Det är inte alla forskare som vill lämna sitt elfenbenstorn och delta i det offentliga samtalet. Men Katarina Barrling tillhör dem och hon diskuterar frågor som kan väcka känslor och generera hätska kommentarer. Något sådant brukar dock inte docent Barrling drabbas av. Kanske för att hennes inlägg bottnar i analys och inte i känslor.

– I vår tid handlar det ständigt om att man ska känna saker. Det finaste omdömet en text kan få är att den är ”stark”. Den ska bygga på känslor och den egna erfarenheten. Jag säger inte att det är fel, men jag tycker själv om texter som är analytiskt skarpa och välskrivna.

Nej, hon har faktiskt aldrig fått hat- och hotbrev. Inte ens när hon gräver i frågor som brukar väcka känslor, som invandring eller partikulturer i riksdagen. Det senare var ämnet för Katarina Barrlings doktorsavhandling vid Uppsala universitet, som hon påbörjade 1996. På den tiden var kulturstudier en udda och perifer detalj inom statsvetenskapen. I dag har pendeln svängt och kulturfrågor tar stor plats i debatten.

Det passar Katarina Barrling som fortfarande intresserar sig för samhällsfenomen. Orsaken är att hon i grunden är humanist, tror hon. Efter uppväxten i Borlänge åkte hon till Frankrike som au pair. När det var dags att söka till universitetet blev franska ett naturligt val och därefter läste hon litteraturvetenskap.

– Sedan kom nittiotalskrisen och man var tvungen att tänka på att skaffa sig ett arbete, säger Katarina och skrattar. Då började jag läsa statskunskap och nationalekonomi. Men jag identifierar mig fortfarande som humanist mycket mer än som samhällsvetare. Det jag tyckte var så fantastiskt med statskunskapen var metodundervisningen när man skulle skriva C-uppsats.

I vår tid handlar det ständigt om att man ska känna saker. Det finaste omdömet en text kan få är att den är ”stark”.

Enligt Katarina höll metodundervisningen på Uppsala universitet hög nivå; sträng och inriktad på analys, vilket passade henne. Hon vill analysera problem, inte försöka ändra folks uppfattning. Lyckas hon få oss att tänka till och fundera på varför vi tycker som vi gör, så är hon nöjd. Hon tror att det offentliga samtalet skulle må bra av att fler forskare deltog.

– Inte bara för att tala om vad forskningen visar, för det görs så mycket redan, men för att forskare i bästa fall har ett analytiskt och distanserat perspektiv. Om jag har något att tillföra så är det kanske det.

Den offentliga biten är bara en liten del av Katarina Barrlings arbete. Livet i stort består av familjen, det ordinarie arbetet och av skrivandet. Hon tycker mycket om att skriva och liknar det vid ett hantverk.

– Min mormor knypplade och jag kan känna att när jag skriver är det ett sorts handarbete jag utför.

I sitt jobb på IPF, Institutet för personal- och företagsutveckling, på Uppsala universitet arbetar Katarina Barling mycket med tjänstemän i stat och kommun. Det hon ser av svensk förvaltning väcker stolthet.

– Vi har en fantastisk förvaltning i Sverige som verkligen gör allt den kan för att få landet att fungera. Jag som medborgare kan känna en väldig tacksamhet gentemot de som arbetar där, vad de kämpar och sliter.