vid långa projekt. Men för det mesta räcker det med att jag sätter mig med barnen och spelar dataspel.

P rivat är han ungefär som i rutan: väldigt nyfiken.

– Folk uppfattar nog mig som en pratkvarn. Ändå är jag inte så värst utåtriktad, jag är ofta rätt nöjd med att lyssna och observera. Jag är väldigt känslostyrd och är hellre glad än melankolisk – det krävs inte mycket för att jag ska bli glad. Där­emot krävs det mycket för att jag ska bli arg.

Men det finns ytterligare en komponent i hans personlighet:

– Jag är lite slarvig av mig och har svårt att hålla reda på nycklar och plånböcker. För två år sedan tappade jag bort mina dyra solglasögon under fjällsemestern. Det var fruktansvärt dumt, jag letade efter dem förstås, men det var en halvmeter snö i skogen. Så nu önskar jag mig ett par nya solglasögon av familjen till 45-årsdagen, säger Henrik Kruusval.