Norma Miller, som dog 99 år gammal förra söndagen, kallade sig själv den ”äldsta kvinnan” i den amerikanska underhållningsbranschen. Under 1930- och 40-talet bidrog hon till att popularisera dansstilen lindy hop, som hade fötts på gatorna i Harlem i New York under 20-talet. Lindy hop kombinerade traditionell swing med afroamerikanska dansuttryck. Enligt tillkomstlegenden fick lindy hop sitt namn när den berömde flygaren Charles Lindbergh återvände från Europa efter sin första solotur över Atlanten 1927. Folk firade med dans på New Yorks gator. När en tidningsreporter frågade en av de firande vad han dansade ska mannen spontant ha svarat ”lindy hop”.

Norma Miller föddes i fattigdom i Harlem 1919. Hennes föräldrar hade invandrat från Barbados i Karibien, mamman var städerska och pappan, som var hamnarbetare, dog i lunginflammation en månad innan hon föddes. Norma växte upp i en trång lägenhet vars bakre fönster vette mot hotellet Savoy, och från husets brandtrappa kunde hon kika in på stammisarna i hotellets balsal, ett centrum för 20-talets danskultur. Norma försökte upprepa rörelserna hon skymtade genom fönstret i sitt eget vardagsrum.

Hon upptäcktes som 12-åring när hon dansade på gatan utanför Savoy, högtidsklädd för en gudstjänst påskhelgen 1932. Tre år senare blev hon den yngsta medlemmen av danssällskapet Whitey’s Lindy Hoppers, och började turnera över USA, Europa och Sydamerika. ”Svarta flickor hade inte så många möjligheter”, har hon sagt i en intervju. ”Man kunde bli tvätterska. Eller hårfrisörska. Eller lärare. Jag hade inte vad som krävdes för något av det. Jag kunde dansa.”

När lindy hop började tappa i attraktionskraft under andra världskriget pånyttfödde Norma Miller sin karriär som jazzdansare, bland annat under en turné med pianisten och orkesterledaren Count Basie. Hon hade flera roller som sjungande och dansande komedienn. Men när lindy hop fick en renässans i början av 80-talet blev Miller på nytt genrens grand old dame och kröntes till ”drottningen av swing”. 1992 dansade hon i Spike Lees film ”Malcolm X” och samma år fick hon en Emmyutmärkelse för koreo­grafin i tv-filmen ”Stompin’ at the Savoy”. Hon var verksam fram till slutet och dog till tonerna av nyinspelad egen musik.

Man kunde bli tvätterska. Eller hårfrisörska. Eller lärare. Jag hade inte vad som krävdes för något av det. Jag kunde dansa.

Washington Post beskriver Norma Miller som den sista länken till det tidiga 1900-talets storbandskultur, den som fick svarta och vita att dansa tillsammans under Savoys kristallkronor. Hennes värld framtonar i dag i romantiskt ljus, som en sådan där svartvit affisch från New Yorks 20-tal som säljs i ram – hon uppträdde tillsammans med Billie Holiday, umgicks med filmmakaren Orson Welles, rökte marijuana med Louis Armstrong. Hon var en viktig antirastisk kraft, som bidrog till att försöka undergräva den rasism som tvingade svarta underhållare att lämna fullsatta nattklubbar bakvägen och bo på särskilda ”svarta” hotell.

Sverige skulle få en särskild plats i Norma Millers hjärta. Det svenska danslägret Herräng Dance Camp, som grundades 1982 utanför Norrtälje, har varit delaktigt i uppväckandet av lindy hop och den afroamerikanska kulturhistoria som dansen är sammanbunden med. Sommaren 2018 var Norma Miller gästinstruktör. 98-åringen satt på en plaststol i keps och tights och gav instruktioner till den företrädesvis vita gruppen av dansare. Hon tackade européerna för att de håller den svarta danskulturen vid liv. Miller fann hela sammanhanget överraskande och lite skruvat och jämförde med ”Brigadoon”, en musikal om en by i Skottland som väcks till liv för en dag vart 100:e år.

Norma Miller planerade att återvända till Sverige även som 100-åring men förra helgen tog hon sitt sista hopp.