Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 05:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/for-alice-ar-det-fria-ordet-liv-och-dod/

Familj

För Alice är det fria ordet liv och död

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hon strävar aldrig efter konsensus men vill förstå sina menings­motståndares åsikter. Så kallar hon sig också ”yttrandefrihets­fundamentalist”, opinionsbildaren, juristen och nyblivna moderata politikern Alice Teodorescu.

Rätta artikel

Hon drivs av idéer och värderingar, säger hon. När åsikter bryts i det offentliga samtalet är Alice Teodorescu aldrig rädd för att sticka ut och gå på tvärs, och som samhällsdebattör ser hon inte som sin främsta uppgift att inordna sig i den bekvämaste åsiktsfåran. Det är inte den säkraste vägen till popularitet, och namnet Teodorescu har bland hennes meningsmotståndare fått en smått kontroversiell klang.

Det gällde både 2015 när hon utsågs till politisk redaktör på Göteborgs-Posten och i år när hon blev huvudsekreterare i Moderaternas idépolitiska programgrupp. I båda fallen uttrycktes farhågan att med henne vid rodret så kommer kursen att dra till höger om vad som anses riktigt bekvämt.

När hon tillträdde på GP:s ledarredaktion hade till exempel invandrings- och migrationsfrågor blivit en het potatis. Att ens vilja diskutera dessa frågor ledde till att man klumpades ihop med främlingsfientliga krafter, menar Alice, och påpekar att regeringens svängning i migrationspolitiken gav henne rätt. Frågan var värd att diskutera.

Under hennes ledning prisades GP:s ledarsida två år i rad som den mest engagerade ledarredaktionen och hon har alltid känt läsarnas stöd i ryggen, även när andra opinionsbildare har angripit henne.

– Det har för mig gjort hela skillnaden. Jag hade nog inte orkat ta de striderna om det hade varit våra läsare som hade varit mest högljudda. Men eftersom vi rörde om i journalist- och politikergrytan så kände vi hela tiden att vi gjorde helt rätt.

Hon har alltid sett det som en hederssak att stå fri från intressen och driva sina åsikter utan att försöka gynna någon särskild sida. Denna sin integritet har hon försäkrat sig om att hon får hålla fast vid nu när hon tar klivet över ”till andra sidan”, från journalistik till partipolitik.

– Det är för mig det allra viktigaste i slutet av dagen, att man faktiskt är sann mot det man tror på och de ideal man har, och inte blir en ja-sägare bara för att man befinner sig i ett sammanhang där det förväntas av en.

Dessutom anser hon att det är fundamentalt viktigt att höra alla sidor. Därav uttrycket yttrandefrihetsfundamentalist, som hon använder om sig själv.

– För mig är det en principfråga, det är på liv och död. Om man inte tolererar att människor tycker olika saker, då lever man inte i en demokrati, säger hon.

– Det betyder inte att alla kommer att få genomslag för vad de tycker. Men det här klimatet som vi har hamnat i, där det uppfattas som kontroversiellt att prata med människor som har åsikter som majoriteten inte delar, det är för mig livsfarligt.

Hennes demokratisyn har rötter i uppväxten. Hon föddes i det kommunistiska Rumänien och kom 1989 som flykting till Sverige. Efter föräldrarnas skilsmässa växte Alice upp med syster och ensamstående mamma i Lund. Hon var en udda fågel i skolan med sin utländska bakgrund. I hemmet fanns bildning men inga pengar, mamman hade genom flykten gjort en omvänd klassresa och Alice jobbade extra för att ha råd att klä sig som klasskamraterna.

I sitt sommarprat 2015 berättade hon om känslan av att vara utanför och hur den kan användas antingen för att ytterligare alienera sig – eller som en språngbräda. Själv valde hon språngbrädan, även om föräldrarnas syn på bildning och miljön i akademikerstaden Lund också sporrade.

– Hade min familj kommit hit i dag så hade våra möjligheter att bli en del av Sverige varit mycket sämre. Det är därför jag ständigt återkommer till de här frågorna. För mig är definitionen av ett rättvist samhälle inte att det är klasslöst, utan att man kan göra resor mellan klasserna.

Att växa upp med en känsla av att avvika från normen har format henne. Hon ställer sig gärna på de avvikandes sida, beskriver det som ett slags patos. Vad hon kan bidra med i sin nya roll inom partipolitiken återstår att se. Hon ser fram emot att ta sig an uppgiften på heltid när barnledigheten med förstfödda sonen, nu ett och ett halvt år, är över.

Att vara mamma är en uppgift som är nog så viktig och hett efterlängtad av Alice, som länge velat bilda familj.

– Jag känner mig väldigt tillfreds med hur tillvaron ser ut nu när jag blir 35. Jag har faktiskt fått allt jag har önskat mig och jag är väldigt ödmjuk inför det.